dumpad

Hejsan...
Förlåt att jag "stövlar" in här, men jag har läst en del av tråden, inte hela, och vill bara säga er en sak...

Jag blev hastigt dumpad för 4 år sedan, aldrig har jag mått så dåligt som då... Hade det inte varit för mina barn, så vet jag inte om jag inte försökt något dumt... Tyvärr...Jag trodde fast och fullt på att livet nu var över, och som ni redan sagt... Det fanns inget, absolut inget som jag inte skulle gjort för att få tillbaka honom...

Idag är jag gift, jag!! Och väntar ytterligare ett barn...

Jag tror fast och fullt på att man måste uppleva det dåliga, för att kunna uppskatta det goda när det kommer ens väg, och det kommer först när man lärt sig "läxan"...

VAd mera som kan vara viktigt att veta är, att jag var 3 barnsmor vid separationen...

Så visst finns det hopp, och jag vill att ni ska veta det...

Mvh M G

Who knows skrev 2008-08-22 22:37:54 följande:

Tack så mycket... Vad jag är glad att även du lyckades låta bli den "enkla" lösningen, världen hade gått miste om så mycket om du fullföljt...

Mvh M G

Det minsta jag kan göra...
För som nog du förstår, så älskade jag den mannen av hela mitt hjärta, och jag såg inget liv utan honom...
Idag är jag glad över att det gick som det gick... Konstigt men sant...
Det gjorde ju att jag äntligen fick lära känna äkta lycka, och äkta kärlek...

Och vet du vad?? Den väntar även på dig...

Barn eller ej, så om någon älskar dig, då älskar den även dina barn, då de är en del av dig...

Mvh M G

Mitt ex VAR the one and only...Trodde jag... Men jag levde i en lögn... Idag är vi vänner, vi har ett barn ihop, men jag vet att jag bedrog mig själv förut... En inte alltför liten otrevlig sanning att upptäcka om sig själv...

Och tro mig, hade jag vetat då, det jag vet idag, så hade jag inte ändrat ett dugg, förutom tiden som jag bet mig fast vid att han var the one..

Mao det finns en fortsättning, och det enda du behöver vara rädd för, det är att bli älskad fullt ut...

Mvh M G

Du är jag för 4 år sedan... Jag sa och tänkte exakt detsamma.... Det var en sanning, då.. Men vet du vad?? Löjligt men sant, var dag utan honom, är en dag tillbaka till dig själv...

Det är hans negativa attityd som sänker dig, därför tänker du så.. För din skull, samt för dina barns skull, måste du inse detta och finna styrkan att resa dig upp...

Vill du höra en intressant detalj??? När jag reste mig upp, och började finna mig själv, då fick minsann exet upp ögonen för mig igen, han ville att vi skulle försöka igen.. Jag tog mig en funderare, för visst var det frestande att återvända... Men jag tittade på min son och insåg att nog för att jag riskerade att bli sårad, men än värre var, mina barn skulle behöva genomleva detta en gång till... Det gjorde att jag inte föll tillbaka, de skulle inte behöva bli sårade igen...

Mvh M G

Tjosan..
Jag har genomlevt de stadierna jag med... Man tror faktiskt fullt på att "jag får aldrig mer uppleva lyckan"... SOm tur är, så är även det en lögn...
Paniken, ilskan, sorgen ALLT detta hör faktiskt till att känna, men som who knows sa, du kan faktiskt bara låta dem passera ibland...

Ju längre tiden går, desto mer främmande blir faktiskt dessa känslor, och idag kan jag se tillbaka på den tiden med en objektiv blick... Och jag kan även erkänna att jag har inte enbart dåliga tankar runt den tiden... Jag har nämligen insett vad jag vill ha tack vare detta... Vet inte om detta låter riktigt klokt för dig där du befinner dig idag...

Men en liten tanke... OM ni skulle fortsätta, hur skulle er framtid kunna se ut??? Hur skulle tillvaron se ut för dig och barnen???

Detta kan låta hårt, men jag menar det inte så...

Tillit, respekt och förtroende är viktiga stöttestenar i ett förhållande... Det är bl a på dem man bygger lyckan...
Och jag tycker att du förtjänar att vara lycklig...

Mvh M G

Anonym (ledsen) skrev 2008-08-25 07:10:32 följande:

Den lilla stunden hoppas jag verkligen känns bra... Och även om det kommer små eller stora bakslag, så kommer stunderna med känslan av glädje att komma oftare och vara längre...

Orsaken?? Ja du, det kan finnas flera skäl, men främst är det att du har börjat små steg tillbaka till dig själv, och att du kanske för första gången kunnat slappna av, och släppa garden lite...

Var lite ego nu, och känn efter vad vill DU nu... Det är du minst av allt värd...

Mvh M G

Lycka till imorgon...

Jag var också lycklig, så lycklig så jag var rädd att det var för mycket...
Och självfallet ÄR man inte lycklig när man lever under sådana omständigheter som du gör just nu... Och man vet inte ut eller in... Och man vill inte ta i han med tång, för att sen tjuva sig en kram... Jag har varit där jag med ser du....

Kom ihåg, det är endast du som kan skapa din egen framtid, ingen annan...

Kram M G

Who knows skrev 2008-08-26 17:28:10 följande:

Jag är ledsen, men detta är alltför sant...

Mvh M G

JA visst är det så, och som who knows skrev, vem är det som säger att han prompt ska ringa henne i sin ensamhet?? Kanhända att han behöver fundera lite själv också i all ensamhet, för att få klart för sig vad som är viktigast för honom??

Vad roligt att barnen hade roligt, men du då?? Hade du kul??

Det där med dina tankar och bara vara, det är en fullt normal reaktion på situationen... Hjärnan kan koppla ifrån om situationen är för jobbig, och när det jobbiga lägger sig då börjar det egentliga tankearbetet, och då börjar även "sorgearbetet", dvs man bearbetar bit för bit, en sak i taget... Jag förstår att det känns jobbigt att leva med detta, för som du skriver, det känns som om det inte är något liv.. Det viktiga är att du ska veta att detta är en fas, som faktiskt går över...

Och en liten sak... Som kan vara lika viktig att veta.. Denna process som har startat inom dig är en självbevarelsedrift, och den har börjat gå vidare, även fast du själv inte har tagit in det till fullo ännu...

Mvh M G

Ja det är klart!!! Skönt att du tycker det känns oki..

Klart du klara dig själv om det är så det slutar... Du är en fighter, även om det kan kännas långt därifrån ibland..

Ha ha ha... Visst förstår jag att det kändes bra, det hade jag också tyckt...

Vet du vad?? han är den verkliga förloraren, inte du...

Mvh M G

Skrattar... Ja men det är så dags att sakna kon när båset är tom, eller???
Jag har också upplevt detta med svartsjukan, och visst det är roligt ett tag, men samtidigt, så var det helt o hållet deras val, och de får stå för det...

Mvh M G

Who knows skrev 2008-08-29 07:09:42 följande:

Skrattar... Ja varför inte?? Låter som ett härligt uppslag...

Bara hoppas att hon uppskattar den..

Mvh M G

Anonym (ledsen) skrev 2008-08-28 11:32:47 följande:

Tyvärr finns dessa stunder, men som jag sa dig en annan gång så kommer de att bli färre och färre... Det är alltid ondast i början...
Klart att dessa stunder medför en massa funderingar, och givetvis av de mörkare slagen, men du har redan snusat på lyckan lite, och denna lyckokänsla du hade, kommer att förstärkas, du måste bara få sörja lite, samt finna vägen tillbaka till dig själv först...

Mvh M G

You go girl... Helt rätt, ni kommer att se tillbaka på detta ur ett annat ljus, och både banna och tacka denna tiden... Hur otroligt det än låter...

Så håll fast vid hoppet, det är helt rätt...

Mvh M G

Vet ni vad tjejer...
Unna er en dag ute... Stick iväg o ta en fika, ta med barnen, dra till Mc Donalds eller vad som helst.... Fönstershoppa, eller varför inte shoppa.. Det kan göra er gott, var spontana...

Kraam M G

Who knows skrev 2008-08-30 21:10:38 följande:

Vad kul...
GRATTIS!!!

Mvh M G

Who knows skrev 2008-08-30 21:39:53 följande:

Det var så lite...

Kram M G

Jag ser att det jobbiga har tagit lite överhanden...
Kom ihåg bara att ni måste tillåta er att sörja, annars blir det olidligt... Tro mig jag vet...

Jag flydde nämligen med mina barn till England, och bodde där ett halvår, men insåg att jag var tvungen att återvända hem.. Under denna tiden fick jag bara höra att jag var mesig/dum som sörjde, så vad gjorde jag?? Jo jag bet ihop o vägrade mig själv rätten att sörja...
Detta ledde till en rejäl mental ohälsa, o när jag återvände, kom alltihop som jag trängt undan... Jag hade sådan ångest, så jag skakade i kroppen, kunde inte tala med folk, kunde inte gå utanför dörren... Absolut ingen drömtillvaro.. Men jag är ganska tjurskallig, o eftersom jag läst psykiatri, så tog jag tag i mig själv... Jag tvingade mig ut, tvingade mig att möta folk... Det tog tid, men sakta men säkert vek ångesten undan, jag dog faktiskt inte...

Onödigt att tillägga kanske, men givetvis kom ju sorgen, ilskan, ja alla dessa känslor som ni nu fightas med... Bara att jag fick över mig allt på en gång...
Den utlösande faktorn var att kliva av tåget i det samhället som mitt ex, och alla mina vänner bodde i... Det triggade allt, så det tog andan ur mig totalt...

Därför säger jag er... SÖRJ!!! Tillåt er denna lyx, för det är det enda sättet att få läka ordentligt...

Och lyckan väntar faktiskt där ute, bara ni tillåter den få finna er...

Tänk även framåt, vad vill du ha ut av ditt liv.. Hur ska ditt liv se ut för att du ska må bra.. (Nej, här i denna bilden, finns inte den personen som gjort dig illa inräknad...)

Kraam M G

Idag är jag lycklig, om än vis av erfarengeten... Jag och mitt ex är vänner, vilket känns viktigt eftersom det finns en liten kille med i bilden. Han ska ju inte behöva lida pga oss...

För lite över 2 år sedan träffade jag min make, och vi väntar nu en liten i nov... Så ja, lyckan väntar därute...
Det roliga var att han kom in i mitt liv när jag taggade ner på date fronten, så jag kanske letade lite för mycket på fel ställen.??... Jag hade faktiskt åter intalat mig att ingen vill ha mig, ensamstående med 3 barn, tji fick jag...REJÄLT!!!
Och det viktigaste av allt jag hade då äntligen insett att mitt ex och jag skulle aldrig mer bli ett par.. Han får hålla till godo med den kvinnan han lever med idag, o jag bryr mig inte vem han har, så länge vår gemensamma son inte far illa...

Kraam M G