Fråga till vuxna adopterade, saknade ni förebilder?

Nej, jag saknade inte förebilder. Jag hittade en bra förebild i en idol jag hade, en sångerska (svensk men som hade sina rötter på Jamaica) och det betydde mycket för mig. Sedan hade jag en granne som var 7 år äldre än mig, hon såg inte ut som jag alls, var blond och blåögd men hon var som en syster för mig. Jag vet inte om det egentligen är så bra att bli påtvingad någon av mina föräldrar som skulle vara min förebild, en förebild kan ju vara i princip vem som helst, någon man känner, är släkt med, en idol som står för något kanske etc. Mina föräldrar var braförebilder för mig samt släktingar och vänner till familjen också.

Solvår och Manchester: Håller helt med. Är också adoptivmamma och adopterad, likaså maken. Min bror är adopterad han med. Nu är vår son så liten än så länge men min bror är väldigt speciell för honom redan nu. Så fort han kommer lyser han upp och verkligen "beundrar" honom. Vi tror att de två kommer få mycket roligt ihop och han kommer att fungera som en förebild för honom, sedan vet vi ju inte om det faktum att båda är adopterade kommer betyda så mycket eller om det handlar om annat som gör att de har en särskild relation. Eftersom vi, hans föräldrar själva är adopterade och framför allt hans pappa som liksom sonen kommer från Asien och har de typiska asiatiska dragen som sonen rent utseendemässigt så kanske just den biten, att kunna se sig själv i andra blir så viktig. Det får tiden utvisa. Det kanske blir jätteviktigt, vem vet idag? Vi umgås med väldigt många olika nationaliteter precis som Manchester beskriver också många som har adopterat eller är adopterade. Många är dessutom från samma land som sonen så han kommer säkert känna att om han har behov av att träffa andra från samma land och som kommit hit på samma sätt som han har så finns det många i hans närhet han kan prata med om detta. Vi har starka band med den familj som vi åkte tillsammans med till Vietnam och vi fick barnen samtidigt och vi får väl se om barnen tycker det är lika roligt att hålla kontakten och känner den samhörighet som vi föräldrar känner med varandra, oftast tror jag faktiskt att det mest är föräldrarna som har behovet att umgås med andra adoptivföräldrar som har barn antingen från samma land eller som delar erfarenheten att ha adopterat. Jag själv vägrade umgås med andra av enbart den anledningen att vi var adopterade, jag valde inte mina vänner efter det utan efter hur vi var som personer Men det är ju naturligtvis olika!

Visst är det viktigt att känna stolthet inför sitt ursprung, det vill vi ju uppmuntra så klart men oavsett hur vi fått vårt barn så vill vi inte pracka på barnet någon som vi anser att denna person ska du ha som förebild, sånt kommer nog av sig själv tror jag.