7-års trots?!?!?!

..måste skriva att det känns "skönt" att höra att det finns fler..   Känner verkligen hur jag skulle behöva prata av mig o få lite förhoppningar om att detta bara är något övergående. För visst är det 7 års trots??

Min 7 åring har nämligen flippat ur totalt den här sommaren o håller stundtals på att göra mej galen! Hans "nya" beteende tär på både mig o min sambo, -vårt förhållande, vår omgivning o hela våran vardag o familjeliv. Den här sommarn har många tårar fällts o dörrar drämts igen. Mitt tålamod håller verkligen på att nå sin bristningsgräns. Jag har också fått bekräftat att detta är något som inte bara sker på "hemmafronten" utan även också när han är med mormor o morfar , i skolan o på fritids, eller iväg. Det har aldrig hänt tidigare! Inte såhär! Hemma hos kompisar verkar detta dock ännu inte visat sig på samma sätt. Allt detta började redan i våras, vilket vi också fick bekräftelse av från hans förskole - o fritidslärare som visade sin besvikelse över hans nya bettende o sa till o med att dom inte längre kände igen honom. Han har alltid varit tidig i både tal o skrift , musik osv. Och nu är matte något han bemästrar bättre än någon i klassen. Detta har dock bidragit till understimulans vilket resulterat i att han på mattelektionerna börjar sitta o trumma osv  när han e klar me uppgiften för att vänta på dom andra. VIlket då i sin tur lgivetvis leder till störningsmoment för resten av klassen o läraren. Han är dock mycket omtyckt bland alla runt honom o han har massvis av kompisar. Han är beskriven som en mycket omtänksam o rar kille som tycker om att ta hand om de mindre barnen osv. Han har alltid varit en väldigt social, nyfiken, öppen o mycket pratsam kille. Vi har alltid haft en väldigt öppen o ärlig relation då det i flera år bara varit han o jag. Hans pappa o jag är nämligen separerade sen flera år tillbaka, o tiden efteråt har inte varit enkel. Hans pappa o jag har idag (enligt mig) en mycket dålig kommunikation o han intresserar sig minimalt för sin son. Vi var båda unga (18 o 19år) gamla när vi blev föräldrar, men hade då varit tillsammans i flera år o var varandras stora kärlek. Han är idag gift o har en son på 2 år. Min son har till o från bott hos dom varannan vecka eller som i nuläget bara varannan helg pga att det inte funkat med nya frun, med rutiner, regler, kläder o hygien. Det har varit märkbart under alla dom här åren att han är "stökig" efter att ha besökt sin pappa. Detta är dock något som tidigare lagt sig efter nån eller några dagar. Han har totalt slutat lyssna o när jag säger något måste jag/man göra det 5-10 gr innan han ens reagerar. Jag skulle kunna rabbla så många exempel o nämna ett antal vardagssituationer där detta beteende förekommer. Nu har det gått så långt att jag tycker det är pinsamt att ta med honom hem till vänner o bekanta, till stan, til mataffärn o till o med hem till svärföräldrarna o mormor o morfar. Min sambo (är ej hans pappa, utan har funnits med i våra liv i snart 3 år) har lessnat ur ordentligt på honom o jag känner stundtals att jag står emellan min egen son o min partner. Han anser att min son helt tappat respekten för mig och känner nog samma frusteration som jag gör. Vi måste få iordning på det här för det tär verkligen på oss alla. O givetvis tär det  ju på min son också då detta har påverkat oss i så hög grad att vi numera nästan isolerar oss/honom för att undervika dom här "fighterna". Samt att det givetvis inte blir kul me en massa skäll hela tin o en arg o irreterad mamma.  Igår var vi på min mammas 61- årskalas o även denna gång slutade denna kväll i tårar både för min sons del som för mig. Jag känner en så stor hjälplöshet inför detta o förstår mig inte på hans beteende. På sätt o vis känns min egen son främmande för mig stundtals vilket givetvis skapar det en stor rädsla o sorg i mej. 
Nu närmar sig ju sommarn sitt slut, skolan börjar o rutinerna ska snart komma igång igen. Jag hoppas att bara det kommer att bidra till att vi får se en annan kille än den han är nu.
Vad annars ska vi göra??? Kommer detta gå över eller är det verkligen något vi måste få hjälp med att ta tag i??  Känner att vi försökt med allt! Många desperata o trötta kramar