Betygsplanering

Jag tycker att det är jättebra att du har lyckats så väl med det du vill göra i skolan och som förälder skulle jag vara jättestolt!!!! Men (för det kommer ju alltid ett men när man är mamma ) sedan så tänker jag så här: man gillar inte allt här i världen och man måste ändå göra en del av det...och att röra på sig är viktigt, hur tråkigt det än är....Jag skulle nog säga "bit ihop och gör jobbet" typ, till mina ungar...

När det gäller betygsplanering så tycker jag att man ska göra som man känner...så länge man kan överblicka konsekvenserna av de val man gjort.

Slutligen en liten tanke: du som verkar ha mål i livet (ialla fall enligt det du skriver) fundera på vilket liv du får om du inte rör på dig....

Ha det gott!!

Ja, men alltså... jag kanske ska utveckla. Jag gjorde klart alla gymnasiekurser i matematik före jag slutat nian. Det fick jag inte något beröm för, men när jag missat två franskalektioner fick jag höra att jag minsann aldrig skulle kunna få något jobb, jag. Det blir svårt att ta kritik på allvar när den blir så otroligt överdriven. Som att franska på något vis skulle kunna påverka ens jobbmöjligheter.

Idrott är viktigt, men nu måste jag fokusera på annat. Jag orkar inte mer nu, jag kan inte ta idrotten nu efter allt jag varit med om.

/John G

Min första tanke var: vet dina föräldrar om att du får panikångest och att du blir deprimerad? Oavsett vad din ångest beror på (panik för själva idrotten, omklädningsrummet eller för att inte hinna med andra ämnen?) så mår du ju dåligt av idrotten. Mitt barn skulle aldrig tvingas till gympalektioner som det mådde dåligt av.
Min andra tanke är: Varför fokuserar du så hårt på skolan när du har så lätt för att lära i de akademiska ämnena? Du funderar på betygsplanering, men hur har du det med studietekniken? Vill inte låta mästrande, men om du kunde läsa in hela gymnasiematten innan du gick ur nian, hur kommer det sig att du inte hinner med nu? Är det kurserna som ligger för tätt? Jag tycker att betygsplanering är av ondo, det är ett symptom på stressen i skolan som inte borde finnas. Men i kampen om utbildningsplatserna så förstår jag de elever som känner sig tvingade att välja.

Jag förstår att du inte kan ta upp problemen med dina föräldrar för de ser bara dina fel. Kan du inte kontakta någon på skolan och verkligen diskutera dina problem?

Vill avslutningsvis säga att när du väl ska ut och jobba så är det inte betygen som är avgörande för om du får jobbet. Ambitioner, intresse, allmänbildning och naturligtvis läs- och skrivkunnighet räcker ofta långt.

Min inställning till betygsplanering beror nog mycket på barnet i fråga. Viktigast för mig är nog att barnet gör sitt bästa utifrån givna förutsättningar.

Jag skulle inte acceptera skolk pga betygsplanering- i grundskolan har vi allmän skolplikt och på gymnasiet så har man valt att vara där med allt vad det innebär. Att som förälder "godkänna" skolk sänder ut fel signaler och då måste man ta ställning till gråzonen av "giltiga" skäl att skolka. Jag tycker faktiskt inte att det finns sådana.

Att vara där man ska vara, när man ska vara där, är en del av skolans fostrande roll. Tänk så här: Om jag har tråkiga, omotiverande uppgifter på mitt jobb, ska jag strunta i dem och bara göra det som är roligt, mest givande för mig? Vad tror du att min chef skulle tycka om det? Hur skulle det påverka mina kollegor? Att gå i skolan är en bra förberedelse inför det ansvar som vuxenlivet innebär. Sedan kanske man inte tycker om alla lektioner, men du kommer inte heller att tycka om alla dina arbetsuppgifter även om du har ett jobb som du i huvudsak trivs mycket bra med.

Vad gäller idrottsbetyget så är jag inte tillräckligt insatt i din situation för att kunna uttrycka mig kring hur jag hade resonerat. Har du pratat med gymnastikläraren om dina problem och det som utlöser din panikångest? Finns det möjligheter att anpassa delar av undervisningen så att du kan delta? Att röra på sgi är viktigt för hälsan- minst lika vitkigt för din framtid som bra betyg är. Jag förstår dina föräldrars oro, men kan inte uttala mig om de är oresonliga eller inte.

Jag gick ut med MVG i alla ämnen när jag slutade högstadiet och mina föräldrar lät mig avgöra själv hur mycket eller lite tid jag ville lägga ner på skolarbetet. I mitt fall blev det lite, jag har inte så mkt ork till att plugga pga en kronisk (psyksik) sjukdom, men jag klarade mig bra ändå. Inte heller har jag någonsin känt att jag skulle vara mer värd om jag får MVG än om jag hade fått ett G eller ens ett IG.

Jag tycker inte heller att det är en förälders uppgift att pressa sitt barn till högre betyg. Gymnasieskolan är fullt frivillig och du kommer ju efter vad du skriver gå ut med bra betyg. Det är ditt liv, dina val och din framtid. Prioritet ett för dig kanske borde vara att få behandling för din depression och din panikångest. Att du klarar skolan trots detta skulle jag som förälder vara stolt över!