Alla känner inte så. Min komis Cat har 2 styvisar som hon älskar. De har en egen relation, gör grejer ihop utan pappan ibland.
Nu är Cat en extremt generös människa med STORT hjärta även i alla andra fall, och hon är mycket mogen, hon har inga problem med att se skillnad på sak och person eller att skilja på sina egan och andras känslor. Det underlättar säkert.
Det underlättar säkert att min vän längtade efter barn och inte hade några egna. Och att tjejerna var 6 och 3,5 år när de lärde känna varandra. Och Cat har inga illusioner om att vara mamma åt barnen, de har ju redan en mamma. Och att hon själv har vuxit upp med en styvmamma. Pappan är också en nära relation med sina barn och har i hela "testfasen" varit tydlig med vad som gäller och tar och har tagit det största ansvaret för barnen och varit extremt tydlig mot min väninna om hur viktiga de är för honom.
Det är inte helt rosenrött, det fungerar ju inte med mamman till barnen; hon blir extremt svartsjuk på min väninna som både har hennes fd man och så dessutom tycker hennes barn om min väninna. (Det kan jag förstå!) Men 5 år efter separationen får hon fortfarande riktiga vredesutbrott varje vecka, hon har inte kommit längre i sin bearbetning än. Det leder till att barnen säger saker som "jag tycker om dig, men det kan jag bara säga nu och inte mer, för då skulle mamma bli jättearg och jätteledsen." Eller "vad roligt det var, vad synd att jag inte kan berätta det för mamma". Så de har det inte heller lätt.
brutenvinge: lite så som du känner kan även min man känna. Hans pappa är inne på nr 7 efter min mans mamma. Så där duger ingen. Det kan jag förstå, när man redan upplevt en separation så är det mardrömmen att har det ständigt återkommande. Pappans svek 8som det var i det här fallet) kommer tillbaka gång på gång.
Men det är jobbigt att se min man varje gång hans pappa träffar en ny och ska presentera henne. Han förvandlas till en trotsig och tjurig liten unge som jag faktiskt skäms för. Han beter sig inte ens svalt artigt. Artighet jag har tyckt var OK, han behöver inte ha en relation med de nya kvinnorna med tanke på sin ålder, men han behöver inte bete sig illa mot dem, det är ju inte deras fel. Det är ju sin pappa han är arg på, men det vågar han inte tala med honom om. (eftersom han är övertygad om att pappan sticker då) Jag har talat allvar med honom några gånger, och det visade sig att han inte fattade hur illa han själv betedde sig.
Lite OT, ursäkta TS!