Matchningssajter för donatorbarn

Hej !

Genetiskt släktskap mellan halvsyskon kan inte konstateras med ett enkelt blodprov. För pojkar som är halvsyskon och har samma manliga donator är det enklare då pojkar alltid ärver ett visst DNA ( gen ? ) från sin pappa så man behöver bara jämföra bara den genen- DNA strukturen . För flickor finns det fler komponeneter som måste jämföras för att säkerställa att de är halvsyskon.

Finns ett företag i USA som gör dessa tester och den som är ägare / delägare brukar skriva på The Donor sibling registry om just svårigheter att kolla upp om personer är halvsyskon.

Företaget heter CabriMed.

www.cabrimed.org/index.jsp;jsessionid=B0069CE564CA7870D542F2AA19E990EF

Hej!

Såhär tänker jag: om barnet som vuxen skulle råka bli förälskad av någon av motsatt kön som hon/han vet är ett "donatorbarn" (chansen är ju som någon sagt ovan minimal, men ändå..), så kan man om man tycker att det är viktigt göra ett blodprov. Blodprovet kan kanske inte säkerställa med 100% säkerhet om genetiskt släktskap föreligger, men det kan säga något om sannolikheten. Med andra ord så kan blodprovet visa om ens egna gener skulle vara väldigt lika ens partner. Om så är fallet är det något att tänka på om man vill skaffa barn, särskilt om man råkar ha dubbel uppsättning av någon sjukdomsgen. Å andra sidan gäller detta inte bara de "halvsyskon" som diskussionen gäller.

Som ni säkert förstår hör jag till dem som tycker att det är oerhört viktigt att bekräfta barnet i sin verkliga familj och för mig känns det oerhört svårt om jag samtidigt skulle uppmuntra mitt barn att söka upp "halvsyskon".

Det är ett känsligt ämne som vi diskuterar i denna tråd då ämnet berör våra djupaste värderingar. Även om jag är helt trygg i min familjs val så förstår jag att andra familjer måste göra andra val. Det viktiga är att man gör ett val som man kan stå för fullt ut inför sina barn.

Att det finns ett så stort intresse för Donor Sibling Registry visar väl att det inte är helt ovanligt att donatorbarn faktiskt har ett intresse för den del av de biologiska banden som kommer från/finns på donatorns sida. Visst kan man säkert delvis påverka detta som förälder beroende på hur man förhåller sig till saken. Kan mycket väl tänka mig att om föräldrarna introducerar barnen till registret och genom hela uppväxten pratar mkt om att barnet har halvsyskon som det väl vore roligt att söka upp, ja då ökar sannolikheten för att barnet kommer att vilja göra det. Men jag tror faktiskt inte att man är "skyddad" från ett sånt intresse om föräldrarna kör på linjen "de andra barnen i vår familj är dina syskon, några andra släktband har du inte, de som har samma donator som du har just samma donator men är i övrigt inte mer intressanta för dig och din identitet än vilka andra personer som helst". Kör man för hårt på den linjen tror jag till och med det kan få motsatt effekt. Av den anledningen kan jag bli lite mörkrädd när jag läser vissa inlägg här, men jag ska inte tolka in allt för mkt utifrån några rader ni skriver här. Jag hoppas att ni kommer att visa öppenhet och förståelse om era barn faktiskt visar intresse för eventuella halvsyskon.

Jag vet från bekanta att när man började adoptera barn till Sverige ansågs det helt okej för (adoptiv)föräldrarna att inte visa nåt intresse för barnets biobakgrund. Man visade att "du har din familj här nu, det andra är ointressant". Vissa föräldrar kände sig säkert medvetet eller omedvetet "hotade" av den biologiska släkten och då var det säkert skönt att köra på den linjen. Det har absolut slagit tillbaka på de (adoptiv)familjerna. Det är inte ovanligt att de barnen känner sig svikna av sina (adoptiv)föräldrar och har en dålig relation till dem. Jag kan inte låta bli att misstänka samma känsla av "hot" från barnets biologika band på donatorns sida i vissa inlägg här, men jag hoppas jag har fel. Idag vet man att bakgrunden är jätteviktig för adopterade och de som ska adoptera får lära sig att det är viktigt att hantera barnets tankar kring det med öppenhet. Jag tror det är samma sak för donatorbarn.

Om jag plötsligt fick veta att jag hade ett halvsyskon för att min pappa t ex hade haft en kort semesterromans innan han träffade mamma skulle jag absolut bli lite nyfiken på det. Skulle inte ni bli det?

Korsochtvärs; Jag tycker det är stor skillnad på bakgrunden för adoptivbarn (med biologiska föräldrar som av någon anledning lämnat bort dem) och barn till samkönade föräldrar, som vi diskuterar här, som inte har några andra föräldrar, och aldrig skulle kunna haft.
Jag tror att adoptivbarn kan ha helt andra behov av att söka sina rötter, sin kultur, sitt arv osv. än barn som inte har något sådant. Vi har gjort barn i Danmark, och visst kan jag fortfarande tycka att Köpenhamn har en viss betydelse för vår familj, men likaså andra länder som jag har från mina rötter. Om våra barn vill söka sig till Danmark och söka sina rötter där, får de gärna göra det och vi kommer att stötta dem i det (skulle gärna flytta dit själv i morgon av andra anledningar...)

Men det du säger om teorin om att vilja veta om din pappa genom ett snedsteg gjort ett halvsyskon till dig - det kan jag inte få in i ett "regnbågsbarns" verklighet. Här pratar ju du om att en av dina föräldrar skulle ha gjort ett barn, det skulle ju vara att jämföra med att ett av våra barns mammor haft en affär och gjort ett barn, inte att en donator är donator till fler än ett barn - köper inte det resonemanget alls.

Jag tycker självklart att det är viktigt att vara öppen för våra barns olika behov och önskemål, men också att slå hål på andra vuxnas bild av vilken roll en donator har i dagens regnbågsfamiljer.

Bra att du har en öppen attityd till om era barn vill söka sina rötter i Danmark!

Angående skillnader mellan adoptivbarn och donatorbarn - ja visst finns det skillnader. Men det finns också likheter och det stora intresse som finns för Donor Sibbling Registry visar ju att det inte är ovanligt att man vill veta mer om sina biologiska rötter och biologiska släktingar oavsett om man är donatorbarn eller om man är adopterad. Det finns också väldigt många berättelser från personer med "donationsbakgrund" om sorg och tomhet för att en del av deras ursprung tagits ifrån dem på grund av systemet med anonyma donatorer. Att dagens regnbågsbarn skulle reagera så fundamentalt annorlunda finner jag osannolikt.

Det där du skriver om att slå hål på andra vuxnas bild av donatorns roll i dagens regnbågsfamiljer tycker jag är bra. Men de myter som finns ska inte ersättas med andra myter om hur barnen ska se på detta, dvs myten om att de biologiska banden skulle vara så totalt oviktiga för just regnbågsbarn. Varför skulle de vara annorlunda jämfört med andra barn? Jag anser det stora problemet vara att en massa vuxna (läkare, föräldrar, donatorer) skaffar sig tolkningsföreträde och säger att regnbågsbarn borde inte ha intresse för sitt biologiska ursprung på det sätt adopterade har. De enda som kan veta något om detta är de som kommit till genom donation.

Angående exemplet med min pappas ungdomsaffär. Intresset för det halvsyskonet skulle inte primärt handla om att min pappa haft en kort affär, kanske var det bara ett one night stand med en del alkohol inblandat, med halvsyskonets mamma. Mitt intresse skulle handla om att vi faktiskt har samme genetiske far. Alltså vore det kul att se om vi var lika varandra till utseende och sätt. Jag hade känt samma nyfikenhet om min pappa varit spermadonator och det fanns "donatorbarn" som kunde komma och knacka på hemma hos honom. Eller om jag var donatorbarn själv och hade halvsyskon (fast det kan jag ju inte veta eftersom jag inte är donatorbarn).

Jag kan bara inte låta bli att fortsätta diskussionen..

Jag tror att man som förälder måste erkänna sitt ansvar för de värderingar som man själv har och som man onekligen kommer att föra över på sina barn. Det ligger för mig i själva föräldrarollen att man faktiskt gör val åt sina barn. Det är oundvikligt. I föräldrarollen ingår att lära barnet vad som är rätt och fel, åtminstone enligt en själv. Förhoppningsvis är man som förälder öppen för att ens egen tolkning inte är den enda tolkningen av världen, men samtidigt måste varje människa ha värderingar. Något annat skull vara gränslöshet, något som i sig är detruktivt.

Jag tror visst att min dotter kan komma att ha funderingar över den del av sitt genetiska ursprung som hon inte känner till. Kanske under en tonårsperiod, kanske när och om hon själv skaffar barn. Det jag och min fru kommer att göra då är att med respekt för hennes känslor förklara vårat val att ha en anonym donator. Vi kommer att förklara för henne att i våra ögon är genetik inte alls avgörande för en människas personlighet, utan att miljön är långt mycket viktigare. Vi kommer fortsätta med att förklara för henne att även de rent genetiska egenskaperna inte nödvändigtvis kan härledas till de biologiska föräldrarna på så sätt att just den genetiska egenskapen kan ligga "latent". Vi kommer slutligen att förklara för henne att den donator som möjliggjorde hennes existens gjorde det just under förutsättning att han skulle vara anonym.

Jag tror och hoppas att det räcker.

Visst har man ansvar för värderingar som förälder och man kan ju alltid hoppas att barnen anammar de värderingar man försöker föra över på dem. Men man kan ju faktiskt inte veta vilka värderingar barnen anammar och vilka de förkastar. Lyckades era föräldrar till 100 % föra över sina värderingar på er?

En värdering som jag har är att respektera varje individs självbestämmande så långt det är möjligt. På grund av det blir min självklara ståndpunkt öppna donatorer i den här frågan. Jag förstår faktiskt inte hur man som förälder kan sitta och göra valet att biologiska band ska vara helt oviktiga för barnet. Genom att välja öppen donator låter man ju barnet bestämma. Om ni hade valt öppen donator och barnet får samma värderingar som ni, dvs att biologiska band är helt oviktiga, ja då kommer ju barnet aldig söka upp donator och eventuella halvsyskon, och ingen skada är skedd. Nu har ni, helt i onödan, gjort ett val som barnet kanske kommer att tycka är fel. Varför utsätta sig och sin familj för det?

Det där med att donatorn som möjliggjorde hennes existens valde att vara anonym, ja det klingar i mina öron lite som att du ska vara tacksam för att du fick bli till (jag vet att det inte är menat så), men det kan bli följden.

Jag tror det handlar om rädsla (medveten eller omedveten), att man känner sig hotad som förälder när inte båda föräldrarna är biologiska föräldrar. Det är det som gjort att heteropar ofta inte berättat för barnet att det är ett DI-barn och det är det som gör att homopar väljer anonym donator med motiveringen att bioband är helt oviktiga för oss.

korsochtvärs> sakta i backarna nu. Jag tycker att ditt inlägg osar av självgodhet och intollerans. Du säger ju mer eller mindre att jag har gjort ett dåligt val åt mitt barn. Jag tycker att du ska tänka efter lite där: om du själv är homoförälder, har du inte själv blivit arg när heteropar tycker att du genom att sätta barn till världen har undanhållit dem möjligheten till en mor och en far?

Visst kan man inte veta vilka av ens egna värderingar som ett barn anammmar respektive förkastar, men man måste ändå göra ett val åt sina barn. Och det valet måste man basera på vad ens eget samvete säger är rätt. För att återgå till exemplet ovan: det finns alltid en teoretisk möjlighet att ett barn uppvuxet i en homofamilj i vuxen ålder blir kristdemokrat och tycker att ens egna föräldrar gjorde fel som skaffade barn på det sättet. Men den möjligheten finns oavsett vilka värderingar man har. Det kan ju också vara så att ett barn uppvuxet i en frikyrklig miljö helt förkastar sina föräldrars värderingar i vuxen ålder..

Min egen övertygelse är att vi i Sverige sänder väldigt dubbla signaler till ett barn tillkommet med hjälp av ägg- eller spermiedonation. Å ena sidan säger vi att det är de sociala föräldrarna som är de riktiga föräldrarna. Å andra sidan ska donatorn också ha en roll. I mina ögon är detta ett symptom på en mycket mer grundläggande biologism som genomsyrar Svenska värderingar. Jag ser t.ex. en koppling till den rättspraxis som gör att (biologiska) föräldrar har rätt till sina barn nästan oavsett hur olämpliga som föräldrar de är.

Jag tycker för egen del att det är viktigt att ta avstånd från denna syn.

Du spekulerar i psykologiska orsaker till att vi har valt en anonym donator. Jag tycker att du är ute på farligt vatten. Man skulle ju precis lika gärna kunna hävda att de som väljer en öppen donator gör det av rädsla: rädslan för att ens egen familj kanske trots allt inte är tillräcklig för barnet.

Hej på er!
De flesta av oss som skaffade barn för några år sedan hade inte valet att använda öppen donator. Jag var nog lite puckad iofs som inte visste att man kunde köpa id-release från USA då...

Jag kan som exempel ur mitt eget liv göra några paralleller som inte blir exakta eftersom jag inte är ett donatorbarn heller
* Jag har en halvbror på pappas sida som jag träffat. Han är ganska ointressant i mitt liv. När jag talar om hur många syskon jag har så brukar jag inte räkna in honom, ibland gör jag det.
* Jag har en biologisk morfar som varken jag eller min mamma träffat. Här känner jag nyfikenhet på hans utseende men det är ingen förlamande känsla. Jag, mamma o min dotter är lika varandra och utseendet kommer inte från mormor. Min mamma är helt ointresserad av honom. Vi har haft en "social" morfar som jag betraktar som min riktiga morfar.