Ja, allt har ju sina orsaker och skäl. Omedvetet eller inte gör ingen skillnad, ingen stor skillnad.
Jag kan ju tillägga att efter ett par månader i familjerådgivning så sa vår terapeut till mitt ex att hon körde ganska hårt med mig, att hon höll mig i ett kort koppel - då hade vi alltså försökt få henne att respektera min känslor, tankar, att lyssna på mig i två månader. Då kontrade exet med att hon inte längre tyckte att det gav nått att fortsätta med familjerådgivningen 
Hon tyckte vi tog fram det sämsta i varandra, hennes bulldoggande, mitt undfallande, men grejjen var ju det att om jag inte föll undan så satte hon åt mig hårt - hon skulle ha rätt och bytte ofta ståndpunkter under det hon debatterade och jag berättade om mig själv. Det var inte det att jag inte kunde tala för mig, det var sättet vi kom att prata på som jag inte klarade. Det var ingen konst att få hennes argument att falla, men det var ju inte intressant, jag ville känna henne och att hon skulle känna mig. Istället så körde hon över mina känslor, tankar och sen fick jag på pälsen för att jag inte stod upp för mig själv.
Hon ville ha konflikt!
Ett av våra största problem var att jag såg igenom hennes tuffa yta, och det skrämde sk*ten ur henne. Hon var van sen tidigare förhållanden att vara den som såg och förstod den andre - ett enkelt sätt för henne att slippa exponera sig själv.
Visst hade hon dålig självkänsla, hon stannade 7 år i vårat förhållande som hon tydligen inte ville ha, inte ville någonsin, och skaffade barn med mig, försökte få syskon till vårat gemensamma barn.
Jag var den som drev förhållandet frammåt, hon var den som hängde på. Ändå blev jag sulan under toffeln, ändå blev hon den som utsatte familjen för känslostormar, påhopp - nedvärderande kommentarer och försummade barnen. Allt pga att hon var besviken på vad livet blev som förälder tillsammans med mig. Hon hade viljat att jag stod bredvid henne i goda tider inte bakom henne i svåra tider - för jag var verkligen mannen bakom kvinnan i karriären, kvinnan som kom hem och undrade om jag hade haft semester eller ?! då jag var hemma med markservice och en ett-åring och en 10-åring. Det tog henne 3 år att berätta varför hon fick lov att komma med nedvärderande kommentarer då hon öppnade bildörren - 'Det var enda sättet jag kunde få mina dagar att fungera' - lagad mat, städat o tvättat, lagda barn o handlat, strykta kläder räckte inte - hon fick lov att behandla mig som en hund som skulle veta sin plats.
Men jag stod upp i början och lyssande på henne, frågade henne, berättade vad jag kände o tänkte, berättade om min historia o mina problem. Varje gång fick jag veta hur usel jag var, hur jag kunde undanhålla det för henne (det jag berättade om) och med argument och debatt överbevisades jag om att min verklighet bara var en fantasi. (Hon gjorde så för att hennes dagar skulle funka) Mina tankar o känslor snubblade förvirrat runt inne mig, orden och tankarna snavade över sig själva - jag visste så småningom inte om jag var galen eller inte. Till slut fanns det inget kvar att säga annat än att humma och hålla med, samtidigt som självbevarelsedriften fick mig att använda mitt sunda förnuft och agera därefter.
Du säger ju själv att jag sätter bra ord på mycket - de orden var inte vatten värt med henne - för hon fick lov att gå över mig för att inte gå under själv. Ingen hade älskat henne för den hon var innan mig - undantaget en pojkvän i högstadiet som också lät henne vara sig själv. Hon sa att hon först med mig förstod vad hon hade varit utan i 20 år.
Kanske ger det här mer näring till dina tankar.
