Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Fast här kommer vi till en annan sak då, jag har en vän som har bott här i druga 30 år, hennes alla barn är födda här och känner sig svenska men blir definitivt inte behandlade som något annat än vad cissi ansåg om "invandrare", dvs de är här för att vara kriminella o leva på soc (eller ngt sånt). De är födda här, vilket inte adopterade är. Skillnaden är inte stor om man tänker efter, förutom att min väns barn växt upp med både den svenska och föräldrarnas hemkultur.Så det vi egentligen behöver bekämpa är folks attityder mot utländska namn och utseenden så att både adopterade/invandrare och svenskfödda kan få leva ett likvärdigt liv med dem som ser svenska ut och har svenska namn.

Allmänt - För min del ses jag oftast som konstig när jag i n t e känner mig helyllesvensk. Jag är varken eller o. hör inte hemma någonstans :( istället.

Jag kan inte förstå varför folk tycker att du ska känna dig som svensk när du faktiskt inte är det i ursprunget! Du hör hemma på båda platserna (om dina föräldrar tillåtit detta och inte försökt gömma ursprungskulturen för dig).

Men om utlandsadopterade känner sig som svenskar,så är dom svenska!Varken du eller någon annan har rätt att välja vilken nationalitet de känner samhörighet med!

Och de har föräldrar som har gett dem namn. Inte att glömma är deras biologiska föräldrar som faktiskt gjort, burit och fött barnet samt oftast gett denne sitt namn.Ming S skrev 2008-08-11 21:56:18 följande:

Vem sjutton har pratat om att tvinga barnen till sitt ursprung? Jag pratar om att de ska ha MÖJLIGHETEN att få bli intresserade av sitt ursprung, en jävla skillnad tycker jag.Solvår H skrev 2008-08-11 22:55:18 följande:

Jag vet att du förde diskussion med Nericia, men jag måste nog säga att jag upplever det som tvärtom.Det mesta jag fått höra om adoption har varit negativt Under en tid så övervägde vi att inte adoptera alls eftersom vi blev rädda att vårt barn skulle ha alla dessa problem som många vi ge alla adopterade och vi trodde att vi skulle få ett barn som skulle hata oss i slutändan.Tur för oss att vi också hade goda erfarenheter om adoption, annars hade vi inte haft vår dotter!

Måste bara fråga en sak...Hur kan man som oinsatt tycka det är okej att komma in i en tråd som handlar om nåt som inte har en susning om?Bara för att man känner några...?? Jag känner några troende...dom är heeelt blåsta ..inte fasen går jag in i en religionstråd och sätter mig och talar om för folk hur dom ska tycka och tänka bara för att jag känner några puckon som tror på nån dom inte sett (obs ta inte illa upp nån...bara exempel här! )??!! Mycket märkliga människor finns det....

Ni här gör ENORMT mycket mer för era barn än vad det gjordes för mig. Hoppas ni här tar det för det beröm det är .Flera av er har fått stå ut med mitt gnäll tidigare o. sanningen är den att jag är rätt förvånad över att ni inte bett mig hålla mun .

Umm Elias skrev 2008-08-12 11:51:29 följande: Nu börjar det bli rundgång i din argumentation. Trist, för sådana argument går inte att försvara sig emot.Ungefär så här upfattar jag din ståndpunkt:Antingen så är adopterade berövade sin identitet och sitt ursprung av okänsliga och dumma föräldrar. Då känner de sig rotlösa och kan endast bli hela igen om de hittar sin biologiska familj och får veta mer om sitt ursprung. Eller så TROR de att de har det rätt bra som adopterade, men det beror i så fall bara på att de blivit berövade sin identitet och sitt ursprung av okänsliga och dumma föräldrar. Om de bara haft tillgång till hela sin bakgrund och kunnat återknyta banden med sin biologiska familj skulle de INSE att det är vad som behövs för att må bra och att de bara inbillade sig att allt var bra förut.Hur ska en adopterad kunna diskutera med dig på de premisserna? Antingen håller hon med dig och då bevisar det att du har rätt. Eller så håller hon inte med dig och då är DET ett bevis på att du har rätt.Det är ett gammalt beprövat retoriskt grepp, men inte särskilt renhårigt.

Tack Manchester! Bra sammafattning av det omöjliga i att argumentera när viljan att lyssna på argument och om dessa är goda revidera sin uppfattning, inte finns.För det som är intresserad av en fundamentalt annan syn på frågan om identitet och ursprung kan jag rekommendera"Adoptert identitet" av Geir Follevåg (utgiven på norska på spartacus förlag, spartacus.no). Geir är själv adopterad till Norge från sydkorea.Så här står det på bokens baksida (min översättning från norskan):"Många adopterade får dagligen höra att det är synd om dig. Du saknar något för att du inte har det biologiska bandet till föräldrar som alla andra har.Denna bok kritiserar tanken om att man kan finna sin identitet genom att söka sina biologiska föräldrar. Med hjälp av sin egna livshistoria, filosofen Nietzsche och amerikanska tecknade serier skisserar Geir Follevåg en alterantiv bild av identitet. Identitet är inte detsamma som biologiskt ursprung, det är något vi hela tiden behöver konstruera"

Ja antagligen. Stackars vår lille pojk...Han blir internationell förhoppningsvis och inte förrvirrad av alla nationaliteter i vår familj

På tal om knepighet - Vad ska man egentligen säga om kineser, som gärna byter namn (för att lättare smälta in i en ny miljö)när de flyttar utomlands?Borde inte AKF och andra församlingar med känsla för vad som är rätt för andra läxa upp dem ordentligt!

Jag tror Ming S är ironisk.Det hon ironiserar över är hur människor, som Umm Elias, tycker sig ha rätt att bestämma hur andra ska känna/tycka - i tex namnfrågan.I sista stycket ger hon liten ironisk känga till AKF (Adopterade Koreaners Förening) som har en del medlemmar som använder sig att samma debattstil och argumentation som Umm Elias.Tror jag. Och håller lite med :)

Ja, det är ju sant.Var mest rädd för att ni tycker att jag ser för negativt på internationell adoption(el. eg. på adoption som sådan).Att så många av er blir förfärade av det jag berättar ser jag bara som positivt .

Visst försökte jag vara ironisk, mammatillvictor.Men egentligen är det svårt att skämta om det som är djupt allvarligt och beklagligt - att några få personer under många år ville göra sig till talesmän för hela gruppen adopterade. Det är inte alls omöjligt att det finns ett samband mellan detta och det faktum att du inte fick det arbete du sökte bara för att du är adopterad.Jag vet inte hur många gånger jag stött på påståenden som att adopterade mår dåligt, är självmordsbenägna, psykiskt labila med mera, med mera och att forskning tydligt visar att så är fallet (och vem vill anställa en sådan person?). Forskningen som man syftar på är en registerstudie av Hjern med flera (kan beställas gratis från Socialstyrelsens bibliotek), i själva verket visar studien att det är en mycket, mycket liten del av de adopterade som är överrepresenterad vad gäller kontakter med socialtjänst eller psykiatri.Inte desto mindre har jag mött många människor som trott sig veta att forskning har påvisat att adopterade mår dåligt. Jag tycker att det är en del av vårt föräldraansvar att så långt som möjligt försöka bemöta osakliga eller okunniga påståenden om adopterade - och egentligen också att själva försöka skilja mellan våra egna åsikter och fakta.