Nu är min kropp inte gravid längre - bara mitt hjärta

Så, det gick inte. Efter 20 veckor gick vattnet och inget fanns att göra. Vårt efterlängtade syskon skulle aldrig utveckla lungor, skulle aldrig kunna leva utanför min kropp så det fanns bara en sak att göra. En fruktansvärd upplevelse...

Nu har det gått ett dygn. Mår fruktansvärt illa, förmodligen av allt morfin. Är på samma gång oerhört sorgsen och samtidigt, på något underligt sätt, lättad över att äntligen, efter så lång tid, äntligen få ett verkligt besked.

Min graviditet har varit problemfylld sedan dag ett. Jag har levt i yrslig lycka över att bli fler i familjen samtidigt som oron ätit upp mig inifrån, stärkt av ett otal läkarbesök och ultraljud som inte gett mer än halvdana tyckanden, aldrig klara besked.

Och så löste naturen det själv. Lät vattnet gå och vi andra kunde bara stå utanför och se allt ske. Så kan jag i alla fall beskriva känslan, formodligen påverkad av chock.

Det fanns en liten frisk pojke inuti mig. En liten, men ack så vacker pojke. Förmodligen en stark en, eftersom han klarade nästan två veckor utan fostervatten. Envis som sin far...

Nu är jag bara gravid i hjärtat. Kommer nog alltid vara det. Jag vet inte idag om jag någonsin vågar prova igen, och det är heller inget beslut jag känner att jag kan ta i dagsläget.

I mitt hjärta bor nu en liten ängel, men största delen ägs av en sprallig fyraåring. Det är honom jag nu måste lägga all min energi på. Efter 20 veckors oro, sängliggande, läkarbesök och ofantliga humörsvängningar kan jag nu bli den mamma jag tidigare var. Bli den mamma jag egentligen är.

Min fyraåring är klok, på barns vis, han tycker att jag snart kan svälja ett nytt frö. Som sagt, just nu finns det bara i mitt hjärta...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-05-25 21:40
Tack alla! Tack för era varma inlägg!

Nu har chocken lagt sig en smula, tror jag. Det är svårt att behöva lära känna en ny individ, mig själv, en ny person i mitt liv. Jag inser nämligen att händelsen så förändrat mig att jag inte vet vad jag kan förvänta mig av mig själv längre.

Jag tror att det mesta är elaka mammahormoner. Hormoner som inser att dom just nu är på fel plats och därför förpestar mitt liv. Tårar kommer utan förvarning och leendet är bara en fasad. Det ska få vara så ett tag. Ska låta kroppen vila. Vänta ut graviditetshormonerna. Först därefter ska jag ta reda på hur jag mår.

Jag längtar tillbaka till mig själv!