Bonusbarn vs styvbarn

Tyvärr så känner jag igen situationen allt för väl. det har/är varit likadant här.
Första åren var helt underbara och jag trivdes med mitt liv som "bonusmamma". Barnet var glad när h*n kom hit, vi hade jättekul ihop, och ofta kunde h*n ringa bara för att prata med mig.
Men nu sista 1 1/2 året har varit hemska. H*n gjorde på samma sätt, slutade prata med mig, säger inte ens hej när h*n kommer. Sitter vi vid bordet och äter och barnet och pappan och pratar om något och jag försöker säga nått bara tittar h*n på mig som om jag vore knäpp.

Vi har ingen relation längre och det är faktist inte mitt fel, Jag tror som i ditt fall att mamman har pratat allt för illa om mig, för jag kan ibland få vissa kommentarer inte de snällaste.

Ibland önskar jag att det är bara ålder men jag tror inte det.

Men vi kan inte så mycket göra, vi är ju trots allt bara "bonusmammor" med massa skyldigheter och inga rättigheter.

jag tycker synd om dig där det har gått så långt att du inte ens kan vara hemma. För det är ju även erat hem. Och jag hoppas innerligt att det löser sig för Er, för inget förhållande mår bra av detta. Det märker jag här. pappan tror ibland att jag vill stöta bort barnet från vårt liv bara för att jag tappat lusten.. Men han förstår inte............