min man, en toffel-vad göra??

Han kanske är en toffel, men hur är du ?

Är du maktlysten, vill du alltid vinna debatter (istället för att samtala), är det viktigt för dig att vinna, att visa att du har rätt ?

Kort sagt, behöver du närkampen för att känna nått ? Kommer du bara nånstans om du får fightas, är det enda gångerna du släpper nån nära ?

Sätt din killes egenskaper i relation till dina egenskaper, se hur ditt sätt att agera styr vad som händer.

Kanske behöver killen inte mer självkänsla, han kanske har tillräcklig självkänsla för att låte dig vara just som du är, tycka o tänka som du vill - älska dig för den du är. Han kanske inte behöver kampen för att våga ha en intim (känslomässig nära) relation.

Nu är du kanske inte alls sån, jag har bara gjort en karrikatyr av mitt ex och mig själv, exet som jag lämnade eftersom inte ens mina känslor och tankar fick vara utan att de skulle överbevisas. Hon hade svårt med gränserna, jag var öppen och hon fick lov att trampa längre och längre in för att möta motstånd, till slut trampade hon så långt in jag skakade av rädsla runt henne.

Vad ingen av oss riktigt greppade var att det var hennes sak att respekterna mina gränser och min sak att vara tydlig om var de var. Det blev en sport för henne att se hur långt hon kunde gå. Frustrationen och angreppen blev hårdare och hårdare ju mer jag lyssnade och att lugnt berätta om mina egna tankar känslor kördes över och förklarades bort.

Vem av oss hade egentligen dålig självkänsla

Ja, allt har ju sina orsaker och skäl. Omedvetet eller inte gör ingen skillnad, ingen stor skillnad.

Jag kan ju tillägga att efter ett par månader i familjerådgivning så sa vår terapeut till mitt ex att hon körde ganska hårt med mig, att hon höll mig i ett kort koppel - då hade vi alltså försökt få henne att respektera min känslor, tankar, att lyssna på mig i två månader. Då kontrade exet med att hon inte längre tyckte att det gav nått att fortsätta med familjerådgivningen

Hon tyckte vi tog fram det sämsta i varandra, hennes bulldoggande, mitt undfallande, men grejjen var ju det att om jag inte föll undan så satte hon åt mig hårt - hon skulle ha rätt och bytte ofta ståndpunkter under det hon debatterade och jag berättade om mig själv. Det var inte det att jag inte kunde tala för mig, det var sättet vi kom att prata på som jag inte klarade. Det var ingen konst att få hennes argument att falla, men det var ju inte intressant, jag ville känna henne och att hon skulle känna mig. Istället så körde hon över mina känslor, tankar och sen fick jag på pälsen för att jag inte stod upp för mig själv.

Hon ville ha konflikt!

Ett av våra största problem var att jag såg igenom hennes tuffa yta, och det skrämde sk*ten ur henne. Hon var van sen tidigare förhållanden att vara den som såg och förstod den andre - ett enkelt sätt för henne att slippa exponera sig själv.

Visst hade hon dålig självkänsla, hon stannade 7 år i vårat förhållande som hon tydligen inte ville ha, inte ville någonsin, och skaffade barn med mig, försökte få syskon till vårat gemensamma barn.

Jag var den som drev förhållandet frammåt, hon var den som hängde på. Ändå blev jag sulan under toffeln, ändå blev hon den som utsatte familjen för känslostormar, påhopp - nedvärderande kommentarer och försummade barnen. Allt pga att hon var besviken på vad livet blev som förälder tillsammans med mig. Hon hade viljat att jag stod bredvid henne i goda tider inte bakom henne i svåra tider - för jag var verkligen mannen bakom kvinnan i karriären, kvinnan som kom hem och undrade om jag hade haft semester eller ?! då jag var hemma med markservice och en ett-åring och en 10-åring. Det tog henne 3 år att berätta varför hon fick lov att komma med nedvärderande kommentarer då hon öppnade bildörren - 'Det var enda sättet jag kunde få mina dagar att fungera' - lagad mat, städat o tvättat, lagda barn o handlat, strykta kläder räckte inte - hon fick lov att behandla mig som en hund som skulle veta sin plats.

Men jag stod upp i början och lyssande på henne, frågade henne, berättade vad jag kände o tänkte, berättade om min historia o mina problem. Varje gång fick jag veta hur usel jag var, hur jag kunde undanhålla det för henne (det jag berättade om) och med argument och debatt överbevisades jag om att min verklighet bara var en fantasi. (Hon gjorde så för att hennes dagar skulle funka) Mina tankar o känslor snubblade förvirrat runt inne mig, orden och tankarna snavade över sig själva - jag visste så småningom inte om jag var galen eller inte. Till slut fanns det inget kvar att säga annat än att humma och hålla med, samtidigt som självbevarelsedriften fick mig att använda mitt sunda förnuft och agera därefter.

Du säger ju själv att jag sätter bra ord på mycket - de orden var inte vatten värt med henne - för hon fick lov att gå över mig för att inte gå under själv. Ingen hade älskat henne för den hon var innan mig - undantaget en pojkvän i högstadiet som också lät henne vara sig själv. Hon sa att hon först med mig förstod vad hon hade varit utan i 20 år.

Kanske ger det här mer näring till dina tankar.

Anonym (läser) skrev 2008-06-14 01:11:05 följande:

Jag tror säkert att du har en hel del erfarenhet och insikter du kan dela med dig av. Egna eller anhörigas.

Jag har ju kastat mitt hjärta i slakteriets skyltfönster här, medveten om mina brister men även mina förtjänster så riskerar jag mycket av mig själv trots att jag är anonym.

Barn och katastrofern hör inte ihop. Bra att ni tänker på erat barn.

Men har du tänkt på vad du har för del i eran konflikt/inte konflikt inställning ?

Jag har tänkt mycket på min del.

Anonym (läser) skrev 2008-06-14 01:35:56 följande:

Anonym (missan) skrev 2008-06-14 01:44:13 följande:

Man kan ju fundera på vilken roll man själv spelar i dramat.

Jag har funderat min roll som du kan läsa här.

Anonym (missan) skrev 2008-06-14 01:55:45 följande:

Ja, det låter som att ingen av er är en klippa att luta sig mot då

För att vara lite allvarlig så är det kanske lätt att se den roll man har i förhållandet, men det jag menade var att se i vilken utsträckning man bidrar till att ge den andre i förhållandet sin roll.

Det finns inte så mycket man kan göra för att förändra någon annan, man får förändra sig själv och med det kan man förändras tillsammans.

Frågan är vad man själv tar in i förhållandet som gör att det blir så som det blir. Det vore lätt för mig att säga att mitt ex var ditt och datt, säkert var hon det, men vad tog jag med mig i förhållandet och vad kan jag göra/kunde jag gjort annorlunda för att det skulle bli annorlunda.

Det är inte så enkelt att jag inte var ett bollplank, inte var nån att luta sig mot, det var _sättet_ som vi hade olika och därför kunde vi inte mötas.

Mitt ex skulle ha mått mycket bättre och kännt att jag mötte henne om jag bråkat, tagit (för mig meningslösa) fighter, gömt mig bakom en tuff yta och då hade hon fått det bollplank hon behövde, tryggheten hade hon kännt i att jag knuffat ut henne i blåsten då det var storm. Hon behövde nån som pushade henne, som tvingade henne att gå vidare då hon hade det svårt. Som inte stannade och accepterade verkligheten och känslorna så som de var.

Vad trygghet och bollplank är, vad nån att hålla i då det blåser är, är olika för olika personer och är olika under olika tider i livet.

Det var på det känslomässiga planet jag drev förhållandet frammåt.

Visst tyckte mitt ex att jag inte tog upp till diskussion eller var missnöjd.

Istället agerade jag utifrån de förutsättningar som fanns. Jag var/är ganska anpasslig i det praktiska. Eller med andra ord: Jag visade inte hela mig själv, tog fighter för hur jag ville göra. För jag har ju min historia precis som du har din och mitt ex har sin. Mina livsvillkor under barn och ungdom var präglade av familj och släkt med alkoholproblem, slagsmål, mordförsök..

För mig lever man därför inte ut konflikter, man löser dem, värderar vad som är avgörande och kompromissar. Här är jag, jag vill/känner/behöver - där är du, du vill/känner/behöver - var möts vi i samförstånd. Jag kan leva med mycket, men priset jag betalar är att - nä priset mitt ex betalade - var att jag inte blev synlig i förhållandet.

Jo från början stod jag upp för mig, var tydlig i vad jag ville, och kunde berätta det. Man aldrig så att jag krävde att nått skulle göras på just mitt sätt.

Den största fällan jag klev i var att jag trodde att om jag stod upp bakom henne så skull ehon stå upp bakom mig - att vi skulle ta ansvar för varandras egna känslor, inte själva ta ansvar för våra egna. Där började spiralen nedåt. Det vet jag är ett av de problem jag tog med mig in i förhållandet.

Otydliga gränser mellan oss två, men det var hennes problem med. Från början var jag mer känslomässigt självständig, hon kunde känna sig känslomässigt övergiven om jag klippte gräset eller bytte hjul på hennes bil. På slutet kunde jag inte göra annat än att varsamt gömma mig inne i mig själv för att inte bli slagen på fingrarna - jag kunde inte ens säga att jag var trött, glad, pigg, ledsen eller vad som helst utan att bli överbevisad om att jag hade FEL.

Mitt ex var 'ganska bitchig' och var stolt över det (hennes manliga arbetskamrater inte bara avskyr det - de orkar inte jobba med henne ens - de undviker det, vil inte ha henne i sina arbetslag osv.)

Men TS, du verkar ju hamnat i en period där ni verkligen kan komma varandra nära, du har börjat se dig själv utifrån din partner. Att se sig själv med hjälp av den andra - finns det inte förutsättningar att verkligen ha en meningsfull, nära och .. ja intim relation. Nu kan ni verkligen lära känna både er själva och den andre. Om ni kan lösa era problem, era egna och era gemensamma som en följd av det.

Och vad jag läst här på FL och förstått på andra ställen så är det verkligen läskigt och nått man vill undvika - att se sig själv på ett djupare plan kan göra ont.

Håller helt med att man måste börja med sig själv.

Problemet med att prata är att Ts och hennes man inte kan prata Hon pressar på, han gömmer sig.. Så Ts kanske kämpar vidare med förhållandet, pressar lite lite mer.. han gömmer sig än mer.

Kanske har inte Ts man fått känslomässig bekräftelse under uppväxten - han kanske inte litar på att hans känslor och tankar är OK, när Ts pressar på lite mer så låser det sig.

Att lära sig vara tyst, att lyssna, bekräfta den som pratar kan man få hjälp med precis som du föreslår.

Jag ser att vi mötts i nån tråd tidigare Murcia

www.familjeliv.se/Forum-4-51/m19338620-1.html

Mmmm, det var tänkvärt och ett bra sätt att sätta sin unvikande roll i relation till den som pressar på.

Tack själv för att du lyssnade.

Hoppas det gav mer än att vara en intressant läsning.