min man, en toffel-vad göra??

oj, så långt...
kanske skulle kortat ned det till: hur gör jag om jag vill att min man ska vara stark, trygg o stabil, en klippa..

för det är ju ungefär det det handlar om.

hehe

Sulan: Det är otroligt intressant att läsa dina tankar.
Min historia är ganska lång. Men jag kan känna igen mig i delar av det du skriver. Jag har varit sån. T ex:

"Är du maktlysten, vill du alltid vinna debatter (istället för att samtala), är det viktigt för dig att vinna, att visa att du har rätt ?". -Ja det har det varit men jag har inte blivit medveten om det förrän på sistone, det har liksom bara varit.

Min självkänsla ÄR kass, jag vet om det. Eller har varit. Finns orsaker till det o nu blir det bättre o bättre o det är nu jag börjar ändra mig gentemot maken också. Det är t ex därför jag söker denna hjälpen nu, för att jag känner mig starkare o börjar inse mina brister gentemot mannen.

Men vi har varit ihop i mer än 10 år, det är inte lätt för mig att ändra sig bara sådär, men jag tror att om jag ändra mig så kanske han tar lite mer plats också. Men det är som sagt inte lätt, man är inne i sina roller o säger saker ifrågasätter saker på rutin.

Du sätter bra ord på väldigt mycket, men jag kan inte säga att jag gör det medvetet. Det är t ex ingen medveten sport för mig att se hur långt jag kan gå, men konsekvensen har väl med åren blivit att jag gått längre o längre, trampat för mkt in på hans integritet.

Jag kan inte säga att jag vill ha en kamp, utan det jag önskar är att han kan vara lite bollplank, en trygg stöttepelare. Som det är nu ,så jamsar han mest med o ger inte mkt konkreta råd, o det är väl mitt fel, men det kanske han gör om jag lyssnar bättre. Men det är delvis skitsvårt eftersom jag bl a har svårt att ta kritik.

bollar gärna vidare med dig eller andra...

Först till Marina 81: Man kan ju falla för folk av många olika anledningar. Jag föll för honom för att han var snäll go omtänksam, vilket han fortfarande är, såg bra ut. Vi hade (o har) gemensamma intressen.

Sulan: Det är fortfarande mycket intressant att läsa, men jag är nog inte riktigt så "bitchig" som du beskriver din fru.
Hos oss är det inte heller min man som driver förhållandet framåt, det är jag som försöker förändra, förbättra. Han tar aldrig upp saker till diskussion, tycks aldrig missnöjd. Han tycks inte vara så medveten som du.

Du skriver:
"Mina tankar o känslor snubblade förvirrat runt inne mig, orden och tankarna snavade över sig själva - jag visste så småningom inte om jag var galen eller inte. Till slut fanns det inget kvar att säga annat än att humma och hålla med, samtidigt som självbevarelsedriften fick mig att använda mitt sunda förnuft och agera därefter."

Det är möjligt att han är känner likadant, det kan jag inte svara på, men du tycks tidigare ha stått upp för dina åsikter, men blivit nedklankad. Jag kan inte tycka att mina man har stått upp för saker eller varit bra på att driva innan heller (innan denna nedåtgående spiralen uppstod) o det är väl det som fått mig frustrerad. Jag vill gärna att han gör det. Men jag har insett att det blir ju inte bättre av att jag "kör hårt" med honom.

Jag har svårt att ha fel o svårt att visa mig sårbar. Men jag har börjat nosa lite grand på det, känna hur det känns o det är svårt, jobbigt, när man är så fast i sina roller.
Jag hoppas bara att han verkligen kliver fram om jag kliver ett steg tillbaka, annars kommer vi ingenstans i livet...

Tack så mycket för att du ville dela med dig och lämna ut dig så. Det har varit mycket givande!

Det gjorde det definitivt. jag har tagit med mig flera saker o har en större insikt i hur han fungerar.