min man, en toffel-vad göra??

Där slog du huvudet på spiken! Jag är den i förhållandet (tjej) som styr och han är den som inte bryr sig riktigt hur det är hemma, det spelar alltså ingen roll hur det ser ut och jag får göra det jag vill. Han vill inte ta konflikter utan är hellre tyst.

Vi ska inte längre vara sambos utan jag flyttar ut nu i början på juli. Vi fungerar inte längre ihop, kände båda att vi mer är som två vänner som bor ihop så vi skiljs åt på ett bra sätt ändå. Hade vi dragit ut på det kunde det ha blivit katastrof och det vill man helst undvika när man har ett litet barn..

varför föll du för han från början???

Låter precis som min sambo det där.. Och jag förstår dig precis. Jag har det likadant. Jag kan bli så irriterad på honom och hans beteende. Men vad ska man göra?

Barn och katastrofern hör inte ihop. Bra att ni tänker på erat barn.

Men har du tänkt på vad du har för del i eran konflikt/inte konflikt inställning ?

Jag har tänkt mycket på min del.

Anonym (läser) skrev 2008-06-14 01:35:56 följande:

Anonym (missan) skrev 2008-06-14 01:44:13 följande:

Man kan ju fundera på vilken roll man själv spelar i dramat.

Jag har funderat min roll som du kan läsa här.

Anonym (sulan) skrev 2008-06-14 01:50:06 följande:

Jag vet min egen roll i vårt förhållande, och jag vet min sambos roll, och tyvärr är det inte vad jag önskar. Han är inte heller (som ts skriver) en klippa att luta sig mot. Tyvärr...

Anonym (missan) skrev 2008-06-14 01:55:45 följande:

Ja, det låter som att ingen av er är en klippa att luta sig mot då

För att vara lite allvarlig så är det kanske lätt att se den roll man har i förhållandet, men det jag menade var att se i vilken utsträckning man bidrar till att ge den andre i förhållandet sin roll.

Det finns inte så mycket man kan göra för att förändra någon annan, man får förändra sig själv och med det kan man förändras tillsammans.

Frågan är vad man själv tar in i förhållandet som gör att det blir så som det blir. Det vore lätt för mig att säga att mitt ex var ditt och datt, säkert var hon det, men vad tog jag med mig i förhållandet och vad kan jag göra/kunde jag gjort annorlunda för att det skulle bli annorlunda.

Det är inte så enkelt att jag inte var ett bollplank, inte var nån att luta sig mot, det var _sättet_ som vi hade olika och därför kunde vi inte mötas.

Mitt ex skulle ha mått mycket bättre och kännt att jag mötte henne om jag bråkat, tagit (för mig meningslösa) fighter, gömt mig bakom en tuff yta och då hade hon fått det bollplank hon behövde, tryggheten hade hon kännt i att jag knuffat ut henne i blåsten då det var storm. Hon behövde nån som pushade henne, som tvingade henne att gå vidare då hon hade det svårt. Som inte stannade och accepterade verkligheten och känslorna så som de var.

Vad trygghet och bollplank är, vad nån att hålla i då det blåser är, är olika för olika personer och är olika under olika tider i livet.

Först till Marina 81: Man kan ju falla för folk av många olika anledningar. Jag föll för honom för att han var snäll go omtänksam, vilket han fortfarande är, såg bra ut. Vi hade (o har) gemensamma intressen.

Sulan: Det är fortfarande mycket intressant att läsa, men jag är nog inte riktigt så "bitchig" som du beskriver din fru.
Hos oss är det inte heller min man som driver förhållandet framåt, det är jag som försöker förändra, förbättra. Han tar aldrig upp saker till diskussion, tycks aldrig missnöjd. Han tycks inte vara så medveten som du.

Du skriver:
"Mina tankar o känslor snubblade förvirrat runt inne mig, orden och tankarna snavade över sig själva - jag visste så småningom inte om jag var galen eller inte. Till slut fanns det inget kvar att säga annat än att humma och hålla med, samtidigt som självbevarelsedriften fick mig att använda mitt sunda förnuft och agera därefter."

Det är möjligt att han är känner likadant, det kan jag inte svara på, men du tycks tidigare ha stått upp för dina åsikter, men blivit nedklankad. Jag kan inte tycka att mina man har stått upp för saker eller varit bra på att driva innan heller (innan denna nedåtgående spiralen uppstod) o det är väl det som fått mig frustrerad. Jag vill gärna att han gör det. Men jag har insett att det blir ju inte bättre av att jag "kör hårt" med honom.

Jag har svårt att ha fel o svårt att visa mig sårbar. Men jag har börjat nosa lite grand på det, känna hur det känns o det är svårt, jobbigt, när man är så fast i sina roller.
Jag hoppas bara att han verkligen kliver fram om jag kliver ett steg tillbaka, annars kommer vi ingenstans i livet...

Det var på det känslomässiga planet jag drev förhållandet frammåt.

Visst tyckte mitt ex att jag inte tog upp till diskussion eller var missnöjd.

Istället agerade jag utifrån de förutsättningar som fanns. Jag var/är ganska anpasslig i det praktiska. Eller med andra ord: Jag visade inte hela mig själv, tog fighter för hur jag ville göra. För jag har ju min historia precis som du har din och mitt ex har sin. Mina livsvillkor under barn och ungdom var präglade av familj och släkt med alkoholproblem, slagsmål, mordförsök..

För mig lever man därför inte ut konflikter, man löser dem, värderar vad som är avgörande och kompromissar. Här är jag, jag vill/känner/behöver - där är du, du vill/känner/behöver - var möts vi i samförstånd. Jag kan leva med mycket, men priset jag betalar är att - nä priset mitt ex betalade - var att jag inte blev synlig i förhållandet.

Jo från början stod jag upp för mig, var tydlig i vad jag ville, och kunde berätta det. Man aldrig så att jag krävde att nått skulle göras på just mitt sätt.

Den största fällan jag klev i var att jag trodde att om jag stod upp bakom henne så skull ehon stå upp bakom mig - att vi skulle ta ansvar för varandras egna känslor, inte själva ta ansvar för våra egna. Där började spiralen nedåt. Det vet jag är ett av de problem jag tog med mig in i förhållandet.

Otydliga gränser mellan oss två, men det var hennes problem med. Från början var jag mer känslomässigt självständig, hon kunde känna sig känslomässigt övergiven om jag klippte gräset eller bytte hjul på hennes bil. På slutet kunde jag inte göra annat än att varsamt gömma mig inne i mig själv för att inte bli slagen på fingrarna - jag kunde inte ens säga att jag var trött, glad, pigg, ledsen eller vad som helst utan att bli överbevisad om att jag hade FEL.

Mitt ex var 'ganska bitchig' och var stolt över det (hennes manliga arbetskamrater inte bara avskyr det - de orkar inte jobba med henne ens - de undviker det, vil inte ha henne i sina arbetslag osv.)

Men TS, du verkar ju hamnat i en period där ni verkligen kan komma varandra nära, du har börjat se dig själv utifrån din partner. Att se sig själv med hjälp av den andra - finns det inte förutsättningar att verkligen ha en meningsfull, nära och .. ja intim relation. Nu kan ni verkligen lära känna både er själva och den andre. Om ni kan lösa era problem, era egna och era gemensamma som en följd av det.

Och vad jag läst här på FL och förstått på andra ställen så är det verkligen läskigt och nått man vill undvika - att se sig själv på ett djupare plan kan göra ont.

Lättaste sättet att ändra på andra är att ändra sin egna beteenden.

Kan du prata om din man om det här? Fråga hur han vill ha det, är du verkligen säker på att du vill att han ska vara en klippa? Är det inte att först jobba på sin egen självkänsla. Andra kan aldrig fylla den luckan.

Eller så får ni gå till en familjeterapuet så ni lär er se varandra och varandras behov, och kanske acceptera varandra för vad ni är.

Tack sulan, för dina reflektioner och erfarenheter. Jag har haft olika roller i olika förhållanden. Har både önskat reaktioner från tidigare pojkvänner, och från andra har jag önskat att.

Kan bli smått tokig då min nuvarande darling är jättebra på att vilja ha diskussioner på mornar. Då är jag inte alls vaken. Och det är mest för att han lider av morgonångest. Jag går mest undan, alternativt går upp tidigare så jag hinner vakna. Och passar mig väldigt noga för vad jag säger.

Håller helt med att man måste börja med sig själv.

Problemet med att prata är att Ts och hennes man inte kan prata Hon pressar på, han gömmer sig.. Så Ts kanske kämpar vidare med förhållandet, pressar lite lite mer.. han gömmer sig än mer.

Kanske har inte Ts man fått känslomässig bekräftelse under uppväxten - han kanske inte litar på att hans känslor och tankar är OK, när Ts pressar på lite mer så låser det sig.

Att lära sig vara tyst, att lyssna, bekräfta den som pratar kan man få hjälp med precis som du föreslår.

Jag ser att vi mötts i nån tråd tidigare Murcia

www.familjeliv.se/Forum-4-51/m19338620-1.html

:)

Kommunikation intresserar mig.

Nuförtiden, när jag börjar önska den ena eller det andra av min partner. Så efter jag försökt ringa in problemet så backar jag bandet till vad kan jag göra. Är beteendet jag tror mig önska av min partner verkligen något jag vill att han ska ändra. Eller är det något jag önskar av mig själv.

Söker själv svar i samma frågor. Och jag tror fortfarande att en väg att nå framgång. Är samma svar som i föregående tråd. Uttrycka sig i jag budskap.

Sen får man nog ha lite förståelse för sin partern. Man kanske går och drar på ett problem i veckor, månader, år och när man sen luftar den så behöver en partner också sin tid. Darlingen är lite mer för att lyfta problem med dunder och brak, för att det ska bli förändringar. Och det gör det ju oftast. Kortsiktigt.

Tror att genom ärliga frågor och intresse så kan man nog få sin partner att öppna upp sig. Sen kanske man får acceptera att att enpartner kanske inte hakar upp sig på samma saker en än själv.

Genom att vara tyst kan man styra en hel del med. En tankeväckande artikel, som jag kanske inte håller inte håller helt med men fick mig att fundera iallafall.

www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_492303.svd

Mmmm, det var tänkvärt och ett bra sätt att sätta sin unvikande roll i relation till den som pressar på.

Tack så mycket för att du ville dela med dig och lämna ut dig så. Det har varit mycket givande!

Tack själv för att du lyssnade.

Hoppas det gav mer än att vara en intressant läsning.

Det gjorde det definitivt. jag har tagit med mig flera saker o har en större insikt i hur han fungerar.