Styvbarn

Jag är man och har två bonusbarn och ett "eget" på väg.

Jag ska vara ärlig. Att förhålla sig till andras barn är svårt. Det går inte att komma ifrån. Detta skiljer sig naturligtvis mellan olika personer - vissa är mer barnkära än andra. Jag är inte överdrivet barnkär. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på frågan om jag tycker om mina "styvbarn". Med risk för att låta helt känslolös så känner jag mig ganska "neutral". Det jag kan säga är att jag älskar min sambo oerhört mycket och jag är mycket glad att allt har fungera så bra runtomkring. Barnen har accepterat mig, de kommer till mig och vill prata osv, och vi kan ha riktigt trevligt tillsammans.

Jag känner inte samma "glädje" som min sambo när hennes barn har klarat av något särskilt eller varit duktiga i skolan (som exempel). Känslorna skiljer sig åt och så tror jag det är för många. Jag ser mer praktiskt på det ... jättebra att barnen klarar sig bra i skolan .. och jag talar om för dem hur duktiga de har varit.

Det jag vill säga är att förvänta dig inte att framtida partners ska vara lika överväldigade av dina barn som du är. Då tror jag att du får det svårt. Det du kan förvänta dig är att de får den respekt de förtjänar och blir behandlade som en del av familjen.

Hanna18>> Nej, det enda jag försökte säga var att man inte ska ha alltför höga förväntningar när det gäller att man ska älska och tycka mycket om sina styvbarn. Det kan bli väldigt bra ändå.

Nej, det är inte konstigt alls. Så säger man inte. Visst kan man tycka att styvbarnen är jobbiga ibland. Man har alltid inte riktigt samma tålamod med dem som deras mamma har eller som man förmodligen skulle ha med egna barn. Ofta har man ändå det, men inte alltid. Men sådana känslor håller jag för mig själv.