Fråga till vuxna adopterade, saknade ni förebilder?

Jag har ställt den här frågan förut, på andra forum, och förstås fått olika svar men om jag skulle försöka sammanfatta svaren känns det som om vuxna adopterade i 40-årsåldern och äldre saknade förebilder än mer än de som är yngre. Förstås, eftersom de var de/ni som "bröt mark" för adopterade, kanske var de de första personerna på sin hemort med utomnordiskt utseende. Även yngre vuxna adopterade har haft behov av en förebild, speciellt de som bott i "helvita, helsvenska" (ni förstår vad jag menar) områden.

Jag kommer från en liten ort där det var väldigt svårt för alla som var "avvikande", på vilket sätt man än var det, allt och alla skulle vara på samma sätt. När jag gick i fyran kom det en VÄLDIGT exotisk familj flyttade till orten, det var fyra FINSKA bröder och vi tyckte de var så annorlunda och spännande.....De pratade inte ens finska, de hade bara finska namn...
Så ni förstår att de adoptivbarn som senare kom till orten inte hade det så lätt, de hade säkert haft behov av förebilder.