Lexington

RME,
Jovisst, de har helt ok saker också, men jag syftade just på de där blaffiga flagg-prylarna jag sett i inredningsbagasin och på bloggar. De andra sakerna kan jag absolut förstå.

Jo, på något sätt verkar det ha blivit ett statusmärke. Kanske är det just därför de grejerna fått vara med i de andra i övrigt stiliga hemmen. Jag minns när vi fick någon Lexington-pläd eller om det var kudde av släktingar. De var mäkta stolta över att ge den till oss, formodligen för att det ansågs vara ett fint märke då. Hamnade i källaren rätt fort kan jag ju säga :D

Ja, jo, fast det finns ju finare saker om man vill lägga mycket pengar.. men som sagt, alla gillar ju förstås olika saker.

Jo, de väskorna är hemska verkligen. Överlag tycker jag att de här säckiga, bruna skinnväskorna med tusen fickor och spännen som verkar så attans poppis, framförallt bland det finare folket, just nu är riktigt sunkiga de med.

olpansfamilj,
Jag håller med dig helt totalt när det gäller kvalitetsbiten. Jag har själv inte världens största dudget direkt, men köper mycket hellre kvalitetsgrejer om jag har möjlighet än en massa billiga saker som kanske är fina ett tag och sedan går sönder eller blir fula. För mig hör det där till den allt snabbare spinnande konsumtionshetsen där det ska köpas nytt, nytt, nytt hela tiden och därför spelar det inte så stor roll att sakerna bara håller en säsong, om ens det. Då kan man bara köpa nytt. Nä, jag gillar när saker håller längre än deras ägare lever. Jag gillar second hand-butiker där kvalitetsgrejer får nya hem.

Jag tror också att du har rätt i din analys av nyrika och wannabies. Men det är inte bara nyrika och wannabies som har dåligt självförtroende som måste barrikaderas med högstatusmärken. Unga människor behöver ofta visa sin grupptillhörighet på det viset. Och även andra kan vara osäkra och använda högstatusmärken som någon sorts kryckor.

Louis Vuitton och Gant, hehe, i mina ögon gör de båda lite rysliga grejer, men smaken är som baken :)