Blir det alltid så att vänner kommer ifrån varandra när ena har fått barn?

Vänskap varar inte för alltid i alla fall. Ibland växer man ifrån varandra helt enkelt. Jag har goda vänner som varat kvar sen vi fick barn o såna som försvunnit.

Ett litet barn tar mycket tid o mer för vissa, så antingen väntar man ut den tiden eller så får man kanske avsluta sin vänskap?

Jag har det likadant, har vänner med barn men jag har själv inga och vill inte ha heller. Håller med om att det är jobbigt att allt ska kresta runt barnen, speciellt som att jag inte alls bryr mig om hårdheten på barnets bajs eller hur mycket de har sovit. Jag beklagar, men sånt skiter jag fullständigt i. Lika lite som jag skiter i att vännerna behöver köpa vinterhjul till bilen eller köpa gödsel till trädgården.

Det enda råd jag har är att vänta ut det: Jag har "dragit mig undan" lite när vännernas barnsnack har börjat ta överhanden, och när barnen blir något år gammal börjar föräldrarna bli varma i kläderna i rollen som föräldrar, och då börjar det lossna, det vill säga de kan prata om annat än barnen.

För mig har det blivit så att när jag blev gravid är det ingen utav mina vänner utan barn som hör av sig. Jag kan faktiskt vara med på mycket saker även om jag är lite klumpig. Jag vet inte om de är avundsjuka eller om de bara tycker jag är tråkig när jag inte kan dricka vin under deras vinkvällar. Prata barn är inget jag gör mer än dem så de kan det inte vara. Jag försöker ringa och dra med dem och fika eller liknande men de ringer aldrig tillbax. Känns jättetråkigt att förlora vänner, men samtidigt tänker inte jag vara den enda som håller kontakten.

Nej, det behöver inte bli/va så.
Men det är jäkligt lätt att man glider ifrån varandra när det kommer in barn i bilden.
Jag och min bästa kompis försöker hålla kontakten, men det är inte alltid så lätt. Dels pga mina två barn och dels pga att vi flyttat 35 mil. Mest beror det faktikst på flytten

Jag har en blandning av olika vänner, de som klarar av att träffas utan barn och de som knappt klarar av att ta sig tid utan barnen och när de väl gör det är det bara barnprat.
Jag drar mig undan de som hela tiden pratar barn eller de som inte kan umgås utan barnen. Det gjorde jag även innan vi funderade på barn själv, just bara för att jag känner att jag bara får reda på allt som barnet gör och gjort och i längden blir det jobbigt.
De vänner som vi kan hålla lite balans mellan, de har jag lika bra kontakt med som innan de fick barn, några få.
Jag tycker det är helt ok att du frågar om ni inte kan träffas på egen hand. En av mina väninnor uppskattar att vi träffas på egen hand och vi håller en väldigt bra kontakt.
Lika väl som det gäller för oss utan barn att bjuda till, att vänta ut de nyblivande föräldrarna så gäller samma för de, att de måste bjuda till tids nog. Det ska fungera från båda håll och inte vara en dragkamp.

Klart du kan be henne ge barnet till mannen, då får lite fritid å mannen frå ensamtid med barnet, u go girl!

När man får barn är det oundvikligen på det viset att livet fullständigt kastas om. Under de senaste sex månaderna har 99% av samtalen mellan mig och mannen rört bebisen.

Men med vänner tycker jag faktiskt att man kan försöka anstränga sig lite. Särskillt när det gått "ett helt år". Alla är inte ruskigt intresserade av blöjstatus, rea på barnmat osv :).

Självklart kan du be om att få "egentid" med polaren. Kanske ni kan åka iväg o hitta på nåt skoj? Är man hemma med barnet så blir det nog lätt mycket fokus på det även om mannen passar..som mamma håller man koll... :)

Men jag hade, om jag varit din vän, uppskattat om du även såg till att ibland fråga om ungen, även om den inte intresserar dig jättemkt. Det är trots allt din väns "mästerverk". Prata lite grann emd barnet utan att falla in i rollen lektant udner hela träffen osv...