Styvbarn

Jag håller med trådstartaren till fullo. Jag har mången gång undrat.. man måste väl veta vad man ger sig in på..
Hos oss är det så att min man helst av allt skulle vilja adoptera mina flickor om det var möjligt och jag känner detsamma för hans..
Men så har vi också samma värderingar o samma syn på fostran. Vi vet att vi gör ingen skillnad på barnen. Jag vet att han stöttar det som jag säger åt barnen.. Och skulle han misstycka skulle han aldrig säga något inför barnen.
Vi kör aldrig över varandras beslut inför barnen...
Våra barn, ja vi ser dom som våra alla fyra är väl införstådda med att det vi säger gäller spelar ingen roll vem av oss som säger till..
Min man och jag har pratat mycket om detta... Vi har ventlierat när det känts tufft..
Vi brukar skoja o säga till varandra att det är ett tvåmannalag mot huliganligan och vi måste ståå enade i kampen!!

Sedan är det en fråga om hur bonus farmor/farfar/mormor/morfar ställer sig till bonus barnbarnen och hur andra runt omkring resonerar..
Våra respektive föräldrar behandlar alla barnen som lika..

Men visst upplever man det olika..