Jag tycker om mina styvbarn, de är en del av min make och han av dem. De är också en del av vår familj och min dotters syskon. De är som alla barn, besvärliga i bland, ledsna, sura på dåligt humör men oftast glada, underbara och härliga. Deras föräldrar valde att skilja sig varför ska barnen lida mer än barn med skilda föräldrar gör. Det är som jag skrivit i många liknande trådar vi vuxna som måste se till att barnen mår bra. Tyvärr kan det vara svårt att dölja delade meningar och ovänskap men man måste sträva efter att göra sitt bästa.
Sen tror jag inte att någon kan veta vad man ger sig in i när man träffar en som har barn sedan tidigare, för det första fungerar alla familjer så olika och barnen har mått olika dåligt av skilsmässan och sen beror det ju helt och hållet på vad man själv tar för roll i den nya familjen och hur den rollen backas upp av barnens föräldrar. Man måste nog försiktigt närma sig den nya familjen och med öppna ögon, sen gäller det att de två vuxna är ense om hur det ska vara just i deras hem, innan barnen ska bli inblandade i den nya konstellationen. Så gjorde vi och det har fungerat rätt så bra. Ska inte säga att vi är en mönsterfamilj men barnen vet var de har mig iaf.
