Jag har telefonfobi och nu vill potentiell arbetsgivare att jag ska ringa! Hjälp :-(

Bra, TS, helt rätt attityd!! Du kommer att kunna ta dig ur det här!

Jag hittade faktiskt en terapeut på nätet, i min stad. När jag klickade på "kontakt" så kom inte ens telefonnummer upp utan det stod att man ska maila för info, tidsbokningar etc. Kanske kan vara något.

Anonym (idioti) skrev 2008-07-16 17:38:30 följande:

Öhhh, nyss skrev du att du var på väg att inte ringa upp arbetsgivaren. Starta inte en tråd och whine'a om det då.

Vad är det som är så svårt att fatta?

Anonym (idioti) skrev 2008-07-16 17:43:05 följande:

Har jag påstått att jag inte förstått?

ditt inlägg visade ganska uppenbart att du inte förstått ja

luutra: Jag har också haft väldig telefonfobi. Det har gått så långt så att jag inte ville svara i telefonen hemma. Vet du vad jag är? JOURNALIST. Ja, du läste rätt: ett yrke som kräver en massa telefonkontakt.

Helt klart är ju att alla yrken inte är lämpliga för alla, men en sådan sak som de facto går att träna bort bör väl inte vara något hinder. Jag har en bekant som spelade tennis i hyfsat hög division. Han miste benen i en bilolycka och nu spelar han tennis i Paralympics. Varför ska man låta sig hindras av sina handikapp, när kan arbeta med dem?

TS: Som sagt, jag har haft det riktigt illa. Men det GÅR att träna bort. Nu är det bara vissa samtal jag gruvar mig för - men jag har till och med genomfört en intervju på knagglig engelska med en personlig idol över mobiltelefon...

Anonym (samma) skrev 2008-07-16 17:50:17 följande:

I mina ögon är det som att utbilda sig till typ pilot och sedan bli hysterisk när den eventuella chefen vill att man skall provflyga för att man är egentligen är höjdrädd. Känns lite korkat. Men vad bra att du nu blivit så stark och inte låter sådana saker stå i vägen för dig. Hehe..

Jag skulle snarast likna det vid att utbilda sig till pilot och därefter känna sig osäker när man efter lång bortavaro ska sätta sig bakom spakarna för att visa hur bra pilot man är för en potentiell arbetsgivare. Gråskalor, du vet.

Om nu rädslan för höga höjder är det enda som hindrar en från att flyga igen, varför ska man inte försöka övervinna den istället för att börja syssla med något som man egentligen inte vill syssla med? Ditt resonemang håller liksom inte.

Min telefonfobi arbetade jag bort genom att föreställa mig att jag inte var jag när jag ringde. Jag arbetade upp en låtsas jag som pratade i telefon.
För på arbetet har jag aldrig haft problem att prata i telefon (arbetade då som hotellreceptionist) men hemma skulle jag aldrig ringa en enda myndighet etc...
Men jag tog på mig en låtsas roll, en mycket profesionell sådan dessutom.
Jag skrev ner stödord inför samtal så jag visste vad jag skulle ta upp.
I början skrev jag hela telefonsamtalet. Gud nåde den personen i andra änden som inte höll sig till mitt manus...(jag lade på i örat på flera i början) men till slut räckte det med stödord och än idag skriver jag upp stödord om det är viktiga samtal jag ska ringa och innan samtalet funderar jag verkligen ut vad jag vill få ut av samtalet och sedan vad jag tror personen i andra änden vill ha ut av samtalet....

Jag tror jag vet vad du menar. När man ringer från jobbet så ringer man i egenskap av personen på företaget X, inte i egenskap av sig själv. Det gjorde det faktiskt lite lättare, man hade inget personligt ärende, jag vet inte riktigt varför det var så. Men menar du att du fixade att ringa "i egenskap av någon annan" när du ringde privata ärenden? För det tror jag inte att jag skulle klara...

Jo precis. Jag var inte jag som ringde utan jag var en annan jag (låter helt sjukt) precis som på arbetet. Den profsiga jag klarade av att hålla dessa samtal då det inte var jag...eh...nej jag är inte schizofren...
Självklart krävdes det övning att ens våga det men jag insåg att inte våga prata i telefon är ett stort handikapp. Speciellt när man har barn och det är samtal som ska ringas.
Man kan inte be sin pojkvän ringa FK åt en (som jag gjorde förrut) utan detta var något jag behövde komma över.
Det tog tid, det var SKITJOBBIGT men jag lyckades.
Jag får fortfarande den där panik känslan när jag inser att jag kommer behöva ringa ett samtal men jag kan överkomma den idag. Förrutom när jag ringer och inte riktigt är säker på vad jag vill (typ "jag vet inte vem jag ska prata med, det är så här" och så blir jag kopplad om och om igen...eller när personen i andra änden är loj och slapp och får mig att känna mig som jag stör när jag ringer och så vidare) Men då är det ju oftast för sent och jag får skaka mig igenom det samtalet och jag klarar det!

Jag önskar dig lycka till, att komma över en telefonfobi är ett måste om man ska leva ett fungerande liv, speciellt när man är förälder!
*kram*

Tack för ditt inlägg! Som det är nu så ber jag också min sambo att ringa till dagis/FK, det är ju helt galet. På dagis kan man komma till vilken avdelning som helst och det är det som gör att jag inte vill ringa, jag kan inte förbereda mig om jag inte vet vem det är som svarar känns det som. Samma sak när jag ska ringa min pappa! Det kan vara han som svarar eller hans fru eller mina halvsyskon. Vissa dagar är det inte så stort problem men andra dagar får jag verkligen ångest.

Jag vet inte riktigt om jag skulle klara att använda mitt professionella jag när jag ringer privata ärenden, eller rättare sagt hur jag skulle göra för att nå dit.

Angående telefonsamtalet jag ringde igår: sent igårkväll fick jag ett mail från killen som jag redan hade skickat min ansökan till (killen jag ringde igår hade tydligen underrättat honom) och där skrev han att jag ska ringa honom när han kommer tillbaka från sin semester om en månad! Såå, vi börjar om igen...

Jag har, eller har haft i alla fall, ungefär samma problem som du, men jag tycker dock det är svårast att ringa till ytliga bekanta, såna man inte känner så väl, träffar så ofta, men som man av någon anledning kanske behöver ha tag på.

Jag har dock jobbat hårt på det, och det går att förändra. Min pappa har gett mig rådet många gånger att innan man ringer ska man skriva ner på en lapp vad det är man vill ha sagt, vad man har för frågor mm. Det är det bästa tipset jag kan ge, ofta kan man bli så nervös så man glömmer hälften man vill säga, och så blir man bara irriterad när man väl lägger på luren och kommer på det.

Lycka till!

Kan väl tillägga också att i mitt arbete inom äldrevården krävs det en hel del olika kontakter med t ex sköterska, anhöriga, rehab osv, men där kan jag på nåt vis gömma mig bakom min yrkesroll... Men tänk bara att det här ska jag göra, och så gör du det, och så kommer du känna dig sååå stolt efteråt!