30-års-kris deluxe

Hege & Anonym, jag har funderat mycket i de banorna som ni tar upp. Jag är medveten om att det blir vardag i alla förhållanden och att gräset förmodligen inte är grönare på den andra sidan. Min sambo är en väldigt fin, känslig, intelligent och omtänksam person.

Jag är inte så säker på att jag är känslig för just vardagstristessen i sig själv - vardag har det ju varit mycket av iom att vi haft det här förhållandet så länge, och det har inte alltid kännts negativt.

Ibland tänker jag att det inte var så optimalt att binda sig så tidigt. Jag har liksom inte upplevt hur det är att vara fri och samtidigt vara en vuxen, självständig individ. Jag har gått in i vuxenlivet och skapat min identitet tillsammans med min sambo.

Vi har pratat om det här och försökt liva upp förhållandet. Tyvärr har det nog varit lite halvhjärtat från min sida. Det är som att jag tappat energin.

Tack för rådet! Uppskattar verkligen att höra vad någon som kan se mer objektivt på situationen tycker. Jag har gått hos psykolog under våren som också tagit upp familjerådgivning som ett möjligt alternativ. (Samma psykolog verkar dock även tycka att jag borde prova att bo själv ett tag).

Någonstans undrar jag väl hur folk gör i allmänhet. När tvivlen har nått en viss gräns, går det att få dem ur skallen utan att agera och byta bana? Går det att göra det bästa av det man har, lära sig att uppskatta det på nytt, se en framtid igen där man nu bara ser en utförsbacke?

Jag känner bara en sådan tomhet. Och jag tror inte den tomheten ligger inom mig själv, ibland känns det som att jag nu för första gången har börjat leva på riktigt. Min tonårstid och åren därefter var stormiga, var deprimerad i flera år, men idag fungerar jag bättre än någonsin och ser massor av möjligheter.

Jag antar att jag undrar om jag känt annorlunda med någon annan t ex vad gäller att skaffa barn. Kanske skulle jag känna annorlunda inför det om jag var förälskad? Jag säger inte att det skulle göra mitt liv lyckligare eller bättre i slutändan, det kan man ju aldrig veta. Jag tänker bara att jag kanske missar något medan jag stannar i det som är välkänt men inte svindlande.

Ja, jag vill också resa... se världen, uppleva nya saker. Är du och din man fortfarande tillsammans?

Jo, jag har också den där "ska det bara vara såhär"-känslan. Ska livet verkligen vara ungefär såhär i 60 år till, tills man blir panchis och dör, liksom...? Senaste tiden är det alltid jag som tar upp allt som är obekvämt och jobbigt. Min sambo vill nog mer bevara saker som de är, och skulle önska att jag inte var såhär rastlös och frusterad. För honom är det inte problematiskt att vårt förhållande bara fortsätter på samma vis som innan. Han är säker på att han inte vill lämna mig.

Jag känner verkligen att jag behöver egentid. Jag blir nästan stressad över att inte han också tvivlar på oss som jag gör... Att skaffa barn är en omöjlighet så länge jag inte känner mig helt bekväm med förhållandet. Jag är livrädd för att bli låst i ett förhållande där inte de rätta känslorna finns... tänker mycket på mina egna föräldrar som verkar ha hållit ihop för att de hade barn tillsammans. Inga varma känslor eller gemensamma intressen där inte...

Tack alla som skriver i tråden! Uppskattar verkligen era synpunkter.

Visst kan ett förhållande inte vara bra hela tiden. Vårt förhållande har verkligen haft sina upp-och-ner-gångar under de här 10 åren, och i de tidigare svackorna har vi ju uppenbarligen båda funnit det värt att stanna och kämpa oss igenom dem.

Skillnaden är väl att den här svackan har varat såpass länge, och trots försök att förändra saker i vardagen faller både jag och sambon tillbaks i negativa mönster. Jag skulle sakna honom enormt om han försvann ur mitt liv, men samtidigt är det nog tyvärr omöjligt att leva tillsammans som det ser ut nu. Det är för många tvivel, och för svårt att se förhållandet med perspektiv när vi bor ihop. Det lutar åt att jag kommer att försöka hitta ett eget boende ett tag och fundera på vad jag verkligen vill, leva som särbos alltså.

Min del i förhållandekrisen är stor eftersom jag är osäker på hur jag känner och vad jag vill, men en del av problemet ligger hos honom också, det finns saker som han måste ta tag i och förändra för att själv vara tillfreds med sitt liv. Kanske skulle jag känna annorlunda inför förhållandet ifall jag såg honom må bra. Mina tvivel bidrar såklart även till att han mår sämre så det känns som att vara inne i en destruktiv spiral.

Zharlotte: BRA att du bygger terass själv! Såna saker borde jag också ge mig in i oftare. Egentligen är det ju bara att våga försöka, och lära sig under tiden!