Hjälp med trotsig 2 åring!!!

Jag har samma problem med min snart 2½ åriga tjej, värkligen trotsig skäller ut mig när hon gör saker hon inte får "nej fy dig mamma" och ibland "mini" utbrott skriker o slår händerna i bordet osv osv..... men de går väll över, ibland måste jag hålla mig förskratt, för lite gulligt är de ju, men jobbigt med. på samma gång.. :)

Har ÖVERJOBBIGT med min tvååriga son just nu också. Han är hemsk och samtidigt helt underbar! Jag vill vara hos honom mycket men ibland vill jag bara gå härifrån. idag är en sån ÖVERJÄVLIG dag. Han har istort sett gnällt sen han vaknade vid 6 i morse. Och min son gnäller högt och intensivt samt hänger i en och drar i en.

Han gnäller för att han vill ha, göra och det är NU. Jag försöker få honom att lära sig att jag inte kan bära runt på honom  hela tiden och att han inte alltid kan få som han vill. Det är jag som bestämmer och ibland får han själv välja vissa saker.

Att inte sitta eller sitta i barnvagnen på vägen hem är inte förhandlingsbart för det är mycket trafik och jag skulle inte hinna med familjen om man ska behöva gå hem i 40 minuter för att han ska stanna och titta på allt och ha sig.
Att ligga still  när jag byter blöja är inte förhandlingsbart.
Att ta på sig kläder när man går ut är inte förhandlingsbart.
Att sluta putta, slå och gnälla om att bli buren hela tiden är inte förhandlingsbart.
Att jag promt måste gå med honom så fort han vill det är inte förandlingsbart.
Allt som gör honom illa om han gör det är inte förhandlingsbart.

Jag är kreativ och avleder i 90 % eftersom jag inte tycker att det är så skoj att behöva säga nej och fy hela tiden. Jag är väldigt tålamodig men just nu har han liksom gått på min gräns. Nu MÅSTE jag sätta ner foten och bli förbannad, ta tag i honom lite mer och sätta en tydligare gräns. Annars äter han upp mig levande.

Jag vill bara tillägga att jag köpte Trotsboken och jag tycker inte den var värd pengarna. Det enda jag tyckte var bra var att man ska veta att motstånd utvecklar och att det är bättre för barnet att ha konflikter än att inte ha dem.

Alla barn är olika och jag är extremt trött på att man alltid ska "lyssna på barnet" och vara kreativ hela tiden. Vem orkar det med barn som är extra aktiva och har ett humör utan dess like? När barnet hänger på en i timmar och gnäller, gnäller, gnäller och inget man gör är nog.

Har en helt underbar korsning mellan en tasmansk djävul och en duracellkanin hemma som blir två om några veckor.

Han är så sjukt vild och bestämd att BVC tyckte vi skulle prata med en barnpsykolog, vilket vi gjorde.

Han har ett FRUKTANSVÄRT temperament (vi skyller på hans finska gener) och det är helt omöjligt att försöka undvika situationer där man vet att han blir arg eftersom han kan bli sur för vad som helst. Han kastar saker, välter omkull och förstör möbler, dunkar huvudet i bordet, slåss, kastar glasögon, skriker, smäller i dörrar...you name it.

Man vet aldrig i förväg vad som gör honom arg nästa gång. Det kan vara allt ifrån att han vill ha pappas gaffel när han ska äta till att han tycker att det är en bra idé att ha en blöja som mössa när han ska gå ut...

Barnpsykologen tipsade oss om en bok: "EQ för föräldrar". Det går i stort sett ut på att prata, prata, prata, prata och prata lite mer.

När han blir arg och sur får han vara arg och sur tills det går över. Sen sätter vi oss ner och pratar om vad som har hänt. Varför han blev så arg, vilka konsekvenserna kan vara o dyl.

Vi undviker att säga "nej" så långt det är möjligt. Istället blir det "Harry, jag vet att du jättegärna vill titta nära på stearinljuset men du kan göra illa dig jättemycket och då blir det aj-aj och kanske du inte kan gå på dagis imorrn/åka till mommo/ leka med kompisen (Whatever det kan vara)"

"Det är jättekul att hjälpa mamma att diska men just nu hinner vi inte. Vi ska ju..."

Jag trodde psykologen skämtade med mig när hon sa hur vi skulle göra, men det vände fanimig på några dagar. Han får fortfarande utbrott, men lyssnar bättre och har tom börjat förvarna..."Mamma, jag KASTAR nu!" säger han innan han hivar iväg leksaken eller vad det än är han har i handen när han blir arg. "Men du, då kanske leksaken går sönder och då måste vi slänga bort den" eller "Men tänk om du kastar så att nåt annat går sönder", "Tänk om du kastar på vovven eller mamma så att vi får aj-aj, det är väl inte så roligt?"

Han åker in på rummet när han blir sådär arg, mest för att skydda honom själv och inventarierna i lägenheten...Men vi förklarar att han får vara hur arg han vill, men ska han vara så arg att han slåss och förstör saker får han vara det inne på sitt rum.

xay1de: Jag har kört på just det viset. Jag tycker att barn ska få vara arga när de har de känslorna och man får vänta ut ilskan på nåt sätt tills han lugnar sig. Även om det är otäckt när han börjar hulka som att han ska spy och man tror att han tappar luften när som helst...... Däremot känns det som att man inte alltid kan vara så "förstående" och "accpeterande" när han sliter och drar i en. Man måste ju också visa att människor blir arga och ryter till ibland.

Jag har ett hörn utanför köket han blir lyft till. Än så länge slåss han inte och har inte haft sönder nåt eller kastat nåt. Fy så jobbigt sånt måste vara. Min son skriker mest och drar i mig.

Saker som gått sönder i det Meskanenska hemmet sen Harrys ankomst:
Ett stycke microvågsugn
En vattenkokare
En brödrost
Fyra köksstolar
En dörr till ett TV-skåp
En sovrumsdörr (Han tyckte det var en bra idé att köra in en hockeyklubba rakt genom den...)
Ett otal antal leksaker
Ett tangentbord
Ett vitrinskåp

Shall I continue..?

Till hans försvar har ALLT inte gått sönder när han varit arg, en del saker har gått sönder när han ska "laga"...Typ, köra ner grejer i brödrosten så att intilliggande plastsaker smälter fast...

Xay1de:Vilken vilding. Just nu känner jag att min son är en liten ängel jämfört. *ler*

hihi du har ju en dotter mammor och döttrar brukar inte gå ihop ;)(ler)

Det är ju viktigt att man går ner på deras nivå och säger att "jag tror du skriker för att du vill ha glass eller hur" då blir dom oftast lugnare för att frustrationen att vi inte förstår blir mindre. Men sen är dom ju ändå arga för att dom inte får glass men "tröstandet" över det är lättare en en frustrerad trotsing.

det är skönt att läsa att andra också har "problem" men sina älskade små.
Häng i och håll ut!

Du skriver att hon får bli hur arg hon vill, men i samma mening att hon inte får det. Om du blev arg, ledsen eller besviken, och någon sa till dig att du inte fick vara så där ledsen eller besviken (och kanske dessutom på ett otrevligt sätt) skulle du då sluta vara ledsen? Hon visar sina känslor på detta sätt för att hon inte kan på något annat sätt. Vad vill du lära henne med att "slänga in henne" på rummet? Att hennes känslor inte är ok? Jag tycker nyckeln till det mesta i uppfostran är att visa och lägga energi på HUR man ska göra iställer för att bestraffa och ge negativ uppmärksamhet till hur man INTE ska göra. Och få stuationer löser sig i studens hetta. Låt henne ha sitt utbrott och prata om det senare när ni båda lugnat ner er.
   


 

De är två år. De är så små och mest gulliga när de ligger där och är arga. Skit i det mesta, det är inte viktigt. Tumma inte på säkerheten, men herregud: stänga in en tvååring på rummet?

De är ju mest charmiga och om de är förjävliga kan man lyfta upp dem och bestämma ändå.

Spara kraften tills de blir äldre.