Inlägg från: Anonym (lilla jag) |Visa alla inlägg
  • Anonym (lilla jag)

    STORA problem med svärmor o sambo!! Långt..

    Tycker att du ska försöka att inte ta åt dig av vad din svärmor sagt och gjort. Hon borde veta bättre att man är känslig som nyförlöst, och även om det är hennes första barnbarn så är lite respekt aldrig fel. Jag hade blvit helt skogstokig om det varit min svärmor som betedde sig på det där viset. Visst att du kanske kan ha lite överseende med henne, med tanke på att hon förlorat sin man å så men som du sa, erat barn är INTE lösningen på hennes problem eller sorg. Den måste hon hantera själv.

    Och din sambo måste inte hålla med dig, men han borde visa dig mer hänsyn och ändå försöka medla mellan er, och få sin mamma att förstå varför du reagerade som du gjorde och prata lite med dig och försöka medla. Alla är ju olika känsliga i olika perioder, men om man inte kan säga vad man tycker och tänker till sina nära och kära, ja då är nåt verkligen fel anser jag!!

    Stå på dig, och låt din sambo "ta fajten" med sin mamma. Låt henne sura och spela sårad, det är HON som en dag kommer stå där och veta med sig att hon missat de första speciella månaderna av sitt första barnbarns liv.

    Jag hade inte vikit mej en tum, jag hade tvingat min sambo att få sin mamma att fatta varför jag reagerade som jag gjorde, och vad som är viktigt för mig, och för oss som familj.

    Lycka till, och hoppas att allt löser sig snart. Det är jobbigt att gå omkring och må dåligt.
    *kram*

  • Anonym (lilla jag)

    Du är verkligen inte ensam. Och tyvärr finns det väl inget enkelt sätt att lösa detta heller. Jag tycker ju iof att din sambo borde ta ett större ansvar, och iaf försöka förstå dig bättre. Ni är ju ändå en familj, och ska stå någotsånär enade. Sen att han inte alltid behöver tycka som dig, eller hålla med dig, självklart inte. Men han borde ju inse att du oxå behöver hans stöd.

    Jag önskar att jag hade ett bra svar. Om det hade vart min svärmor så hade jag lugnt kunnat säga till henne vad jag tycker och tänker, och visst kanske hae hon blivit arg och kanske lessen men hon hade förstått att det va viktigt och känsligt för mig, och backat. Men det är ju sån hon är. Och även hon kan bli ganska påfrestande ibland... Men jag inser lite nu att jag är nog lyckligt lottad som har en underbar svärmor som lyssnar och respekterar mig!

    Lycka till TS.

  • Anonym (lilla jag)

    Skönt att höra att du tagit kommandot! Fast jag fattar inte varför han beter sig sådär... Han verkar ju inte vilja att du och hans mamma ska komma överrens. Men bra att du tog tag i det och ringde henne och gjorde upp! Det va toppen att läsa! Sen får du väl kanske försöka prata med din sambo i lugn och ro, men det verkar som att han har sin åsikt klar. Men jag tror det är viktigt att du låter honom veta hur du känner, att han inte är något stöd för dig och att du känner att han inte står på din sida, respekterar dig och lyssnar på dig. Även om han börjar gapa och skrika så försök att lugnt och stilla bara säga till honom hur du känner.

    Och du, dina bröst är dina bröst!! Bara för att man blivit mamma och framförallt ammar så innebär inte det att man är allmän egendom!!! Det är verkligen ingenting som han behöver snacka om. Det är väl du som ska prata om dom isf? Du snackar väl inte med t.ex. din mamma om hans snopp? Löjligt!

    Jag är ledsen men jag tycker det verkar som din sambo är ganska omogen och fånig. Hur svårt kan det va att lyssna på den människan man säger att man älskar, och till och med skaffar barn med? Usch jag skulle nog bli tokig jag!

    Men kämpa på, och lycka till!!!!

    *styrkekram*

  • Anonym (lilla jag)

    *hehe* Jaa jag är säkerligen lika puckad som du Och jag veet ju precis vad du vill höra
    Nej men jag säger bara vad jag tycker. I en relation behöver man verkligen inte tycka lika jämt, däremot tycker jag att man ska försöka stötta varandra. Och även om man inte alltid förstår varför den andre tycker och tänker som den gör så måste man iaf försöka förstå. Och jag tycker att man ska sträva efter att stå på samma sida. I ditt fall TS, så tycker jag att din sambo betett sig ruskigt illa, både mot dig och sin mamma, han behöver egentligen inte ta någons parti, bara försöka att medla mellan er och få er båda på samma linje, precis som nån skrev ni behöver inte bli bästisar. bara lite förståelse. T.o.m din svärmor verkar ju fattat det...

    usch, jag önskar jag kunde komma å banka in lite vett i pannan på gubben din Skämt åsido. Om han verkligen älskar dig borde han verkligen försöka lyssna på dig, och respektera din åsikt. Det är såå viktigt att man pratar, och lyssnar, på varann!
    Jag har inte nåt ûbertips heller.. Om det vore jag som va i din sits skulle jag säga till min sambo, att nu är det såhär. Jag har en viktig sak jag behöver prata med dig om. Du behöver inte tycka samma som jag, du behöver inte hålla med mig alls. Jag vill bara att du lyssnar på vad jag har att säga, det är viktigt för mig och jag behöver säga detta. Börja inte gapa och skrika, utan håll dig lugn och lyssna i lugn och ro. Om du verkligen bryr dig det minsta om mig, och det vi har tillsammans så ber jag dig att lyssna, och respektera det jag har att säga om mina känslor... Så skulle jag nog börja iaf. Och sen försöka hålla mej lugn hela tiden.

    Lättare sagt än gjort förvisso.
    Lycka till TS! Tänker på dig, och håller alla tummarna jag kan.

    Kram kram

  • Anonym (lilla jag)
    Anonym skrev 2008-05-13 23:11:29 följande:
    Anonym (lilla jag) skrev 2008-05-13 11:30:08 följande:
    En del män gör så där. Härska genom att söndra kallas det för.
    Mm du har säkert rätt. I mina ögon är dock en sådan man ganska låg...
  • Anonym (lilla jag)

    Anonym (samesame) skrev 2008-05-15 20:47:51 följande:


    Åååh vad jag känner igen mig. Jag hade såååå svårt för att min svärmor skulla hålla i mitt barn och, som jag kände det, tränga sig på i vårt liv de första månaderna. Det låter som min situation är väldigt lik din. Min mamma gick bort nästan exakt ett år innan mitt barn kom. Ju närmare förlossningen jag kom desto mer ångest fick jag för att det var svärmor och inte min mamma som skulle komma och besöka oss på BB och skjutsa hem oss och barnet. Min svärmor är skild och har inte så mycket roligt i sitt liv. Att få ett barnbarn är det största som hänt henne på ... ja, nånsin. SJälvklart tyckte jag att hon hade rätt att få träffa sitt barnbarn och självklart ville jag att min son skulle få bra kontakt med sin farmor, men...Jag fick svååår ångest varje gång hon insisterade på att komma förbi. Jag tyckte att hon var överallt i min sons ansikte och störde honom. Jag kände det som om hennes lycka hängde på våra axlar, och jag _HATADE_ det. Jag och svärmor har inte särskilt mycket gemensamt, hon känns en generation äldre än hon egentligen är och jag tycker inte att hennes sällskap är alls särskilt givande. Hon har dock egentligen aldrig gjort något större fel; varit objektivt sett för påträngande, försökt lägga sig i uppfostran el likn. Jag har hela tiden vetat att "felet" har legat hos mig. Men det spelar liksom ingen roll. Hennes besök och telefonsamtal gav mig svår ångest. Jag skojar inte!Efter de allra första månaderna har det känts lite bättre hela tiden. Idag är min son 17 mån och jag kan uppskatta att svärmor vill vara barnvakt och avlasta oss. Ångesten är borta. Men uppskatta hennes umgänge, nej det kommer jag nog aldrig mer att göra.
    Nej man behöver ju inte älska alla. Bara aceptera och respektera. Sådär trior jag att jag kommer att känna mot min svärmor när vi får våran bebis. Har BF idag så snart får vi veta om min sväris blir en pain in the ass eller inte!
  • Anonym (lilla jag)

    Hur går det TS? Kommer ni nån vart?

Svar på tråden STORA problem med svärmor o sambo!! Långt..