Fru hemlig skrev 2008-05-19 18:11:28 följande:
Mamma till viktor och Cedrika det jag säger är att jag som så många andra drömmer om ett så friskt barn som möjligt och jag säger att jag inte tror att jag klarar av det AKTIVA VALET att välja att adoptera ett barn med hanidkapp. Om jag inte gör det ser jag det som att det blir mer som en graviditet jag kan hoppas att barnet är friskt är det inte det fixar jag så klart det! Jag är rädd att jag ska känna att varför tog jag frivilligt på mig att ta hand om ett barn med ex vis autism. Men som jag skrivit i flera inlägg visas sig barnet sedan ha en sjukdom eller ett handikapp kommer jag att fixa det så klart. De flesta föräldrar bio- som adoptiv tror jag blir ledsna om de upptäcker att deras barn har ett handikapp eller ngn alvarlig sjukdom. Sen klarar man det så klart ändå. Men jag kan inte förstå hur man kan tycka det är fel att inte välja att adoptera ett barn med ett diagnostiserat sn. Alla gör sina egna val. Jag köper inte heller logiken i att det oftast heter att det ska vara en egoistisk handling att adoptera men detta gäller ofta inte i diskussioner vad gäller barn med kända sn. Sen reagerar jag alltid lite på det här med att många säger att fatta beslut om sn har med mognad att göra. Det tycker jag låter lite som att om man inte fattar det beslutet så är man inte mogen. För oss var det tvärt om vi ville ha barn så snabbt och trodde så gott och mycket om oss själva att vi var beredda på en massa sn. Rätt länge faktiskt. Sedan tycker jag att vi mognade när vi insåg att vi faktiskt inte riktigt ville göra ett aktivt val att välja ett svårt sjukt eller handikappat barn bara för att vi ville ha barn snabbt. Vi tänkte igenom beslutet bättre och såg på oss själva med nyktra ögon och inte som de supermänniskor vi trodde/inbillade oss att vi var
Nej, men jag tycker ju detta är ok. Det är konstiga jämförelser och "bortförklaringar" (det är synd om barnet redan för att det är adopterat, tänk då att komma till Sverige, se asiatisk ut OCH ha klumpfot...)jag skriver om. Och ja, det är kanske fel att använda ordet mogna. Men för många är det ett beslut som mognar, eller kanske snarast växer fram. Och jag tycker inte det är fel, inte heller tror jag att de som sent bestämmer sig för sn blir sämre föräldrar till barnen än de som bestämt sig från början.
Jag tycker inte att alla måste adotpera sn-barn, jag tycker det är helt ok att stå för att man inte vill. Men jag tycker det rimmar illa med att klaga över väntetiderna och sucka över att det finns så få barn som behöver föräldrar. För det är inte sant. Dessutom hoppas jag att Kina (och förhoppningsvis andra länder) gör allvar av ryktena om att korrigerade handikapp som åtgärdade hjärtfel, opererad LKG och dyl inte längre kommer räknas som sn utan att dessa barn kommer få föräldrar den vanliga vägen. Detta är ju inte något som man "inte klarar av", tycker jag. Och jag tror verkligen att detta är framtiden inom adoptionsvärlden då fler och fler av de "friska" (gillar inte uttrycket, vår son är helt frisk trots LKG!) barnen får inhemska föräldrar.
