När förstår barn ett Nej?

Förstår gör de attans tidigt , din gosse fattar nog. Lyder.... hm... med lite tur om 10 år eller så

Jag vet inte riktigt, men det är tidigare än man tror. Min dotter förstod nej så att man verkligen märkte det vid ett år. Men kör man med "ajaj" och nej så försår nog din lille snart. Sen är det ju alltid roligt att testa me :)

Skulle nog vilja påstå samma som Beckah82.

Seriöst, i den åldern är det upprepning och avledning som gäller. Gäller ett bra tag framöver fö.

De förstår det ganska tidigt, men det är inte till mycket hjälp.
1. De förstår inte varför.
2. De har mycket dåligt minne, så de glömmer lika fort.
3. Om de förstår att Nej gäller just den här blomman just nu, så förstår de inte att det gäller även andra blommor varje gång.
4. De saknar impulskontroll (utom vissa, som verkar vara födda med det). De kan alltså inte hejda impulsen att göra en sak, även om man skulle hota dem med stryk!

Från ca 2 år brukar man se stora framsteg för varje månad när det gäller att kunna hejda sina impulser, och då börjar också förståelsen komma för orsak och verkan. Före 2 år använder jag inte ens ordet Nej, eftersom det enbart gör mig frustrerad och barnet förvirrat.

tack allihopa! tror också på det här med upprepning.. Ibland funkar de..ibland inte.. Tror även att de förstår lite beroende på röstläget.. Jag själv har väldigt svårt att låta arg men man märker stor skillnad när man låter arg än glad..

Jag har en jämnårig tjej och som jag lagt upp det så använder jag mig bara av ajaj när det är verkligen fel så att det inte blir nåt hysteriskt gnällande över ordet och att det inte blir en konstant harang här under dagarna. Saker jag är rädd om/farliga har plockats undan men ändå blir det en del saker kvar och jag säger bestämt ifrån när hon är där och pillar. 

Nu när jag säger ifrån oavsett plats så förstår hon att det verkligen är fel och smått underhållande att se hur hon ligger och krälar och verkligen försöker låta bli att röra sakerna för hon vet att det är fel. Men det verkligen kryper i hela kroppen på henne för att få pilla där. 

Jag tror inte att man ska överanvända orden utan välja sina tillfällen så att det inte blir ett evigt gnällande som dom bara slår lock för.   

Svar; Sällan eller aldrig

Jag har en snart 10-årig pojk som först de senaste åren börjat fatta "nej" men lyder inte alltid

Sen har jag en på snart 1 år som redan fattar "nej". Han slutar alltid om man säger nej. Dock gör han om samma grej 2 minuter senare för då har han glömt

Han har dragit ut datorsladden minst 5 gånger om dagen sen han var 5 månader tex men jag fortsätter traggla nejet

Turligt nog är det en bärbar dator då den stängs inte bara för att man drar ur sladden.

Mina barn (men mest första) har fattat nej från ca 9 månader. Då började vi säga nej om att kasta jord ur blomkrukan. Det tog inte många gånger innan hon fattade eller i alla fall slutade. Det är säkert så att hon inte förstod varför man inte fick kasta jord men det spelar faktiskt ingen roll så länge hon inte gör det. Att de sen inte gör som man säger alltid är en annan sak. Att man måste upprepa nej vid varje blomkruka är också självklart och inte jobbigare än att lyfta bort barnet varje gång. Det är rätt många saker som man måste upprepa många gånger när man har barn .

Att vänta med att säga till/förklara "regler" tills barn förstår exakt varför man förstår inte jag. Gör inte ni saker utan att förstå varför? Jag kan köra bil och jag vet hur jag får lov att köra. Jag följer trafikregler utan att nödvändigtvis förstå varken hur bilen funkar eller varför vissa lagar uppkommit. Det spelar mindre roll. Jag kan vissa kommandon på datorn som funkar utan att fatta varför. Spelar ingen roll - jag bara gör och så funkar det. Kanske en långsökt liknelse men jag förstår inte varför man ska vänta med att förklara för barn att man inte får slåss/bitas/ta saker tills de börjar känna empati och förstå hur den som blir slagen eller biten känner sig. De behöver inte fatta det. Det räcker att de lär sig att så gör man inte. Tids nog mognar de och förstår mer och mer.

För min del beror det på främst 2 saker:

Ingen förälder mår bra av att ständigt vara irriterad, ledsen eller arg. De föräldrar som konsekvent låter barnförbjudna saker stå framme och i stället använder sig av Nej i olika varianter (Fy, Ajaj osv), de föräldrarna tenderar att bli stressade, uppgivna och ibland rent argsinta. Hur många nödrop finns inte här på FL, där mammor berättar att deras "olydiga" 1-åringar "vägrar att lyssna" och gör en massa saker "fast de vet att de inte får"? Hur många skriver inte att efter ett antal Nej per dag, så slutar det med att mamman skriker åt barnet och lyfter in på rummet?

Nejandet av små barn innebär i princip att det lilla barnet hela dagarna får höra att det gör fel. Så fort barnet hittar något nytt kul att göra, så talar föräldern om att barnet gör något fel/dåligt/dumt. Vad gör det med självkänslan? Särskilt som det mesta av det barnet gör är sådant som det inte visste i förväg att det var fel! Ett mer räddhågat och osäkert barn törs till slut inte göra något alls, av rädsla för att göra "fel" enligt föräldrarna. Och ett tuffare barn lär sig att sluta lyssna på föräldrarnas åsikter och förmaningar ...