Kände ni direkt efter att ni "tordes" försöka igen?

Direkt efter förlossningen ville jag försöka igen,helst vid första ägglossning om jag hade fått välja, men min man ville vänta ett par månader iallafall innan vi började försöka igen så nu har vi försökt sedan jan.(Bert dog i magen i okt-07) och än så länge har det inte tagit sig men jag vill inte iheller ge upp,ibland kommer de tankar om kanske att jag skulle strunta i det hela men jag tror och hoppas att all väntan är värt det.
Jag tror nog att jag kommer ångra mig när det väl är försent att få barn att jag inte hade gett mitt allt för att få ett syskon till Bert. Det är vad jag känner iallafall.

Kram juchia

Hej!

Jag och min man förlorade vårt första barn, och jag tänkte redan under förlossningen att vi måste försöka igen. Tanken på ett barn till var det enda som höll mig över vattenytan. Jag var skräckslagen, och tänkte många gånger att jag måste vara helt knäpp som frivilligt utsatte mig för risken att förlora ett barn igen. Men längtan och hoppet var starkare än rädslan.

Nu, 5½ år senare, har vi två barn till, och jag är oerhört glad över att vi vågade.

Hoppas att ni kommer fram till ett beslut som känns bra för er båda.

Kram, Lina

Jag och min sambo kände också ganska omgående efter vår förlust av vår son David i v. 27+2. att vi ville skaffa barn igen. Inte för att ersätta David men för att vi vill bli föräldrar och bli en familj. Visst är man rädd inför en eventuell ny graviditet men jag säger som en annan änglamamma sagt: Längtan är större än rädslan!
Lycka till!
Kram Maria

Vi förlorade vårt tredje barn och jag kände direkt när vi låg inne på förlossningen att jag bara måste få uppleva detta igen. Min man kände samma sak och nu står vi här idag, bara några veckor kvar till nästa förlossning. Resan är jobbig men så länge längtan är större än rädslan så går det. Jag har fått all hjälp jag velat och än så länge har det fungerat bra, men vi har ju de jobbigaste veckorna kvar. Men jag ångrar mig inte en sekund att vi tog beslutet om fler barn. Redo blir man aldrig igen utan det stora steget är att kasta sig in i det okända och otrygga och bara följa med...

Lycka till med ditt beslut!

Vi kände också att vi ville försöka med en gång igen. Det skulle inte kunna gå snabbt nog, helst på första försöket. Nu har det gått ett par månader och har ännu inte blivit något, och jag längtar massor. Jag vet att jag kommer vara väldigt orolig vid nästa graviditet, men håller med maraug: Längtan är större än rädslan.
Men självklart ska ni ta den tid ni behöver för att ni ska känna er redo.
Kramar!

Vi förlorade vår dotter 13.8, alltså bara lite över en vecka sen i v 19+0. Jag frågade min man genast efter förlossningen om han kunde tänka sig att försöka igen, men han svarade att han inte visste. Vissa dagar känner jag att jag vill försöka igen så fort som möjligt, och vissa dagar känner jag att jag måste vara tokig som vill ge mig in på det igen. Vi har i alla fall två friska härliga barn i livet...

Jag har efterundersökning 29.9 så efter det får vi se. Till saken hör att jag har PCO så det är inte det lättaste för mig att bli gravid. Så skulle vi försöka så vill jag nog börja igen så fort det är möjligt, för man vet ju inte hur lång tid det kan komma att ta.

KRAM!

Vi förlorade vår första dotter i magen i v. 40. Det var drygt två år sedan. Redan när vi fick reda på att hon inte levde längre så pratade vi om att försöka igen. Maken ville iofs vänta ett par månader. Men just då var det att bli gravid igen som höll mig flytande. All kraft gick till det. Och efter fem försök gick det. En evighet när man är i det läget. Nu är vår andra dotter strax ett år.

Det var många som påpekade att det var sååå roligt att jag var gravid igen. Då påpekade jag tillbaka att det tyckte jag inte alls. Jag ville egentligen inte vara gravid alls, jag ville bara ha mitt barn och slippa 9 månaders väntetid och konstant oro. Nu känner jag däremot att nu när vi har ett levande barn så vågar jag inte försöka bli gravid igen.

Kramar Eva

Vi förlorade vår pojke, vårt första barn i maj förra året (v40). Vi kände båda direkt efter förslossningen att vi måste försöka så snart som möjligt igen. Tanken på ett levande barn var det som höll oss över vattenytan, den längtan var hoppet och ljuset längst bort i vår mörka tunnel. Direkt efter första mensen så började vi försöka igen, de första försöken var jättejobbiga, eftersom det inte var meningen att man skulle försöka bli gravid så där snabbt igen.. Efter vår pojke hade jag några MF, men nu är jag gravid i v16. Rädslan för att det ska hända igen finns naturligtvis där och oro över allt möjligt, men vi kände aldrig att den rädslan skulle stoppa oss. Att leva ett helt liv utan levande barn hos oss skrämmer mig mer än tanken på att det ska hända igen...

Vi behöver revanch på livet på något sätt. Ställa det orätta till rätta igen. Ha fler barn hos oss som kan föra vår pojkes minne vidare. Nu hoppas vi bara att vi är ett litet steg närmare den verkligheten.

Beklagar så att ni förlorade er son och jag hoppas att ni kommer att våga igen så småningom.

KRAMAR!

Samma sak här. Kände direkt när vi fick se honom att vi skulle försöka igen så fort som.
Det var någon som också sa att har man förlorat ett barn så är det bästa om man kan avsluta sin syskonskara med ett levande barn. Alla kan ju inte det men det är tydligen bättre om det går.
Kram!

Tack så mycket för att ni delar med er!!
Jag hoppas snart mitt velande är över och att vi beslutar oss för något!!
Velande tar så mycke energi!!

Kram

Jag blev gravid efter en mens efter att vi förlorat lilla Lea. Jag kände med en gång att jag ville bli gravid, kanske för att fylla tomrummet?
MEN, var säker på att du är redo! Jag var nog inte helt 100 redo för detta, jag har mina ups and downs och vissa delar i denna grav har varit jättejobbiga!

Vi förlorade vår dotter 8/7 och redan från början sa vi att vi ville försöka igen. Inte för att ersätta vår dotter men för att få något nytt att glädjas åt. Tror säkert, som många skriver, att nästa graviditet kommer att vara en väldigt orolig tid. Men vi iallafall säkra på att vi vill göra det. Det var ju nu vi ville ha barn, inte vänta några år till.
Jag har dock inte fått tillbaka min mens ännu så vi får väl vänta ett tag. Det har gått snart 7 veckor, hur lång tid tog det för er andra att få tillbaka mensen?

jag gissar på ca 5 veckor efter förlossningen, första mensen flöt ihop med avslaget efter ca fyra veckor dök den upp igen och sedan var den igång som vanligt.

Aha, tack juchia, så kan det ju va! Det hade inte jag tänkt på! Annars kanske det bara är min kropp som inte fattat ännu! Inte för att jag saknar att ha mens men det vore ju skönt att veta att man fungerar!

Jag hade 1½ dag då jag trodde att jag aldrig skulle kunna försöka igen. Sedan fick jag hålla min son i mina armar och bara visste att jag MÅSTE försöka igen. För den kärleken som jag kände till honom. För att hans liv inte skulle medföra att vi gav upp "bara" för att han dog. För att jag inte kommer att bli mindre rädd genom att vänta.
Har av medicinska orsaker inte fått börja försöka än, men snart snart blir det av. Och rädd kommer jag att vara, hela tiden.

Jag hann aldrig känna den längtan.
Jag var vettskrämd men jag tror att den längtan fanns där, det var bara för mycket ivägen + att jag visste ju att det var min kropp som var farlig för barnet i magen.
Gravid blev jag, bara 7-8 veckor efter Viggos förlossning. (Som jag knappt minns som en förlossning, det var bara smärta, blod och högljudd sjukvårdspersonal. Och så stackars maken som bara jämrade sig nej, nej, nej hela tiden...)
Jag hann inte få tillbaka min mens mellan Viggo och min nästa graviditet.

Men vad hon lyser upp våra liv, detta yrväder som kom efter vår förlust!
Jag är evigt tacksam över att hon "bara" kom till!!!