Vad gäller rätt och fel så finns det ett sådant, _men_ det är lite mer komplicerat än för skrift, där man i alla fall kan säga att står stavningen i SAOL så är det inte fel 
(Massor av ord står inte med där och då är det "bara" vedertagen användning man får utgå ifrån.)
Vad gäller uttal finns det visserligen "rätt" och "fel" men det bestäms av omgivningen. Så länge en majoritet av dem man kommunicerar med accepterar uttalet så är det "rätt". Tumregeln är att om ett större antal som lyssnar på uttalet 1) inte förstår eller 2) hänger upp sig så på uttalet att de glömmer att lyssna på vad som sägs är det läge att titta över uttalet.
Detta innebär - och där kommer det knepiga - att mallen kan variera mellan olika grupper. Uttalet kan teoretiskt sett vara "rätt" i en viss landsända, socialgrupp eller umgängeskrets men "fel" utanför denna.
Vad som definitivt är en felaktig missuppfattning är däremot att uttalet skall följa stavningen för att vara korrekt. Sådant s k stavningsuttal är ett ganska modernt påfund. Det har uppstått företrädesvis bland personer som saknat traditionell "bildning" eller skolning och som inte fått med sig i talat språk hur framför allt mindre vardagliga ord ska uttalas och därför gissat utifrån stavningen. Somligt av detta stavningsuttal har med åren blivit så vanligt att det gått från att vara "fel" till att vara "rätt", som k-uttalet i lånord som kilo och kiosk som numera bland yngre Sverigesvenskar uttalas närmast uteslutande med tje-ljud. Än längre har åttiotalistgenerationen gått med stavningsuttal som "och" med uttalat k-ljud med mera. Obs dock att det i mer /ut/bildade kretsar alltid varit självklart att stavningen bara är ett försöka att efterlikna uttalet, eller ett uttal som funnits tidigare och inte något som ska följas slaviskt; den extrema stavningsuttalaren är en yngre kvinna i servicebranschen som försöker tala "fint".
