Hur kan vi glömma...

Blev rörd av ditt inlägg. Skickar styrkekramar o en massa tankar!

Sorgen kommer (tyvärr) alltid att leva med en... Det enda jag kan säga nu att ta én dag i taget..eller ta en timme i taget - och glöm inte bort att andas. Ta gärna hjälp av en kurator eller psykolog om det finns möjlighet...det hjälpte mig. Att få "spy ur sig"och samtidigt få kvittens på att alla tankar och känslor var helt normala och jag skulle inte blir tokig och bli inlåst, fast jag många gånger trodde att det var kört....

Varma kramar Tessan

Varmaste kramar, känner så med er i er stora sorg och totala förtvivlan....
Håller med i det Therese73 skriver, sorgen kommer vi få leva med, det som hjälpte mig mycket var att prata med andra änglamammor, de förstod, de tyckte inte att jag hade konstiga tankar och känslor....men visst gör det ont, vår Elwira gick bort den 7/3 så det är inte så länge sen, men vissa dagar klarar man nu utan att behöva genomleva den totala ångesten.
Mitt råd till dig är att prata, prata och åter prata om du känner att du har behov av det....mig hjälpte det.
Hör av dig om du vill till min inbox. Varmaste kramarna Susanne

Beklagar att ni inte fick behålla er lilla dotter!!
Finns inga "bra" ord men vill ändå skicka massa tankar o kramar!!

Tack.. tack för ert stöd..
Känns så mycket enklare att skriva om det för jag klarar inte av att ta orden i min mun.. kan inte förmedla vad jag känner för jag kan inte uttala det... orden stockar sig i halsen och det går bara inte.. Allt känns bara fel... Jag önskar såå att det funnits något jag kunnat göra för henne.. och jag hoppas verkligen att hon inte led allt för mycket när livssnöret drogs i från henne... och jag vet att detta var det bästa som kunde ske, för allas skull, men det hindrar ju inte smärtan.. Det gör så jävla ont.. jag vet inte var jag ska ta vägen för att ta mig vidare.. jag kan bara tänka på hur mycket jag saknar henne... *sorg*

ja. jag tänker inte säga att jag förstår dig. för alla vi som mist våra älskade barn får genomgå något eget. just det vi får uppleva och känna har ingen annan gjort, även om de själva varit med om att mista ett barn.
men jag känner med dig!
det är nu 17 dagar sedan jag miste Oliver.
än känner jag hans små fötter vid revbenen på höger sida, innan jag inser att de inte längre är där.
jag vill ha honom där!
just det där med kylrummet skrämde mig så oerhört.
skulle jag sagt till patologen att klappa på honom varje dag?
många tankar. men de släppte när han kom hem. när vi jordfäste honom i måndags.
det var en av de värsta dagarna i mitt liv.
tyvärr kommer sorgen inte lätta än på länge.
men tårarna kommer sluta komma tillsist. man orkar inte gråta jämt. men de kommer då och då.
mitt tips är att skriva. jag skriver dagligen om det jag känner.
det får mig att känna mig lättad för stunden.
tips: läs boken "sommarlandet" av eyvind skeie.
då känns döden lite vackrare än vi upplever nu vännen.
kramar Anna

En varm stor kram jag sänder till dig!!
Känns det lättast att skriva så gör det!! Jag skrev massor för att sedan börja prata om det. vi bearbetar saker jätte olika!! Jag har skrivit mycket här i forumet om mina känslor och med många andra mammor som har sina barn i himlen.
Ta hand om varandra i denne svåra stund.
Tänker på er!

På något konstigt sätt så går livet vidare och det kommer även ni att märka. Det kan komma att ta tid och det är bara ni som avgör i vilken takt ert liv fortsätter. Märkligt nog kan jag nu efter ett halvår ändå känna en stolthet och glädje över det lilla barn som jag ändå fick rå om under graviditeten. Jag skulle inte vilja ha det ogjort. Hon kommer alltid att vara mitt saknade barn, men jag minns vår tid tillsammans med värme. Skickar många varma tankar i sorgen. Ta hand om varandra och respektera varandras olika sätt att sörja, det är jätteviktigt.

/Karin