7-års trots?!?!?!

Min är så jäkla gnällig och kaxig att jag får krupp ibland. "det är så synd om mig", "alla mina kompisar har roligare än jag", "jag kan ingenting", "alla andra får". Ska bli liiiite skönt när skolan börjar igen!

samma här har precis gnällt av mig i en annan tråd ja håller på att bli tokig här.....

tack o lov för skolstarten och fasta rutiner igen!!

..måste skriva att det känns "skönt" att höra att det finns fler..   Känner verkligen hur jag skulle behöva prata av mig o få lite förhoppningar om att detta bara är något övergående. För visst är det 7 års trots??

Min 7 åring har nämligen flippat ur totalt den här sommaren o håller stundtals på att göra mej galen! Hans "nya" beteende tär på både mig o min sambo, -vårt förhållande, vår omgivning o hela våran vardag o familjeliv. Den här sommarn har många tårar fällts o dörrar drämts igen. Mitt tålamod håller verkligen på att nå sin bristningsgräns. Jag har också fått bekräftat att detta är något som inte bara sker på "hemmafronten" utan även också när han är med mormor o morfar , i skolan o på fritids, eller iväg. Det har aldrig hänt tidigare! Inte såhär! Hemma hos kompisar verkar detta dock ännu inte visat sig på samma sätt. Allt detta började redan i våras, vilket vi också fick bekräftelse av från hans förskole - o fritidslärare som visade sin besvikelse över hans nya bettende o sa till o med att dom inte längre kände igen honom. Han har alltid varit tidig i både tal o skrift , musik osv. Och nu är matte något han bemästrar bättre än någon i klassen. Detta har dock bidragit till understimulans vilket resulterat i att han på mattelektionerna börjar sitta o trumma osv  när han e klar me uppgiften för att vänta på dom andra. VIlket då i sin tur lgivetvis leder till störningsmoment för resten av klassen o läraren. Han är dock mycket omtyckt bland alla runt honom o han har massvis av kompisar. Han är beskriven som en mycket omtänksam o rar kille som tycker om att ta hand om de mindre barnen osv. Han har alltid varit en väldigt social, nyfiken, öppen o mycket pratsam kille. Vi har alltid haft en väldigt öppen o ärlig relation då det i flera år bara varit han o jag. Hans pappa o jag är nämligen separerade sen flera år tillbaka, o tiden efteråt har inte varit enkel. Hans pappa o jag har idag (enligt mig) en mycket dålig kommunikation o han intresserar sig minimalt för sin son. Vi var båda unga (18 o 19år) gamla när vi blev föräldrar, men hade då varit tillsammans i flera år o var varandras stora kärlek. Han är idag gift o har en son på 2 år. Min son har till o från bott hos dom varannan vecka eller som i nuläget bara varannan helg pga att det inte funkat med nya frun, med rutiner, regler, kläder o hygien. Det har varit märkbart under alla dom här åren att han är "stökig" efter att ha besökt sin pappa. Detta är dock något som tidigare lagt sig efter nån eller några dagar. Han har totalt slutat lyssna o när jag säger något måste jag/man göra det 5-10 gr innan han ens reagerar. Jag skulle kunna rabbla så många exempel o nämna ett antal vardagssituationer där detta beteende förekommer. Nu har det gått så långt att jag tycker det är pinsamt att ta med honom hem till vänner o bekanta, till stan, til mataffärn o till o med hem till svärföräldrarna o mormor o morfar. Min sambo (är ej hans pappa, utan har funnits med i våra liv i snart 3 år) har lessnat ur ordentligt på honom o jag känner stundtals att jag står emellan min egen son o min partner. Han anser att min son helt tappat respekten för mig och känner nog samma frusteration som jag gör. Vi måste få iordning på det här för det tär verkligen på oss alla. O givetvis tär det  ju på min son också då detta har påverkat oss i så hög grad att vi numera nästan isolerar oss/honom för att undervika dom här "fighterna". Samt att det givetvis inte blir kul me en massa skäll hela tin o en arg o irreterad mamma.  Igår var vi på min mammas 61- årskalas o även denna gång slutade denna kväll i tårar både för min sons del som för mig. Jag känner en så stor hjälplöshet inför detta o förstår mig inte på hans beteende. På sätt o vis känns min egen son främmande för mig stundtals vilket givetvis skapar det en stor rädsla o sorg i mej. 
Nu närmar sig ju sommarn sitt slut, skolan börjar o rutinerna ska snart komma igång igen. Jag hoppas att bara det kommer att bidra till att vi får se en annan kille än den han är nu.
Vad annars ska vi göra??? Kommer detta gå över eller är det verkligen något vi måste få hjälp med att ta tag i??  Känner att vi försökt med allt! Många desperata o trötta kramar

känner igen det där, min dotter är 7 och är riktigt jävla hemsk ibland, kaxig och skriker och gapar okontrollerat. Speciellt på kvällarna när det är dax att sova, som Idag, hon är vaken än, är sur för hon får sova själv. Belöningssystemet fungerar tyvärr inte på henne när hon låser sig och blir förbannad.
Dom säger så dumma saker när dom blir arga, barn är mycket smarta och vet vad dom ska säga för att en annan ska reagera, vet dock att om jag är lugn när hon håller på brukar det ta kortare tid inte flera timmar,
men inte alltid man klarar av att behålla lugnet tyvärr-.

Mot min sambo kan hon vara riktigt elak, fast vet att hon inte tycker så egentligen, men ändå.

Håller med att det tär på alla i familjen när de små sätter igång, 

Men mycket skönt att höra att man inte är ensam=) 

Nä, ni är inte ensamma. Jag har varit så förbannad på min 7-åring i sommar. Den senaste veckan har det varit bättre, gud ske lov. Och ja, jag har inte alltid lyckats behålla lugnet, dessvärre. Man blir så besviken på sig själv när man höjer rösten och beter sig barnsligt, själv.

ja man blir ju det. Men det är fruktansvärt skönt att höra att man inte är ensam.

Bra tråd detta här, här borde vi kunna skriva av oss och kanske få tips och råd från andra, ska nog starta en sådan tråd för oss föräldrar;)

Hej marro, jag vill bara säga att jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Och ja, när ni isolerar er och du inte kan ta din son till mataffären eller till vänner och det påverkar hela eran vardag och samma problem visar sig i flera olika miljöer som hemma, skolan och hos mormor och morfar så tycker jag det är en jättebra idé att söka hjälp. För så kan ni ju faktiskt inte ha det och jag tänker att din son kanske inte mår riktigt bra? Kanske behöver han prata med någon, och du också för att få bolla det här med någon kunnig och känna att någon lyssnar på dig för det är verkligen väldigt påfrestande när vardagen blir så här. 
Så ser min vardag också ut fast min son har haft sina svårigheter med sig genom hela livet och vi har sökt och fått hjälp med. Ta kontakt med skolhälsovården eller kuratorn på skolan eller ring till bup.  

Samma här! Min 7-årige son håller på att driva mig till vansinne. Detta har hållt på i 1,5 år nu snart och inte blir det bättre. Beter sig precis som en tonåring. Smäller i dörrar, gapar och skriker, ska ha och ha, retar lillasyter, klarar inte av att förlora, suckar åt oss när vi säger något, säger saker som "vem bryr sig" etc. Jag är helt chockad! Och ledsen och trött! Känns som om vi bråkar hela dagarna. Vi älskar ju vår son över allt annat och han är egentligen världens gulligaste, snällaste, gladlyntaste kille men han har ändrat sig helt och är nu MISSNÖJD exakt hela tiden. Gillar skolan men verkar understimulerad precis som Marro skriver ovan. Jag hoppas det blir bättre nu när han börjar 1an och de får lite mer läxor, riktiga lektioner osv.
Ett annat problem är att han vill ha uppmärksamhet hela tiden. Blir mest jobbigt när vi har besök då han stjäler hela showen liksom. Fjantar och tramsar  och pratar (skriker) hela tiden tills vi nästan kräks på honom.
Då och då vänder han tillbaka (korta stunder) och då är han helt ljuvlig. Jag vill ha tillbaka min son som han var förr. Vill inte bråka, hota, muta!

Kul att denna tråden fått liv igen, nu har jag ingen trotsig 7-åring längre men en hemsk 5 1/2-åring.
Men jag hoppas ni kan stötta och hjälpa varandra.

jag har öppnat en annan tråd men vi kan lika gärna sitta här, dom bara högg på den andra tråden, nej nu göra mig fin gifter mig om 3h;)

Omg, har du så svårt att ta kommentarer som inte bara rakt av bekräftar dig?!
Du fick ju bra respons i den andra tråden, absolut inte några "hugg"! Men om du bara vill att folk ska vända kappan så fine. Men då kan du ju knappast kunna räkna med att få någon hjälp heller.

jag räknar inte med att få hjälp heller, utan att bara skriva av sig, jo jag tog åt mig just den dagen för var sjukt stressad, då blev de för mkt helt enkelt.=) 
Men nu är jag mitt gamla jag igen, Nästan;) 

Jag skulle inte skrivit bättre själv. Så otroligt skönt att veta att det är kanske inte endast
vi enstaka föräldrar som är orsaken till denna trots. Det kanske ligger något i 7-åringens utvecklingsperiod.

Vi har i alla fall dragit in spelandet helt tills betendet förbättras så att han reagerar på
tilltal, hjälper till vid dukning, slutar smälla med dörrar, samt säger till när han är arg på oss
istället för att låsa om sig på rummet. Vi har plockat bort alla spelkontroller, tangentbordet och musen.
Han fick spela först efter att ha deltagit i familjens sysslor på egen initiativ. Vi trättnade så pass att
inga belöningar fanns att dela ut. Vi vår jätte snälla, pratade tyst och vänligt till honom och lät oss
inte provoceras vid trots - då gick vi bara därifrån (för det mesta...några gånger brast tålamodet ändå
men vi försökte vara konsekventa till 100%.
Nu har det gått 2 veckor (med några återfall )men jag
tänkte på det just i kväll vid nattningen - att vår snälle, gode pojke är tillbaka - jag bäver bara
inför den dagen vi låter honom använda spelen igen...

Det jag har inte kunnat lösa är däremot hans vägran att lära känna nya barn
och att han kräver total uppmärksamhet hela tiden (precis som i inlägget ovan).
Jag älskar min son över allt annat men jag måste få honom att
"klippa navälsträngen". Mamma titta på mig, mamma kom och hjälp mig, mamma hit
och mamma dit - jag blir ett nervvrak - tacka god för att fritids har öppnat...

Sophie1973

Exakt så som du skriver har jag det.

Tårarna rinner i skrivandes stund. Skjutsade iväg min grabb till en väninnas son för att sova där i natt .

Vi bråkar från att vi går upp till sängdags & som du skev. Sommarlovet har precis börjat och vet inte hur detta kommer sluta.

Precis som du skrev. Hela tiden åh, varför , gör raka motsatsen vad jag säger , kräver på uppmärksamhet och ska hela tiden va i fokus och är då pajas !

Han va innan denna trotsen så snäll.

Han fick en lilla syster för 7 månader sedan - det kanske påverkar ? Från att ha haft mamma själv i 6,5 år och nu inte alls så.

Men detta håller på att knäcka mig. Mitt hjärta rusar , huvudvärk konstant. Är ensamstående med & får ta alla smällar själv.

Vad ska man göra ? Några bra sidor ni vet om olika redskap förhållningssätt ?

Man kan ibland inte kontrollera dina känslor & besvikelse :/

Jag förklarar varje kväll hur jag mår av detta & han säger att imorgon ska det bli bättre , han vaknar och sätter igång igen . Som om det han sa kvällen innan inte betydde ngt.

Respekten för mig finns inte längre.

Skönt att se att fler har problem med samma. Man känner sig som en så dålig mamma :/

Jag är ny här på familjeliv och gick in idag och hittade den här tråden som jag kände att jag måste vara med i. Precis så här är det för mig också med min son, 7 år. Jag känner inte igen den goa, mysiga, lugna killen vi har haft innan. Numera blir han ständigt arg, sur, slår lillasyster, svär, bryr sig inte. Skolan funkar och kompisar men hemma är han som en berg- och dalbana. Han kan prata om något kul och vara glad och en sekund senare blir han galen. Han har flera gånger i ledsamhet och ilska hotat med att han vill ta livet av sig, rymma hemifrån, etc. Efter utbrotten kan allt vara som vanligt igen för honom, han vill leka, eller något som om inget hänt. Då har jag svårt att möta honom, själv är man ju mentalt utmattad då. Jag tror att vi gör många bra saker för honom, uppmärksammar det positiva, ger honom mycket tid, uppmuntran etc. Men mitt största problem är att jag har svårt att se detta som en "fas", uppfostra honom rätt, etc, utan jag blir ledsen, arg, uppgiven. Han och jag har alltid varit tighta men nu är det bara pappa som gäller. Det enda jag gör är att fundera på hur det ska bli bättre, jag läser böcker, etc, men inget verkar ge resultat så för varje bråk blir jag mer uppgiven. Hur kan man stålsätta sig och tänka...?