Finns det någon psykolog här som kan förklara varför vissa som blivit utsatta för aga som barn vägrar aga sin egna barn och varför andra gör det "eftersom det inte skadat dem"?
Kan den senare gruppen på något sätt förmås ändra inställning?
ladyhammer. Tog det lång tid? Var det en jobbig process? Och vilken typ av info var det som hjälpte dig? Ursäkta mina frågor, men något sådant här skulle jag vilja vara med och försöka påverka om jag kan.
Jag blev också psykiskt nedtryckt. Jag kämpar varje dag för att bryta mönstret. För det är ju en del av en på ett sätt som är svårt att förklara.
Min pappa blev misshandlad med en slags piska som hade sju läderremmar med knutor på. Slagen av sin far typ varje kväll som straff för att han var en påhittig och lite vild pojk. Han hade bestämt sig för att inte slå sina egna barn och det gjorde han heller aldrig. Nu blev han iof alkoholist och det påverkade vårt liv på andra sätt. Han finns inte kvar så jag kan inte fråga honom om varför han fattade beslutet.
Men min man blev slagen. Och han minns hur det kändes och det räcker för honom och han vill absolut inte slå sina barn och gör dte inte heller.
Men jag vet att när han mår dåligt, har sömnbrist, vi har dålig ekonomi eller det är någon annan stor press på honom, då har han nära till våldet inom sig. Han bär det med sig som en del av sig. Men han är inte våldsam. Han fixar det. Men hur kommer det sig? Är det för att han minns hur det kändes? För att han inte förträngt känslorna av hur det var att vara ett barn som blev slaget?
ladyhammer. Får jag fråga hur gammal du är? Kan det vara kämpigt ibland om ni har det jobbigt?
Tack för svar! 
Jag tror det är viktigt att veta att det i riktigt jobbiga situationer kan vara väldigt besvärligt att hålla fast vid ett intellektuellt fattat beslut. Men är man bara medveten så fixar man det nog.
Vill bara tillägga att min man som blev rejält slagen och även min pappa hade/har absolut nolltolerans när det gäller våld. Absolut inte smätta fingrar eller sånt.
Ja, kanske det gäller att förlåta sig själv också. Det har jag svårt för i vissa situationer. Jag slår ju inte mitt barn, men jag kan bete mig som en tvååring själv ibland och har ett sjuhelsikes temprament och göra en massa dumma fel. Det är viktigt för mig att be om ursäkt och visa barnet att jag gjort fel. Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin bad mig om ursäkt.
Men samtidigt, jag har förlåtit dem också. De hade ju sannerligen sin egen inre kamp med en sådan bakgrund.
Det är skrämmande att barnaga verkar komma tillbaka i vårt samhälle. Ser man tillbaka till 70-talet så hade de en stor informationskampanj som fick hela Svenska folket att svänga i den här frågan från att ha varit positivt ställda till aga till att acceptera lagen mot barnaga.
Kanske en sådan informationskampanj skulle behövas nu igen??!
Det tror jag.
danstina: ??? Har du svarat på min fråga? Jag begriper inte vad du menar. Jag håller ju självklart med dig, men hur menar du att det förklarar varför olika personer fattar olika beslut när de har varit med om samma sak?
Svaret är ju förstås att vi är olika, men jag undrar på vilket sätt, för om man kan lista ut det... och om man kan förmå de som okritiskt accepterar sitt arv att aga, att ändra sig.
Jag tror det finns ett svar, jag tror det kan handla om förträngning. Och det var därför jag undrade om det fanns någon psykolog som har insikt i ämnet.
danstina: Absolut. Din reflektion fick mig att fundera över om de som har den här inställningen är "mer skadade" än de som inte har den. Men det tror jag inte. Det baserar jag på min egen personliga erfarenhet. Min pappa bestämde sig för att inte slå oss, men han blev alkoholist och utåtagerande aggressiv iaf, så han var skadad och fortsatte skada. Men jag vet att han mindes hur oerhört kränkande det var att straffas med piskan och jag tror att det är där han fattade beslutet att han inte ville att vi skulle uppleva det han upplevde.
Och min man straffar sig själv så som jag ser det, han är också "skadad" men istället för att vara utåtagerande så har han lågt självfötroende och har aldrig vågat satsa på sig själv i sitt liv och det var mycket alkohol under många år, som tur var blev han inte alkoholist. Min man säger också att hans beslut grundar sig på att han minns hur det kändes att utsättas för fysiskt våld när han var liten. Han blev även utsatt för psykisk terror så han är "erfaren" där också, precis som jag 
MEN de som använder det i uppfostringssyfte, som gör det för att "det alltid har gjorts så, för att alla gör så och för att man inte känner till alternativen" - det är ju kulturella och nationella skillnader också. Där tror och hoppas jag att information kan göra stor nytta!
ladyhammer: *kram*