30-års-kris deluxe

Det du har nu är värdefullt och kommer aldrig tillbaka om du väljer bort det. Vad du än bestämmer dig för så måste du väga det mot det du har.

Vilket förhållande du än väljer så kommer förälskelsens rus att sina och detta "lugn" infria sig. Kommer lugnet att bli lika bra som hos den du nu upplever som din bästa vän?

Att fastna i hjulspår kommer du att uppleva med vem helst som du väljer att leva med, den stora frågan är inte vem du lever med utan hur ni väljer att lösa det problemet.

Har du pratat med din sambo om detta, vad är era förslag till att lösa det idag. Vet att du kommer att stå inför detta problem senare och om du inte har några bra svar idag så kommer du inte ha några bra svar senare heller.

Att i ett förhållande känna varandra väl och ha en historia tillbaka till ungdomen är avundsvärt och värdefullt, jag tycker inte att du ska kasta bort det i ett naffs, tänk dig noga för.

Anonym (frustrerad) skrev 2008-06-11 20:58:47 följande:

Försök att liva upp förhållandet lite. Försök hitta på nya saker tillsammans, börja dejta på nytt. Inför en dejt varje vecka och överraska varandra med saker som den andre tycker om att göra.

Som HegeOlsen skrev ovan så var noga med att väga det du väljer mot det du har. Det kommer alltid en vardag...

Hege & Anonym, jag har funderat mycket i de banorna som ni tar upp. Jag är medveten om att det blir vardag i alla förhållanden och att gräset förmodligen inte är grönare på den andra sidan. Min sambo är en väldigt fin, känslig, intelligent och omtänksam person.

Jag är inte så säker på att jag är känslig för just vardagstristessen i sig själv - vardag har det ju varit mycket av iom att vi haft det här förhållandet så länge, och det har inte alltid kännts negativt.

Ibland tänker jag att det inte var så optimalt att binda sig så tidigt. Jag har liksom inte upplevt hur det är att vara fri och samtidigt vara en vuxen, självständig individ. Jag har gått in i vuxenlivet och skapat min identitet tillsammans med min sambo.

Vi har pratat om det här och försökt liva upp förhållandet. Tyvärr har det nog varit lite halvhjärtat från min sida. Det är som att jag tappat energin.

Jag tycker att du ska vara försiktig med att ge upp detta allt för lätt. Sök hjälp på familjerådgivning innan du tar beslut, det är det bästa råd jag har att ge.

Anonym (frustrerad) skrev 2008-06-11 21:49:38 följande:

Någonstans undrar jag väl hur folk gör i allmänhet. När tvivlen har nått en viss gräns, går det att få dem ur skallen utan att agera och byta bana? Går det att göra det bästa av det man har, lära sig att uppskatta det på nytt, se en framtid igen där man nu bara ser en utförsbacke?

Jag känner bara en sådan tomhet. Och jag tror inte den tomheten ligger inom mig själv, ibland känns det som att jag nu för första gången har börjat leva på riktigt. Min tonårstid och åren därefter var stormiga, var deprimerad i flera år, men idag fungerar jag bättre än någonsin och ser massor av möjligheter.

Jag antar att jag undrar om jag känt annorlunda med någon annan t ex vad gäller att skaffa barn. Kanske skulle jag känna annorlunda inför det om jag var förälskad? Jag säger inte att det skulle göra mitt liv lyckligare eller bättre i slutändan, det kan man ju aldrig veta. Jag tänker bara att jag kanske missar något medan jag stannar i det som är välkänt men inte svindlande.

Om du känner för det kan du maila i min inbox. Jag har något att berätta, men inte gärna öppet eftersom det också berör andra här på FL. Jag kan heller inte vara anonym, eftersom jag var lite hård mot ett inlägg och fick en tillsägelse.

Jag vill bara säga ts att jag känner igen men vet inte vad jag ska råda dig till.
Efter en tuff period måste jag hitta mig själv...fyller själv 30 nästa år och jösse vad jag funderar över vad som är rätt och inte...vill bara resa, resa och resa.
Träffade min man när jag var 18...

Jo vi är tillsammans men jag är den mer rastlösa i vårt förhållande och har börjat fundera på allt mellan himmel och jord. Nu har vi försökt få barn i flera år och det känns som att jag glömt bort mig själv i all röra. Och medan min man går på i samma spår, jobbar, åker hem, ser tv osv...så börjar jag känna "Ska det bara vara så här?". Nu har jag sagt att jag behöver paus i barnplanerna och att vi måste jobba på vårt förhållande, prata ut om vad vi vill förutom barntankarna...Jag känner mig låst i samma hjulspår men har fått iväg oss på ett par resor. Nu vill jag flytta men jag är den som hela tiden får dra orden ur min man och det är frustrerande. Tyvärr går jag mina egna vägar nu och väntar ut honom för man är två om att fixa allt.
Jag tror för mycket har gått framåt slentrianmässigt och nu vill jag hinna med såå mycket på kort tid. Vi har det lugna trygga men nu vill jag att saker händer , att äventyrslustan ska komma fram...
Kan tänka mig att du åtminstone behöver egentid för att sortera tankarna och verkligen fundera över vad du vill, utan att blanda in barn osv. Bara tänka på vad du ska hitta på för att hitta mer mening med allt, så du inte går i samma banor.