pappa söker?

kan det vara så att folk kanske tror att man är liksom " upptagen" bara för att man går med barn i handen eller i vagnen?visst man får blickar men inte mer än så blir det ju.haha man ska väl inte behöva ta och gå med en stor skylt på ryggen och magen som det står..Japp här har ni en singel tjej skämt och sido ja hur gör man igentligen då man vill så gärna träffa nån att dela sitt liv med?verkar ju hopplöst

Jag ställer mig samma fråga som ovanstående talare (celestial). Är ni säkra på att det är just det att ni har barn som gör det svårare? Okej man har ju inte tiden att ränna på krogen eller ut å flänga men de facto att det är svårt att träffa ngn som accepterar att man har ett barn sedan tidigare.Det tror jag inte på. I mitt fall stämmer det iaf inte, har aldrig märkt av ngt ointresse pga att jag har barn. Och jag tror då inte det stämmer för er heller. När man blir kär så accepterar man det mesta ju! Ang frågan jag ställde om att ha som önskan att den man träffar inte har barn sedan tidigare trots att man själv har barn så förstår jag ts resonemang men jag undrar om ni tycker att det är knäppt att önska sig det...

Men hördu TS, jag blir lite nyfiken på hur du tänker? Vad är det som är så bra med "tvåsamhet" och vad är så dåligt med att vara singelförälder att det här tar så stor plats i dina tankar?För egen del tycker jag att det egentligen finns övervägande positiva saker med att vara ensam förälder. Visst kan man sakna vissa aspekter av att dela livet med någon (mer än sitt barn) men å andra sidan har man en frihet som dom flesta i parförhållanden verkar sakna, eller åtminstone inte tillåta varandra (menar alltså inte sex nu om nån trodde det).Om jag tar en titt på dom i min bekantskapskrets som är par så kan jag inte säga att jag skulle vilja byta med någon av dom, helt enkelt för att inte en enda av dom verkar vara speciellt lyckliga. Alltför många verkar ägna en oproportionerligt stor del av sin tid till att göra saker dom inte vill, köpa saker dom inte vill ha, träffa människor dom egentligen inte tycker om, åka till platser dom inte vill besöka, etc, utan att ens själva märka vilket missnöje dom utstrålar.Som ensam förälder bestämmer man ju allt själv, så om det är något man inte vill göra så struntar man bara i det. I alla fall för mig är det otroligt mycket värt och håller mig på ganska gott humör för jämnan.Hmm, det här blev kanske ett onödigt långt inlägg. Min poäng var bara att om man först formulerar för sig själv vad man egentligen är ute efter kanske det blir lättare att också veta vad och var man ska leta, istället för att slänga ut krokar till höger och vänster och tro att första bästa napp löser alla problem. För vad är oddsen att det är en person man passar ihop med som kommer fram till killen på bussen med singeltryck på tröjan?

Hoppar in i tråden o säger "bra skrivet"!!! Kunde inte ha sagt det bättre själv!Naturligtvis ser man fram emot att någon gång träffa "den rätte", men med åren har jag blivit otroligt kräsen, samt vant mig något enormt vid att leva ensam (med sonen), så det ska mkt till för att jag ska stadga mig igen.Kan helt klart säga att jag aldrig har haft det bättre i livet än nu; njuter av att vara singelförälder o rå om mig själv o sonen