Styvbarn

Kräver inte att min partner ska vara förväldigad över nått min son gjort i skolan,inte så jag menade!

Men som Belana berättade om sin vän,hon verkar verkligen ha en sund intsällning till sina styvisar.

jag har två lossas föräldrar och jag hatar dem. jag skulle nog inte tycka om någon ny i familjen. jag har hafft det så hela mitt liv med nya hela tiden med bara nått års mellanrum och så vidare. ag har gjort det värligt svårt för mina lossasföräldrar.. men jag kan inte hjälpa det.

Hanna18>> Nej, det enda jag försökte säga var att man inte ska ha alltför höga förväntningar när det gäller att man ska älska och tycka mycket om sina styvbarn. Det kan bli väldigt bra ändå.

Har sett på nära håll hur en människa jag höll kär gjorde allt för att bli accepterad av sin styvförälder.. Försöka vara till lags hela tiden. Sen så säger styvförälderna till mej: " VAr glad att du slipper BB.BB är bara till besvär och det har BB varit enda sen BB var liten!"
Kan inte förklara hur det skar i hjärtat när SF sa så,om BB som SF hade vart med sedan BB var 7 år!
Hur kan man säga så??

Inte konstigt att man blir rädd för att träffa nån..

Nej, det är inte konstigt alls. Så säger man inte. Visst kan man tycka att styvbarnen är jobbiga ibland. Man har alltid inte riktigt samma tålamod med dem som deras mamma har eller som man förmodligen skulle ha med egna barn. Ofta har man ändå det, men inte alltid. Men sådana känslor håller jag för mig själv.

Det underlättar säkert att min vän längtade efter barn och inte hade några egna. Och att tjejerna var 6 och 3,5 år när de lärde känna varandra. Och Cat har inga illusioner om att vara mamma åt barnen, de har ju redan en mamma. Och att hon själv har vuxit upp med en styvmamma. Pappan är också en nära relation med sina barn och har i hela "testfasen" varit tydlig med vad som gäller och tar och har tagit det största ansvaret för barnen och varit extremt tydlig mot min väninna om hur viktiga de är för honom.

Det är inte helt rosenrött, det fungerar ju inte med mamman till barnen; hon blir extremt svartsjuk på min väninna som både har hennes fd man och så dessutom tycker hennes barn om min väninna. (Det kan jag förstå!) Men 5 år efter separationen får hon fortfarande riktiga vredesutbrott varje vecka, hon har inte kommit längre i sin bearbetning än. Det leder till att barnen säger saker som "jag tycker om dig, men det kan jag bara säga nu och inte mer, för då skulle mamma bli jättearg och jätteledsen." Eller "vad roligt det var, vad synd att jag inte kan berätta det för mamma". Så de har det inte heller lätt.

brutenvinge: lite så som du känner kan även min man känna. Hans pappa är inne på nr 7 efter min mans mamma. Så där duger ingen. Det kan jag förstå, när man redan upplevt en separation så är det mardrömmen att har det ständigt återkommande. Pappans svek 8som det var i det här fallet) kommer tillbaka gång på gång.

Men det är jobbigt att se min man varje gång hans pappa träffar en ny och ska presentera henne. Han förvandlas till en trotsig och tjurig liten unge som jag faktiskt skäms för. Han beter sig inte ens svalt artigt. Artighet jag har tyckt var OK, han behöver inte ha en relation med de nya kvinnorna med tanke på sin ålder, men han behöver inte bete sig illa mot dem, det är ju inte deras fel. Det är ju sin pappa han är arg på, men det vågar han inte tala med honom om. (eftersom han är övertygad om att pappan sticker då) Jag har talat allvar med honom några gånger, och det visade sig att han inte fattade hur illa han själv betedde sig.

Lite OT, ursäkta TS!

Visst tar man dom små liven till sig, de är ju underbart med barn.

Jag tycker om min bonusson som är fem år...träffade hans pappa när han var drygt 3 1/5 åroch allt fungerar fint hemma hos oss. Vi delar på ansvaret för sonen på våra veckor...förutom vid sängåendet, det tar sambon hand om, om han är hemma och är frisk annrs så tar jag självklart den biten oxå...men jag tycker dom kan behöva den stunden för sig själva ibland oxå...men det händer ibland att sonen vill att jag ska läsa och då gör jag det så klart...
Annars så tycker jag vi delar på det mesta och allt fungerar bra även med biomamman så förmodligen är vi en lyckligt lottad familj..( kan tillägga att det inte alltid har varit så här men nu har det varit så en bra tid så då har man liksom glömt bort allt det jobbiga som var för ett år sen) Men om man ska komma till Älska så tror jag inte jag Älskar min bonusson än...men jag tror att jag kommer att göra det så småningom men att det tar sin lilla tid innan man kommer dit....och blir det så så är ju även det en bonus..

Min sambo gör otroligt mkt för min son och har alltid brytt sig. Det svåra är att hans biologiska pappa gör allt för att vända sonen emot mig och min sambo vilket har gjort honom helt splittrad de senaste åren. Men hade situvationen varit helt normal och min sons pappa inte gjort allt för att förstöra hade det mesta varit problemfritt.

Det finns underbara bonuspappor!