Fråga till vuxna adopterade, saknade ni förebilder?

hejsan!

åh herregud vad jag saknade förebilder...mörka vackra framgångsrika kvinnor....man blev ju ständigt matad med det blonda idealet! uch! jag har jätte svårt att förstå varför mina föräldrar inte hjälpte mig att se världen från andra perspektiv..jag hade ingen som mig att identifiera mig med.när jag blev äldre så hittade jag dock mycket i musiken som i övrigt hjälpte mig genom hela mina ungdomsår...
en mentor hade ju varit perfekt ovch underlättat ngt otroligt!
besparat många tårar.

Nej, jag saknade inte förebilder. Jag hittade en bra förebild i en idol jag hade, en sångerska (svensk men som hade sina rötter på Jamaica) och det betydde mycket för mig. Sedan hade jag en granne som var 7 år äldre än mig, hon såg inte ut som jag alls, var blond och blåögd men hon var som en syster för mig. Jag vet inte om det egentligen är så bra att bli påtvingad någon av mina föräldrar som skulle vara min förebild, en förebild kan ju vara i princip vem som helst, någon man känner, är släkt med, en idol som står för något kanske etc. Mina föräldrar var braförebilder för mig samt släktingar och vänner till familjen också.

Det känns kanske lite krystat att leta upp en vuxen människa från Korea för att man har adopterat därifrån kanske men jag tror (och jag är alltså inte adopterad utan adoptivmamma) att man som adopterad kan må bättre om man regelbundet träffar andra som också är adopterade. Då har man en chans att ventilera känslor kring adoptionen med någon som har samma erfarenhet, om man vill. För vissa är det vitkigt, för andra räcker det med att känna andra som också ser "annorlunda" ut (och det behöver inte innebära att kompisarna kommer från samma land). För ytterligare andra barn/adopterade är detta helt ointressant men då har man som förälder erbjudit det i alla fall.

Vi är en familj med mångkulturellt umgänge, dvs det finns människor kring oss från många olika länder, med olika språk, utseende och bakgrunder. Vårt barn konstaterade en gång att: "Mamma, vi känner många som har kommit med flygplan" och ja, det stämmer. Några är adopterade, några har invandrat och ytterligare några jobbar här eller har hamnat här på grund av kärlek.
Jag tror att alla i vår omgivning berikar våra barns liv och att de har alla möjligheter att finna förebilder här men i tillägg pratar vi regelbundet om ursprungslandet, hur det är där och vilka kändisar, tex idrottsmän/kvinnor som kommer därifrån.

För oss är det superviktigt att våra barn är stolta över sitt ursprung. De blir svenska då de blir våra barn men att ha en positiv bild av sitt födelseland tror jag är enormt viktigt. Det negativa kommer de underfund med i alla fall, om inget annat lär andra tala om det för dem och då är det viktigt att stoltheten över rötterna sitter djupt.
Så ja, jag tror det är viktigt med förebilder som inte bara är typiskt svenska. Inte för alla, men för en hel del.

Även jag är adoptivmamma och jag tänker lite som Solvår H. Det skulle kännas märkligt att presentera någon för min dotter och säga att henne/honom bör du umgås med och se upp till för hon/han kommer från Ukraina. Däremot vill jag att båda mina barn, alltså även min blonde blåögde biologiska son, ska ha tillgång till många olika förebilder. Det kan handla om olika etniskt ursprung, men också om olika kön, ålder, situation i livet. Sedan får de själva välja vem de ser upp till.

Generellt tror jag att det måste vara lättare för såväl adopterade som "vanliga" invandrade barn idag än för 20-30 år sedan. Sverige är mer blandat. En av min dotters idoler är Mia på Bolibompa som råkar vara svart. Mina barn leker med min (svarta) amerikanska kompis son. Vi umgås med en del andra adoptivfamiljer, varav några har barn just från Ukraina. Dessutom är min dotter närmast lite förälskad i en av mina kollegor. Han kommer från Sydamerika och brukar säga till henne att "vi svartskallar måste hålla ihop". Jag är tacksam att hon får höra det ordet för första gången i ett så positivt sammanhang. Nu är hon inte jättemörk, men jag har ändå inga illusioner om att hon helt ska slippa dumma kommentarer. Men hon kommer i alla fall aldrig att vara ensam "svartskalle". Det finns så många andra runt omkring som inte heller är svenskar sedan fjorton generationer. På en del syns det tydligt, på andra hörs det och åter andra har det kanske mest i sin privata identitet, men de finns där i alla fall.

Solvår och Manchester: Håller helt med. Är också adoptivmamma och adopterad, likaså maken. Min bror är adopterad han med. Nu är vår son så liten än så länge men min bror är väldigt speciell för honom redan nu. Så fort han kommer lyser han upp och verkligen "beundrar" honom. Vi tror att de två kommer få mycket roligt ihop och han kommer att fungera som en förebild för honom, sedan vet vi ju inte om det faktum att båda är adopterade kommer betyda så mycket eller om det handlar om annat som gör att de har en särskild relation. Eftersom vi, hans föräldrar själva är adopterade och framför allt hans pappa som liksom sonen kommer från Asien och har de typiska asiatiska dragen som sonen rent utseendemässigt så kanske just den biten, att kunna se sig själv i andra blir så viktig. Det får tiden utvisa. Det kanske blir jätteviktigt, vem vet idag? Vi umgås med väldigt många olika nationaliteter precis som Manchester beskriver också många som har adopterat eller är adopterade. Många är dessutom från samma land som sonen så han kommer säkert känna att om han har behov av att träffa andra från samma land och som kommit hit på samma sätt som han har så finns det många i hans närhet han kan prata med om detta. Vi har starka band med den familj som vi åkte tillsammans med till Vietnam och vi fick barnen samtidigt och vi får väl se om barnen tycker det är lika roligt att hålla kontakten och känner den samhörighet som vi föräldrar känner med varandra, oftast tror jag faktiskt att det mest är föräldrarna som har behovet att umgås med andra adoptivföräldrar som har barn antingen från samma land eller som delar erfarenheten att ha adopterat. Jag själv vägrade umgås med andra av enbart den anledningen att vi var adopterade, jag valde inte mina vänner efter det utan efter hur vi var som personer Men det är ju naturligtvis olika!

Visst är det viktigt att känna stolthet inför sitt ursprung, det vill vi ju uppmuntra så klart men oavsett hur vi fått vårt barn så vill vi inte pracka på barnet någon som vi anser att denna person ska du ha som förebild, sånt kommer nog av sig själv tror jag.

Jag har ställt den här frågan förut, på andra forum, och förstås fått olika svar men om jag skulle försöka sammanfatta svaren känns det som om vuxna adopterade i 40-årsåldern och äldre saknade förebilder än mer än de som är yngre. Förstås, eftersom de var de/ni som "bröt mark" för adopterade, kanske var de de första personerna på sin hemort med utomnordiskt utseende. Även yngre vuxna adopterade har haft behov av en förebild, speciellt de som bott i "helvita, helsvenska" (ni förstår vad jag menar) områden.

Jag kommer från en liten ort där det var väldigt svårt för alla som var "avvikande", på vilket sätt man än var det, allt och alla skulle vara på samma sätt. När jag gick i fyran kom det en VÄLDIGT exotisk familj flyttade till orten, det var fyra FINSKA bröder och vi tyckte de var så annorlunda och spännande.....De pratade inte ens finska, de hade bara finska namn...
Så ni förstår att de adoptivbarn som senare kom till orten inte hade det så lätt, de hade säkert haft behov av förebilder.

På tal om finländare som något exotiskt, min pappa som kommer från ett afrikanskt land fick höra "jävla finne" av ett litet barn på 70-talet.

Mina föräldrar som adopterade mig då jag var 5månader från Indien (är nu snart 27..) har alltid och är fortfarande mina stora förebilder! Även om vi inte är lika till utseendet&inte heller helt till sättet (men till mångt&mycket) :) Kanske för att de varit min stora trygghet genom livet:) Sen är det ju lite kul att va unik & få uppmärksamhet när den är positiv;)

Är adopterad från Sri Lanka. Har aldrig saknat förebilder. Det har jag haft i mina föräldrar och min mormor. Mina föräldrar adopterade mig när jag var 3 månader. Nu är jag 31 år. Växte upp i en liten stad i Sverige, med få mörkhyade människor då. Fast det tänkte jag aldrig på då. Skulle nog snarare blivit irriterad om mina föräldrar kommit och sagt att den här personen ser ut som du, så han/henne ska du umgås med.