STORA problem med svärmor o sambo!! Långt..

Jag tror att du överreagerar. Vilket även din svärmor och sambo gör.
Självkalrt vill farmor inget illa, hon är överlycklig över att få vara farmor och det måste du acceptera. Hon måste i sin tur acceptera att du inte vill att man sliter upp din dotter och att du inte vill bli fotad när du ammar. Din sambo måste acceptera att du och din svärmor har olika viljor.
Just nu så är det ju faktiskt så att du tycker att allt ska vara just som DU tycker. Tänk på din sambo, vill han att farmor ska få bära runt på barnet så varför ska DU bestämma att hon inte får det?
Ni måste tillsammans kompromissa fram något som passar er båda. Så ingen blir trampad på tårna.
och barnet behöver båda föräldrarnas föräldrar om dom finns i livet. Är farmor glad över att ha fått ett barnbarn hoppas jag att du inte tar ifrån henne den lyckan.
Hoppas det löser sig för er. Och som du säger...din känslighet går ju över så småningom! Se bara till att denna dispyt inte går för långt så barnet sitter där utan farmor!

Oj oj, vad jag känner igen mig! Men jag fegade ur och sa aldrig något. Försökte bara smita undan vid amning och hålla hårt i bebisen när jag itne var redo att lämna över den. Svärmor märkte tveklöst ändå att jag hade problem med hennes påstridighet. Och maken märkte det, men det kom inte upp till diskussion förrän barnet var kring året.

Jag tor att hon till slut insåg att om hon propsade på att rycka barnet ur min famn var barnet alltid hungrigt/trött/behövde ny blöja. När hon däremot tog det lugnt lämnades barnet vanligtvis (av mig) frivilligt över och hon fick desto mer tid med det.

Nu har jag inga riktigt små barn längre och problemet har "växt bort" (nu är jag snarare tacksam när svärmor så gärna ställer upp som barnvakt ). Men jag minns tydligt hur jobbigt jag tyckte det var och jag lider med dig.

Tips? Nej, tyvärr. Vänta ut det? Som jag gjorde...

Kanske du ska föreslå att han bjuder dit henne? Läget blir antagligen inte bättre av att hon kanske upplever det som om du håller henne borta från bebisen. Tala med pappa. Säg att du vill att svärmor ska träffa barnet, men att ni behöver vara eniga om att barnets behov kommer först.

Tänk att det ska vara så svårt för en del far-och morföräldrar att fatta att om de bara tar det lite lugnt kommer de få all tid de vill med sina barnbarn när föräldrarna (mamman) är redo för det.

Lycka till hur du än gör!

hon var väl lite uppe i varv när hon var på bb, trots allt spännande för henne med. nu vet inte jag hur hon är annars men jag tycker klart du tar i för hårt och förstår din sambo att han reagera. dock behöver han inte skrika på dig för det.
du hade verkligen inte behövt ringa henne för en sån sak. du förstorar det väldigt. hade det inte vart bättre att nästa gång hon gjorde så så säger du, kan du inte bara säga till innan, det e jobbigt om du bara rycker tag.

skulle bli sårad om jag var hans mamma och fick ett sånt samtal!

Tycker att du ska försöka att inte ta åt dig av vad din svärmor sagt och gjort. Hon borde veta bättre att man är känslig som nyförlöst, och även om det är hennes första barnbarn så är lite respekt aldrig fel. Jag hade blvit helt skogstokig om det varit min svärmor som betedde sig på det där viset. Visst att du kanske kan ha lite överseende med henne, med tanke på att hon förlorat sin man å så men som du sa, erat barn är INTE lösningen på hennes problem eller sorg. Den måste hon hantera själv.

Och din sambo måste inte hålla med dig, men han borde visa dig mer hänsyn och ändå försöka medla mellan er, och få sin mamma att förstå varför du reagerade som du gjorde och prata lite med dig och försöka medla. Alla är ju olika känsliga i olika perioder, men om man inte kan säga vad man tycker och tänker till sina nära och kära, ja då är nåt verkligen fel anser jag!!

Stå på dig, och låt din sambo "ta fajten" med sin mamma. Låt henne sura och spela sårad, det är HON som en dag kommer stå där och veta med sig att hon missat de första speciella månaderna av sitt första barnbarns liv.

Jag hade inte vikit mej en tum, jag hade tvingat min sambo att få sin mamma att fatta varför jag reagerade som jag gjorde, och vad som är viktigt för mig, och för oss som familj.

Lycka till, och hoppas att allt löser sig snart. Det är jobbigt att gå omkring och må dåligt.
*kram*

Tack för era snälla o förstående ord, behöver verkligen ventilera.

Tar upp några saker..

När vi var på bb hälsade hon på flera gånger o även sambon reagerade då på att hon betedde sig illa o sa till. Skulle jag ha struntat i att ringa o sagt till innan istället skulle det blivit ännu värre, just därför ringde jag. Förstår att det är jobbigt att höra o ville säga det när vi kunde prata ostört i lugn o ro.

Jag gör inte som bara jag tycker. Hade det varit som jag ville så skulle hon aldrig kommit in här igen. När jag sa till min sambo att hon får komma hit kändes det som att jag sålde mig, plattade till mig för deras skull.....

Tänkte ett tag att jag skulle ringa till henne o säga att hon får komma eftersom jag inte tror att han sagt det till henne men törs inte för har ingen aning om hur sambon reagerar. Tänk om hon får nervsammanbrott igen!? Då är jag ju dum i huvudet igen..

Funderar på om jag är knäpp? Kan man verkligen vara så här känslig? O tydligen kan man det.. Kramar

Jag tycker för övrigt att hon är väldigt krävande, även innan. Hon möblerar om i våra skåp, flyttar runt blommor o kastar såna som hon tycker gjort sitt, spelar ingen roll att jag tyckte det fanns hopp=) Hennes andra son ska ha barn nu i maj o den tjejen håller oxå på att bryta ihop. Hon försöker styra det mesta hemma hos dom. Sen gör hon lite halvelaka saker oxå. Sambons brorsas tjej hade tjatat om att hon ville ha en sovpåse med tummen på för hon tycker den är så fin men inte hittat nån. Då köper svärmor en sån till oss men inte till dom fast hon vet hur mycket hon letat. Jag har gett bort den till en annan kompis som fått barn....

Ja, nu har jag fått ur mig lite till...

Natti natti

Åh, vad jag håller med dej och inlägg nr 2...det är så likt min situation...Jag sa aldrig nåt och idag är barnet snart 2 år, dom kommer fortfarande oanmälda köper allt och tror dom gör vad dom vill, men dom har nog märkt att det aldrig uppskattas av mej fast det skiter dom i..när bebisen var liten, var den alltid trött, hungrig, behov av nyblöja osv såfort dom kom pga av att dom var som höken som väntade på att slita bytet, vilket resulterade i att jag betedde mej lite dumt men lyckades alltid få henne att somna när dom dök upp vilket var ofta ofta...än idag är hon väldigt reserverad mod dom iallafall i början, mot övriga är hon inte alls det vilket jag glädjer mej över, dom är korkade så dom får skylla sej själva...jag väntar nr 2 nu och blir det likadant igen så måste jag som du säga ifrån, orkar inte med allt en gång till för det höll på att kosta mej min sambo...
Tycker du gjorde helt rätt som sa ifrån och om hon betedde sej barnsligt o gapade o skrek så är det inte konstigt att du oxå blev höggljudd, man ska inte behöva ta all skit...Du har inget fel gjort, gå med huvudet högt, ditt barn, dina regler, att hon har problem med det är hennes problem, inte dina...ska hon hälsa på krävs det att hon håller sej på sin kant, hon får inte bara göra som hon vill, varken med barnet eller i hemmet..lycka till!!

Skönt att veta att jag inte är ensam!! Tack!

Det är så störande att det kan bli så här. Speciellt när jag verkligen försökte o så får man bara skit. Hade nog inte klarat att hålla tyst för hon är så jobbig. Tänker på min sambo oxå, hon har ju verkligen förstört första tiden för honom med sitt förstfödda barn. Han har gått miste om så mycket. Det har ju blivit helt fel allting, vi är fortfarande inte som "vanligt" mot varandra.
Hade hon varit lite cool så hade hon ju bara sagt: det är lugnt, jag vet hur det är att vara nyförlöst. Då hade min känslighet gått över på en vecka, nu vakar jag på bebisen fortfarande mot alla. Vill inte att min mamma ska hålla heller för då kanske han blir ledsen. Jämför med mina andra två barn o då var det ju bara precis första veckorna sen går ju det värsta över. Hon skulle kunnat sagt till min sambo att det är lugnt, du måste förstå att man är känslig i början, så han blev lugn. Då hade säkert min respekt ökat för henne istället. Nu finns det ingen alls..

Nej, usch vad jobbigt. Pratar med en psykolog genom Bvc o det känns skönt. Hon är jättebra även om hon inte alltid säger det jag vill höra=) som här på FL kommer hon med andra infallsvinklar.

Sen har jag tänkt på en sak till om det här med sorg. Jag förlorade min pappa för snart fyra år sedan o han var min gud. Gråter bara jag tänker på honom. Men när jag sörjde blev jag ännu mer öppen för andras känslor, mer ödmjuk inför andra. Kunde förstå bättre på nåt sätt. Det är nog mycket därför jag blir så irriterad o tycker att hon är jobbig för jag kan inte alls relatera till hur hon är. Man blir väl inte en egoistisk skitstövel bara för att man sörjer...?

Många kramar till er goa människor där ute!!!

Lycka till med barn nummer 2 förresten!! Hur som helst är dom värda alla mödor! =)
Kram

Du är verkligen inte ensam. Och tyvärr finns det väl inget enkelt sätt att lösa detta heller. Jag tycker ju iof att din sambo borde ta ett större ansvar, och iaf försöka förstå dig bättre. Ni är ju ändå en familj, och ska stå någotsånär enade. Sen att han inte alltid behöver tycka som dig, eller hålla med dig, självklart inte. Men han borde ju inse att du oxå behöver hans stöd.

Jag önskar att jag hade ett bra svar. Om det hade vart min svärmor så hade jag lugnt kunnat säga till henne vad jag tycker och tänker, och visst kanske hae hon blivit arg och kanske lessen men hon hade förstått att det va viktigt och känsligt för mig, och backat. Men det är ju sån hon är. Och även hon kan bli ganska påfrestande ibland... Men jag inser lite nu att jag är nog lyckligt lottad som har en underbar svärmor som lyssnar och respekterar mig!

Lycka till TS.