Styvbarn

Klart en vuxen har ett val. Men jobbigt är det ibland,riktigt jobbigt. Men även jättekul och gulligt.
Skönt att höra att ditt barn är ditt allt. Inte alla föräldrar tänker så när de träffar en ny och är jättekära. Då kommer oftast barnet i andra hand. Har själv upplevt det som skiljsmässobarn.

Jag tycker om mitt styvbarn!

Men, jag älskar inte barnet som om det vore mitt eget. För mig är det ingen konflikt. Jag förväntar mig inte att barnet ska älska mig som sin egen mamma heller.

Bara för att jag inte ser barnet som jordens åttonde underverk så betyder inte det att vår relation är dålig. Mitt styvbarn kommer aldrig att vara mitt allt men är betydelsefull på sitt sätt. Mer kan man inte begära!

Jag tror att tanken på att måsta älska barnet och inte göra det kan bidra till att man tycker mindre om barnet än vad man skulle ha gjort om man bara accepterade känslorna för vad de var.

Jo,visst inte är det kul och känna känslan av utanförskap,men det får man som acceptera,för det är ju trots allt han/hennes mamma/pappa och det är ju barnens allt,deras förebilder.
Skulle ALDRIG låta mitt barn komma i andra hand,då lever jag hellre själv!
Tråkigt att höra att du har gjort det:(

Hade den "elake styvmodern" och pappa försvarade mig aldrig.
Visst är det ibland jobbigt att komma in i en familj med barn,men man väljer det själv och är ju den vuxne. Har själv bonusbarn. Jobbigt ibland,men mest härligt

Alla känner inte så. Min komis Cat har 2 styvisar som hon älskar. De har en egen relation, gör grejer ihop utan pappan ibland.
Nu är Cat en extremt generös människa med STORT hjärta även i alla andra fall, och hon är mycket mogen, hon har inga problem med att se skillnad på sak och person eller att skilja på sina egan och andras känslor. Det underlättar säkert.

Jag är man och har två bonusbarn och ett "eget" på väg.

Jag ska vara ärlig. Att förhålla sig till andras barn är svårt. Det går inte att komma ifrån. Detta skiljer sig naturligtvis mellan olika personer - vissa är mer barnkära än andra. Jag är inte överdrivet barnkär. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på frågan om jag tycker om mina "styvbarn". Med risk för att låta helt känslolös så känner jag mig ganska "neutral". Det jag kan säga är att jag älskar min sambo oerhört mycket och jag är mycket glad att allt har fungera så bra runtomkring. Barnen har accepterat mig, de kommer till mig och vill prata osv, och vi kan ha riktigt trevligt tillsammans.

Jag känner inte samma "glädje" som min sambo när hennes barn har klarat av något särskilt eller varit duktiga i skolan (som exempel). Känslorna skiljer sig åt och så tror jag det är för många. Jag ser mer praktiskt på det ... jättebra att barnen klarar sig bra i skolan .. och jag talar om för dem hur duktiga de har varit.

Det jag vill säga är att förvänta dig inte att framtida partners ska vara lika överväldigade av dina barn som du är. Då tror jag att du får det svårt. Det du kan förvänta dig är att de får den respekt de förtjänar och blir behandlade som en del av familjen.

hej!
jag har inga egna erfarenheter men känner flera (pappor) som avgudar sina styvbarn, de verkligen älskar dem som vore de deras egna. så det finns såna relationer också.
som sagt, jag tror det ger sig när mamman sätter sitt barn först och väljer man därefter.

Starshine: Det är ju precis det man gör!! Tycker det är förjävligt när föräldrar väljer partners kärlek före sitt eget barn!

Har du nån gång berättat för din pappa hur du har haft det?

Inte är det ju alltid en dans på rosor,men det är bara att bita ihop:)

sen en egen liten tanke...kanske lättare ju yngre barnet är när styvföräldern kommer in i bilden..?...

Ja..han vet! Skolan gick dåligt och han skaffade nya barn med henne och glömde mig.
Han är likadan nu,men jag är vuxen nu och försöker att se saker vuxet. Mao hålla god min. Det hjälper inte mig att vara avig.