• Hanna18

    Styvbarn

    Finns det NÅN som tycker om sina styvbarn??
    Blir mörkrädd när jag läser om vissa som inte tycker om sina styvbarn!
    okej att det kan vara jobbigt,vet av egen erfarenhet,men man vet ju faktiskt vad man ger sig i! Och jag menar,det är ju inte barnets fel! Säger inte att man behöver älskar sin styvis,men man ska absolut respektera dom!!
    Är det bara tjejer/kvinnor som inte verkar tycka om sina styvbarn eller finns det män också?
    Man blir ju rädd för att träffa nån när man läser vad vissa skriver. Vill verkligen inte att nån jag träffar skulle tycka illa om mitt barn! Mitt barn är mitt allt!

  • Svar på tråden Styvbarn
  • Violerna

    Jag tycker ändå inte att man kan säga "att man visste vad man gav sig in i". Att bli bonusförälder är inte alls som jag trott/hoppats/förutsatt! Det kan vara jätte trixigt, på många sätt å vis, som man inte alltid kan förutse heller. Jag viste att min man hade barn - men jag VISSTE INTE att det skulle bli SÅ HÄR för min del.

    Att vara förälder är ju svårt - en jäkla balansgång full av moraliska aspekter och ambitionsnivåer (som inte alltid är så relevanta eller realistiska, kanske) - och att så utöva föräldraskapet på någon annans (kanske till å med) halvstora barn kan ju vara så mycket svårare..!? Då är det inte alltid så "naturligt" eller "självklart" som med ens egna, särskilt om man inte funnits där tidigt (i bonusbarnets liv) och hunnit lägga grund för sin roll.

    /Viola.

  • lena ekman

    Jag tycker om mina styvbarn, de är en del av min make och han av dem. De är också en del av vår familj och min dotters syskon. De är som alla barn, besvärliga i bland, ledsna, sura på dåligt humör men oftast glada, underbara och härliga. Deras föräldrar valde att skilja sig varför ska barnen lida mer än barn med skilda föräldrar gör. Det är som jag skrivit i många liknande trådar vi vuxna som måste se till att barnen mår bra. Tyvärr kan det vara svårt att dölja delade meningar och ovänskap men man måste sträva efter att göra sitt bästa.
    Sen tror jag inte att någon kan veta vad man ger sig in i när man träffar en som har barn sedan tidigare, för det första fungerar alla familjer så olika och barnen har mått olika dåligt av skilsmässan och sen beror det ju helt och hållet på vad man själv tar för roll i den nya familjen och hur den rollen backas upp av barnens föräldrar. Man måste nog försiktigt närma sig den nya familjen och med öppna ögon, sen gäller det att de två vuxna är ense om hur det ska vara just i deras hem, innan barnen ska bli inblandade i den nya konstellationen. Så gjorde vi och det har fungerat rätt så bra. Ska inte säga att vi är en mönsterfamilj men barnen vet var de har mig iaf.

  • klint

    jag har 2 styvbarn o jag tycker jättemycket om dem.
    de är i tonåren och är jättemysiga tjejer.
    själv har jag mindre barn.
    känns jättebra att man känner att man kan älska även sina styvbarn

  • Karin82

    Åh Hanna81 vad jag känner som du!!!

  • biomedbonus

    jag tycker om mina styvisar väldigt mycket det käns faktiskt som om vi hör ihop ,fast vi inte har blodsband. Men min dotter har sina bröders blod i sig så lite är det kanske därför jag känner så.

  • majsan100

    Jag älskar mina styvbarn!

  • MammaFia

    Min bonusson är helt klart som en i familjen. Det är ju vår familj även om han "bara" är här var annan vecka! Samma regler gäller för honom som alla andra i familjen å han är inkluderad i allt vi gör.

  • Anonym

    Jag ser inte mina styvbarn som del av familjen, utan de är min mans gamla familj. Sorry, men jag kan inte prestera moderskänslor eller se mig själv som en kompis att sitta och gaffla mensproblem och killar med till två bortskämda tjejer i tonårsåldern.

  • flemma24

    Tummen upp till alla som tar tag i sina känslor och förstår att det inte är barnens val att hamna i en ny familj med styvföräldrar.
    Jag har en man som älskar min dotter från ett tidigare förhållande och han behandlar henne som sin egen och älskar henne lika mycket som jag..

  • lena ekman

    Anonym, här ovanför... varför måste man ha moderskänslor eller bete sig som en mamma för att vara en familj? Du behöver inte det... och kompis ska du inte heller vara, de har tjejerna säkert egna. Jag är en vuxen person i min femtonåriga bonusdotters liv. Vi respekterar varandra och ibland kommer hon till mig med sina problem och ibland föredrar hon att prata med sin mamma. Jag tycker att det är helt naturligt, jag är inte hennes mamma och har inga som helts planer på att bli det heller, varför ska jag det, hon har ju en redan. Därför är det väl ganska självklart att jag inte har moderskänslor för henne. Men jag, hon, min man, mina bonussöner och min och makens dotter (barnens lillasyster) är en familj.

  • Anonym (Japp)

    Japp jag gör det!!! Min killes son är underbar........

  • cema

    Jag håller med trådstartaren till fullo. Jag har mången gång undrat.. man måste väl veta vad man ger sig in på..
    Hos oss är det så att min man helst av allt skulle vilja adoptera mina flickor om det var möjligt och jag känner detsamma för hans..
    Men så har vi också samma värderingar o samma syn på fostran. Vi vet att vi gör ingen skillnad på barnen. Jag vet att han stöttar det som jag säger åt barnen.. Och skulle han misstycka skulle han aldrig säga något inför barnen.
    Vi kör aldrig över varandras beslut inför barnen...
    Våra barn, ja vi ser dom som våra alla fyra är väl införstådda med att det vi säger gäller spelar ingen roll vem av oss som säger till..
    Min man och jag har pratat mycket om detta... Vi har ventlierat när det känts tufft..
    Vi brukar skoja o säga till varandra att det är ett tvåmannalag mot huliganligan och vi måste ståå enade i kampen!!

    Sedan är det en fråga om hur bonus farmor/farfar/mormor/morfar ställer sig till bonus barnbarnen och hur andra runt omkring resonerar..
    Våra respektive föräldrar behandlar alla barnen som lika..

    Men visst upplever man det olika..

  • en vanlig jävla muffins

    från en "styvis" sida..
    Fy fasen att det finns såna som "anonym" här ovan..
    tänk skulle jag veta att min styvmorsa tyckte så..
    Måste bara säga att jag älskar min styvmorsa som en morsa..
    hon tillhör också min familj lika mkt som min morsa och jag tänker inte "stöta ut" henne för att vi inte har blodsband som vissa andra styvmorsor här gör..
    Har ni tänkt på att hans/hennes barn är den största delen i eran parners liv?
    inte NI egocentrerade "styvbarshatare"..

  • Kami74

    Jag kan bara svara för min man...han älskar mina barn som sina egna. Sonen bor ju bara här varannan helg, men räknas i alla fall till familjen och dottern som bor här heltid är hans dotter lika mycket som våra gemensamma barn.
    Han är med på allt som rör mina barn, förutom föräldramöten då han tar hand om småttingarna, och har inget emot att handla till dem när det är något de behöver eller vill ha.
    Självklart ska styvbarn räknas till familjen, skulle jag någonsin få styvbarn, så skulle de vara en lika viktig del i familjen som gemensamma barn. Hur kan man stänga barn ute på det viset?

Svar på tråden Styvbarn