Så ensam i min sorg.

Min älskade flicka begravs imorrn. Det gör så ont att jag utalar min flicka och begravning i samma mening. Jag känner mig så ensam i min sorg. Min man bearbetar sorgen på ett helt annurlunda sätt. Han vill glömma, han vill inte prata om saken, han hade svårt länge att säga min dotter. Jag vill prata prata prata om henne, jag vill säga hennes namn. Safa heter min flicka. Men nu har jag slutat säga hennes namn för att det känns som om jag belastar min man när jag säger hennes namn. Jag vet att min man sörjer men han sörjer ensam och jag ensam. Jag vill hålla hans hand och sörja tillsammans med honom. Min man vill inte se mig gråta. Han blir nästan arg på mig när jag gråter och längtar efter henne. Jag vill minnas, han vill glömma. Jag känner mig sååå ensam.

jag är så arg på folk, de beklagar mig på helt fel sätt. Folk tror att jag är ledsen för att jag har inte blivit mor. De förstår inte att jag är en mor, jag är en förälder. Och jag är lycklig över att jag har blivit mor till Safa. Men jag är ledsen för att jag har förlorat min dotter.Att hon inte är i mitt famn. Ända skillanden mellan mig och andra mödrar är att jag är en av de mödrar som är mor åt en dött barn, en ängel,en vacker flicka som finns inte nere på jorden utan någonstans vackert på himmelen.

Det jag blir arg också på att folk förstår inte att min dotter har levt. De tror bara för att jag har inte sett henne skratta eller gråta eller andas så har hon aldrig varit levande, utan hon har bara dött. Min dotter har levt, HON HAR LEVT I MIN MAGE I 22 VECKOR.

Min söta lilla dotter, jag älskar dig så. och det gör så ont att du inte finns bland oss längre.
HUR, säg mig hur,hur ska jag kunna leva med smärtan att du inte finns längre hos mig, i mitt famn.