Problem med sköldkörteln? Del 10

mama bean: håller tummarna!!

ringde till avdelningen igår och jag var så irriterad, för läkarn skulle ringt mig förra måndagen, så jag bröt nästan ihop i telefon. sköterskan var inte den samma, men hon hörde nog att jag var desperat!! på något vis hade de slarvat bort hela journalen i hanteringen så jag hade fallit bort, men nu äntligen fick jag en riktig telefontid på torsdag klockan 10. konstigt att man ska behöva vänta i 4½ vecka på sina provsvar och jag behöver ju verkligen prata ut om mina symptom...

Tack alla ni som orkat svara! Grymt! :)

Hallå tjejer..
Oj oj oj vad jag känner igen mig i att inte lyssna på vad läkaren eller någon annan säger. Jag bara kopplar bort, min kille får allid lyssna med sina öron..för efter ngt så frågar jag alltid..vad sa han egentligen??

Tänkte höra lite med er trötta och "överkilo" tjejer.
Har nu orkar börjat träna ngt? Ligger ju 7 kilo över min vikt just nu, får inte på mig mina jeans längre, ingenting är kul med min mage längre.
Funderar på att börja träna lite....men HUR ORKAR MAN?? har ju en liten på 15 mån, vill ju vara med honom oxå..hinner ju inte springa till gymet direkt.
Det jag nu börjat fundera på är att köpa hem en gåmaskin. Någon som börjat träna och kan ge lite tips??

Håller tummarna för alla som ska ta prover!!
Kram på er!

Jag orkade inte träna alls till slut. Jag jobbade som trädgårdsarbetare och cyklade till och från jobbet (3 mil om dit och hem) när jag inte pluggade (dit jag oxå cyklade ca 3 mil om dagen). Jag gjorde allt för att hålla igång, sysslade med powerwalk och tog alltid trappor istället för hiss etc. Jag borde ha haft en bra kondition och absolut inte gått upp i vikt med tanke på att jag åt allt mindre dessutom eftersom jag inte var hungrig. Innan det vände hann jag gå upp 25 kilo, 8 bara det sista halvåret.

Sista månaderna innan jag fick diagnos slutade jag gradvis att röra på mig för jag orkade inte helt enkelt. Jag bara somnade in. Sedan höll det i sig tills mina värden kom ner tidigare i somras. Då plötsligt kom jag igång! Det var som om någon väckt mig ur en komalik tillvaro. Helt otroligt.

Det går inte att tvinga sig att orka tyvärr, hur gärna man än vill. Det är ju ett av problemen med sjukdomen. Det enda som hjälper är att få ordning på värdena så att de stämmer för individen. Jag hoppas verkligen att ni nu som tagit prover får positiva besked!

Länge sen jag skrev ngt nu, men är så j-la trött på att må dåligt!

Va till reumatologen idag för undersökning över min värk. Enligt läkaren så tror hon att värken kommer ifrån hypon, medans min husläkare inte tror det utan snarare att jag är hypokondrisk

Läkaren sa att jag måste få komma till en specialist, men att husläkaren ska remittera mig dit.... och min läkare har redan sagt att jag ska må bra och de symtom jag har beror inte på sköldkörteln!

Snart kan man lika gärna lämna in... för vem orkar må så här resten av sitt liv!?

solskensbullen: jag vill oxå börja träna, fast jag kan ju inte röra mig direkt fort, så för mig är det en nästan omöjlig ekvation :-S Att du inte tar powerwalkar med liten i vagnen när du orkar. Börja lugnt och öka allt efter när du orkar mer. Kanske det finns någon annan med knotting som vill göra dig sällskap så du slipper gå själv. Vissa gym har oxå pass där man kan ta med sig barnen. Ibland har de barnvakter ibland får man ta med sig ungarna in i gympasalen, hör efter hur det funkar på din ort. Sen är ju träning om man kan och orkar en bra gjej att få lite tid över till sig själv. Som mödrar brukar vi kvinnor ofta glömma bort oss själva. Låt pappa, mor eller far föräldrar passa någon timma i veckan alt anlita en barnvakt.

Jag väger oxå för mycket och har helt enkelt fått köpa större kläder. Det är ganska deprimerande att hela tiden behöva gå upp i storlek. Jag har haft många "diskussioner" med min prins om kläder och kläd val, samt om att försöka gå ner i vikt. Men det var innan vi fatta att jag var sjuk. Värst är och har det nog varit de gånger då älsklingen har önskemål om kläder jag ska ha, dvs sådana han tycker jag är fin i. Tyvärr gör jag honom ganska ofta besviken med att totalvägra ha dem då jag känner mig för fet och pluffsig i dem, eller vet att jag kommer frysa i dem. Jag kan bara inte hjälpa, det men jag känner mig hemsk och taskig vid de där tillfällena samtidigt som jag vägrar ta på mig något jag inte känner mig bekväm i. Han gör ju det för mig när jag ber honom.

Innan jag fick diagnosen klädde jag mig bland annat i tjocka tröjor och koftor, inte direkt för att jag tyckte det var fint utan för att jag frös så förbaskat. Min älskling avskyr koftor idag och han njuter de dagar jag inte använder dem

Men jag ska inte vara allt för negativ för jag har gått ner något kilo sedan jag började med levaxinet. Blir jag bara av med värken och tröttheten så vore det väl fn om jag inte ska kunna komma i form igen.... skam den som ger sig

Kram på er och lycka till med provsvaren

Din VC-läkare har fel. Du är inte alls hypokondrisk och reumatologen har förmodligen helt rätt. Hypo är så "underbar" i det att man kan få en provkarta på alla autoimmuna sjukdomar som finns. Jag har haft nästan hela rasket, vandrande smärta i kroppen (fibromyalgi), smärta i leder (reumatism) och skorvbildning med röda fläckar (psoreasis).

Det jag sluppit är diabetes och vitiligo (fast jag blev testad för diabetes eftersom det finns en förhöjd risk när man har en autoimmun sjukdom redan).

Om du inte är symptomfri så är du inte bra, så enkelt är det och din medicinering behöver ställas in bättre. Byt läkare istället för att stånga pannan blodig.

*styrkekramar*

Om jag visste vilken läkare som skulle kunna hjälpa mig så hade jag bytt direkt... Tycker de flesta jag pratar med har dåliga läkare som inte lyssnar på dom!

Vitiglio har min pappa så jag hoppas verkligen att jag slipper det. Känns som att hypo räcker och bli över för all framtid!

Tack för ditt stöd!

Kramar

Ja tänk om jag vetat att jag borde varit vaksam när jag började pendla i vikt och så där för mer än 10 år sedan... Jag har ju på min mammas sida en förfärlig mängd släktingar med autoimmuna sjukdomar. Mest reumatism men det finns diabetes också. Min mamma fick vitiligo när hon var runt 40 och sedan för några år sedan konstaterades det att hon drabbats av Hyperthyreos efter klimakteriet. Men jag hade ingen aning om att man har förhöjd risk för att få en autoimmun sjukdom om det finns i släkten, speciellt hos föräldrarna!

Det är inte så lätt att hitta en allmänläkare som faktiskt lyssnar och är villig att släppa in patienten i behandlingen men några finns det ju. Jag ska på jakt efter att bebben är född eftersom min tidigare husläkare slutat och min taktik kommer att vara att berätta att jag inte tänker bara acceptera sk "bra värden" utan värden som passar mig. Jag vill vara delaktig i min behandling så att jag kan få leva ett bra liv trots min sjukdom. Dessutom har jag turen att veta att jag mår jättebra när jag ligger på vissa värden eftersom jag testat det nu under graviditeten när jag fått gå hos en Endokrinolog. Jag trycktes ner ordentligt mot undre gränsen och mådde helt plötsligt fantastiskt bra; så bra har jag inte mått på år.

Det är bara så jobbigt att behöva vara envis och inte ge sig när man inte mår bra. Nu är det lättare eftersom jag mår så mycket bättre. Att känna sig deppig och allmänt initiativlös som jag gjorde innan gör det så mycket jobbigare. Jag insåg iaf mina begränsningar och att det kunde vara vettigt att ta med mig min Darling på läkarbesök som både kunde lyssna när jag tappade tråden och påminna mig om sådant jag behövde ta upp och diskutera.

Men ge inte upp! Får man väl rätt på sina värden så får man ju tillbaka livet!

3fraimsdotter!

Initiativlös och deprimerad har även jag varit, men där hävdar läkaren bestämt att det INTE har med ssk att göra, trots att jag själv vet det! Jag kunde sätta mig i soffan och vips hade flera timmar gått, trots att jag egentligen hade massor jag skulle ha gjort etc!

Jag känner ff att jag inte har riktigt go i mig och att jag känner mig som en sengångare!

Idag ska jag ta och ringa till läkaren iaf och jag hoppas att jag får hjälp!

Gick du ner i vikt när du kom till bra värden för dig? Jag försöker och kämpar riktigt, men det händer ingenting, jag smyggår upp i vikt istället och jag blir så förtvivlad. Snart kommer läkarna säga åt mig att jag måste gå ner i vikt för mina leders skull, men jag kämpar ju redan för fullt!

Igår har ja börjat äta pulver.... så jag iaf blir av med vätska i kroppen :-/ Usch... ingen bra dag idag heller Ber om ursäkt för mina neggo inlägg!