Precis som frågan lyder... undrar jag varför ni skiljde er?
Tanken har börjat växa fram hos mig då jag känner att vi samarbetar så dåligt. Maken kritiserar mig till och från för hur jag gör saker med barnen och hemmet. Vi har gått i famljerådgivning en längre tid men kommer ingen vart.
Stird:
Bra skrivet!
Tack ni andra som svarat oxå!
Men undrar lite om man kanske ska låta saker som dåligt tålamod, sura kommentarer etc bero för husfridens skull. Dvs att inte göra stor scen av det? Säger i från men har lärt mig att dämpa min egen ilska då vi ändå inte kommer ngn stans utan det i stället trissas upp och jag oxå börjar säga dumma saker.
Anonym (fs):
Vad ska jag svara på det.. Självklart inte! Detta är ju bara en del av vår relation. Han är en underbar pappa till våra barn, vi kan ha roligt i hop, han är jämställd och jag känner mig fortfarande attraherad/kär. Dock tär det på känslorna när vi bråkar och jag känner mig angripen av honom. Fattar inte varför han gör så. Det förstör så mycket. Allt kan ha varit bra i många dagar så kommer hans lite hårda ord som en kalldusch. Han tycker jag är känslig... fast vissa gånger ber han om ursäkt då han inser att han gått för långt. Då kan jag släppa saken. Det är ju rätt stressigt här hemma och vi är olika bra på att tackla det.
Men lite som du skriver, om jag inte räknas på samma sätt, ska jag stoppa ner mig i en låda... det ligger ngt i det. Vi är en familj som egentligen har det bra bortsett från detta. Just därför har jag dragit i gång fam.rådgivning. Vi ska gå två gånger till sedan kommer vi inte längre. Det ligger i hans personlighet.
Som person har jag inga problem att säga ifrån när maken eller ngn annan gör ngt dumt. Det är frågan bara hur många växlar jag ska lägga i.
Anonym (fs):
Det är exakt som du skriver. Så känner jag, att antingen får jag bara acceptera (i bland ber han iof om ursäkt) eller så får jag gå min väg. Dock är vi inte där ännu men i bland gör det så förbaskat ont när han säger saker. Man kämpar och sliter på i vardagen, så kommer hans hårda/sura ord. Fast precis som du skriver kommer de hårda orden och sura kommentarerna när det är stressigt hemma. barnen skriker el får utbrott. Hunger etc... Så till viss del är det under press som han kanske inte är så bra på att tackla. Så blir det riktat mot mig.
Jag har många gånger sagt till honom att han bara måste ställa in sig på att det kommer att vara så här en tid. Det är jobbigt att ha flera barn.
Maken har även ett ganska krävande arbete vilket vi båda hela tiden vetat om. Ofta behöver han arbeta mer än sina 40 arbetstimmar vilket har varit ok med mig. Han kan i sina kommentarer i bland säga till mig att jag inte låter honom arbeta.. han gör detta för oss familjen. Det är helt fel, visst jag frågar ofta hur lång tid han behöver sitta (i fall det är helg tex). I bland kan jag även få kommentarer för att han inte kan utöva sina fritidsintressen. Jag brukar även där försöka kompromissa. Jag åker ofta i väg på egengrejer, träffar vänninnor etc. Så det är klart att han oxå får göra det. Dock känner han inte så - han tycker att jag begränsar honom.
ja, suck allt är så komlicerat, svårt att ge en rättvis bild här.
För mig är det viktigt hur man bemöter varandra det är egentligen allt det hela handlar om...
Ni som har separerat:
Tvivlade ni och var det bra i bland fast ni valde att gå i sär??