• Anonym (undrar)

    Varför separerade ni??

    Precis som frågan lyder... undrar jag varför ni skiljde er?

    Tanken har börjat växa fram hos mig då jag känner att vi samarbetar så dåligt. Maken kritiserar mig till och från för hur jag gör saker med barnen och hemmet. Vi har gått i famljerådgivning en längre tid men kommer ingen vart.

  • Svar på tråden Varför separerade ni??
  • Anonym (strulis)

    Hej TS!

    Jag har separerat en gång o skiljt mig en gång sedan jag fick barn. Från pappa nr 1 skiljde jag mig från eftersom han var så kontrollerande och svartsjuk. Det som fick droppen att rinna över bägaren var då han tog stryptag på mig och slog mig framför ett av våra barn...

    När jag skiljde mig från pappa 2 så var det för att han kunde aldrig se till mina behov eller ens ta hänsyn till mig eller mina barn. Jag skulle däremot ta hänsyn till han o hans barn(vilket jag mer än gärna gjorde)så fort han "knäppte med fingrarna".
    Vi försökte också med terapi men det gick bara inte....

  • Anonym

    Hej Jag har en väninna som precis håller på att separera De har varit tillsammans i nästan 20 år Anledningarna är väl flera men en stor del är att de har inte roligt tillsammans längre och de gör därför nästan aldrig något tillsammans. De är inte längre närmsta vänner och talar med varandra om allt möjligt.De har försökt att hålla ihop i flera år nu. De är som väl är Helt överrens om att separera. Inte ovänner eller något liknande. Det finns barn med i bilden. För min egen del så separerade jag för ca 10 år sedan det berodde på svartsjuka, avundsjuka, misstroende och psykopatiska påhopp. Rent ut sagt en mycket nervpåfrestande och otrygg tillvaro.

  • Stird

    Suck - hoppas ni löser det. Det går inte att säga exakt varför vi separerade. Hela tiden kommer man på nya saker som var "den" anledningen men man finner också att det faktiskt inte fanns någon enskild anledning. Generellt är det ju känslorna som sviker, men det gör det ju i vilket förhållande som helst från tid till annan. Växa ifrån varandra är ju en annan klassiker som jag nog tycker är rätt trolig men även att man växer MED småsaker som man kanske gick in i förhållandet med tanken om att "det där kan man nog ha överseende med..." som sen blir stora saker typ 10 år senare. Det gror. Ska bli intressant att se vad andra säger i detta forum. Är helt övertygad om att det inte går, i vuxen mogen ålder, att just peka ut en sak som bakomliggande till att man separerar. Det är för blekt, var det bara EN sak skulle man helt klart kunna hantera det tillsammans. Med tiden passar man bara inte ihop. Sen kan man komma och säga att "han går bara på krogen" eller "hon är otrogen med andra"...men det är ju bara svepskäl för att något är mycket fel mellen 2 personer....

  • Anonym (undrar)

    Stird:
    Bra skrivet!

    Tack ni andra som svarat oxå!

    Men undrar lite om man kanske ska låta saker som dåligt tålamod, sura kommentarer etc bero för husfridens skull. Dvs att inte göra stor scen av det? Säger i från men har lärt mig att dämpa min egen ilska då vi ändå inte kommer ngn stans utan det i stället trissas upp och jag oxå börjar säga dumma saker.

  • Anonym (fs)

    Jag skilde mig när jag insåg att jag bara stannade kvar i äktenskapet för att göra alla andra nöjda. Jag var 16 när vi träffades och 33 när vi skildes, så båda två hade vi blivit vuxna och mognat och utvecklats under vår tid tillsammans och vi var inte längre de personer som blev kära 17 år tidigare.

    Mina känslor för min man försvann men jag tänkte att det var fullt normalt i ett längre förhållande, man kan ju inte vara så där nykär hela livet. Men problemet var att jag inte längre hade kvar den "mogna" kärleken heller. I vilket fall så tänkte jag att ingenting skulle ju bli bättre av att skiljas, det enda som händer är att man efter ett tag träffar en ny och sedan blir det samma vardagstristess med den nya. Varför skulle man då hålla på och såra alla genom att bryta upp, när det ändå blir likadant igen? Då kunde man ju lika gärna stanna kvar och göra mannen och barnen nöjda och glada. För det är svårt att vara den som bryter upp familjen, man sårar de människor man bryr sig mest om i hela världen.

    Efter att ha stannat kvar i några år trots att mina känslor var borta så blev jag mer och mer deprimerad (pga att jag levde för alla andra och trängde undan mig själv). Jag började gå i terapi och det var som att tända en lampa. Jag såg mitt beteendemönster och såg också hur destruktivt det var.

    Efter skilsmässan (för 5 år sen) mår jag toppen! Jag är jättenöjd med mitt liv. Och även om barnen fortfarande ibland ifrågasätter varför inte mamma och pappa kan bo ihop så vet jag att det här var det bästa sättet.

    Mitt ex har frågat mig ett par gånger (i anklagande ton) varför jag inte skilde mig tidigare, för han kände ju instinktivt på sig att jag inte älskade honom och det var jobbigt för honom att känna sig oälskad. Att han fortfarande ser sig som ett offer och inte ser att det var lika mycket hans ansvar att bryta upp, är en av anledningarna till att vi inte är gifta idag.

  • Anonym (fs)

    Anonym (undrar) skrev 2008-08-22 19:59:18 följande:


    Men undrar lite om man kanske ska låta saker som dåligt tålamod, sura kommentarer etc bero för husfridens skull. Dvs att inte göra stor scen av det? Säger i från men har lärt mig att dämpa min egen ilska då vi ändå inte kommer ngn stans utan det i stället trissas upp och jag oxå börjar säga dumma saker.
    Känner du att du är tvungen att stoppa ner dig själv i en låda för husfridens skull? Att du inte räknas som lika viktig i förhållandet?

    Vill du leva som en skugga resten av ditt liv? Eller vill du ha möjlighet att synas och vara dig själv?
  • Anonym

    Blev psykiskt misshandlad och det blev värre..
    Men det var han som lämnade mig och barnen.

  • Anonym (undrar)

    Anonym (fs):
    Vad ska jag svara på det.. Självklart inte! Detta är ju bara en del av vår relation. Han är en underbar pappa till våra barn, vi kan ha roligt i hop, han är jämställd och jag känner mig fortfarande attraherad/kär. Dock tär det på känslorna när vi bråkar och jag känner mig angripen av honom. Fattar inte varför han gör så. Det förstör så mycket. Allt kan ha varit bra i många dagar så kommer hans lite hårda ord som en kalldusch. Han tycker jag är känslig... fast vissa gånger ber han om ursäkt då han inser att han gått för långt. Då kan jag släppa saken. Det är ju rätt stressigt här hemma och vi är olika bra på att tackla det.

    Men lite som du skriver, om jag inte räknas på samma sätt, ska jag stoppa ner mig i en låda... det ligger ngt i det. Vi är en familj som egentligen har det bra bortsett från detta. Just därför har jag dragit i gång fam.rådgivning. Vi ska gå två gånger till sedan kommer vi inte längre. Det ligger i hans personlighet.

    Som person har jag inga problem att säga ifrån när maken eller ngn annan gör ngt dumt. Det är frågan bara hur många växlar jag ska lägga i.

  • Anonym (fs)

    Anonym (undrar) skrev 2008-08-22 21:39:56 följande:


    Anonym (fs):Vad ska jag svara på det.. Självklart inte! Detta är ju bara en del av vår relation. Han är en underbar pappa till våra barn, vi kan ha roligt i hop, han är jämställd och jag känner mig fortfarande attraherad/kär. Dock tär det på känslorna när vi bråkar och jag känner mig angripen av honom. Fattar inte varför han gör så. Det förstör så mycket. Allt kan ha varit bra i många dagar så kommer hans lite hårda ord som en kalldusch. Han tycker jag är känslig... fast vissa gånger ber han om ursäkt då han inser att han gått för långt. Då kan jag släppa saken. Det är ju rätt stressigt här hemma och vi är olika bra på att tackla det. Men lite som du skriver, om jag inte räknas på samma sätt, ska jag stoppa ner mig i en låda... det ligger ngt i det. Vi är en familj som egentligen har det bra bortsett från detta. Just därför har jag dragit i gång fam.rådgivning. Vi ska gå två gånger till sedan kommer vi inte längre. Det ligger i hans personlighet. Som person har jag inga problem att säga ifrån när maken eller ngn annan gör ngt dumt. Det är frågan bara hur många växlar jag ska lägga i.
    Det är ju egentligen bara du själv som kan göra bedömningen om du kan leva med att han använder hårda ord. Om man ser det utifrån så kunde ni kompromissa, han kan vara lite försiktigare i sina uttalanden och du kan ta åt dig lite mindre, dvs ni skulle kunna gå halva vägen var. Men problemet är att man enbart kan förändra sitt eget beteende, man kan aldrig förändra någon annans beteende. Det innebär att så länge din man inte tycker att hans ord är hårda så kommer han inte att ändra sig. Då har du bara två alternativ, det ena är att "sila bort" hans uttalanden och leva med det, och det andra är att gå din väg. Om du väljer att stanna kvar och strunta i hans hårda ord så måste du vara beredd att göra det till 100%. För om du låtsas inför dig själv att du struntar i orden, men ändå tar åt dig innerst inne så hamnar du i den där lilla lådan. Om du å andra sidan lyckas tänka att de hårda orden är hans problem, det är han som överreagerar pga stress och det rör egentligen inte dig, så kan du rycka på axlarna och fortsätta vara dig själv fullt ut.
  • Anonym

    Anonym (undrar) skrev 2008-08-22 18:21:13 följande:


    Precis som frågan lyder... undrar jag varför ni skiljde er? Tanken har börjat växa fram hos mig då jag känner att vi samarbetar så dåligt. Maken kritiserar mig till och från för hur jag gör saker med barnen och hemmet. Vi har gått i famljerådgivning en längre tid men kommer ingen vart.
    jag och mitt ex skiljde oss för vi växtré ifrån varann-det va vad han sa till mig när han ville skiljas iallfall,men vi skiljde oss i augusti 2003 och redan i februari 2004 förlovade han sig,så jag vet nu orsaken till varför skiljsmässan kom som en chock för mig.
    han finns här på familjeliv och har 2barn,är gift och väntar sitt 3:e barn.men jag är numera bara glad att det blev som det blev för nu har jag insett vad det är för person...
  • Anonym (undrar)

    Anonym (fs):
    Det är exakt som du skriver. Så känner jag, att antingen får jag bara acceptera (i bland ber han iof om ursäkt) eller så får jag gå min väg. Dock är vi inte där ännu men i bland gör det så förbaskat ont när han säger saker. Man kämpar och sliter på i vardagen, så kommer hans hårda/sura ord. Fast precis som du skriver kommer de hårda orden och sura kommentarerna när det är stressigt hemma. barnen skriker el får utbrott. Hunger etc... Så till viss del är det under press som han kanske inte är så bra på att tackla. Så blir det riktat mot mig.

    Jag har många gånger sagt till honom att han bara måste ställa in sig på att det kommer att vara så här en tid. Det är jobbigt att ha flera barn.

    Maken har även ett ganska krävande arbete vilket vi båda hela tiden vetat om. Ofta behöver han arbeta mer än sina 40 arbetstimmar vilket har varit ok med mig. Han kan i sina kommentarer i bland säga till mig att jag inte låter honom arbeta.. han gör detta för oss familjen. Det är helt fel, visst jag frågar ofta hur lång tid han behöver sitta (i fall det är helg tex). I bland kan jag även få kommentarer för att han inte kan utöva sina fritidsintressen. Jag brukar även där försöka kompromissa. Jag åker ofta i väg på egengrejer, träffar vänninnor etc. Så det är klart att han oxå får göra det. Dock känner han inte så - han tycker att jag begränsar honom.

    ja, suck allt är så komlicerat, svårt att ge en rättvis bild här.

    För mig är det viktigt hur man bemöter varandra det är egentligen allt det hela handlar om...

  • Majsan70

    I mitt fall var det så att vi växte ifrån varandra. Känslorna försvann och jag längtade ut. Vi gav det 6 månader då vi verkligen jobbade på vår relation för att hitta tillbaka och för att maken skulle få tid att landa. Efter de 6 månaderna gjorde vi en utvärdering och kom fram till att läget var oförändrat och att vi skulle gå isär.

    Måste bara kommentera det som någon skrev lite längre upp om att hennes partner träffat en ny snart inpå...Det gjorde jag med och jag hade mage att bli gravid bara 4 månader efter vår separation. Det var inte planerat och inte heller orsaken till vår separation. Jag vet ju inte hur det är i alla andra fall, men ibland har man ju turen att hitta kärleken snabbt igen.

  • Anonym (undrar)

    Ni som har separerat:
    Tvivlade ni och var det bra i bland fast ni valde att gå i sär??

  • Anonym (fs)

    Anonym (undrar) skrev 2008-08-23 12:37:04 följande:


    Ni som har separerat:Tvivlade ni och var det bra i bland fast ni valde att gå i sär??
    Självklart tvivlade jag, det dröjde ju flera år innan jag vågade se sanningen och ta tag i situationen!

    Men det enda jag ångrar efteråt är att jag inte skilde mig tidigare! Och det har jag hört från flera som lämnat sina förhållanden.
  • Majsan70

    Anonym (undrar) skrev 2008-08-23 12:37:04 följande:


    Ni som har separerat:Tvivlade ni och var det bra i bland fast ni valde att gå i sär??
    Vi hade det inte dåligt tillsammans alls. Och visst tvivlade jag o därför dröjde det ett ta innan vi tog tag i "problemet". Att vi valde att ge vårt förhållande 6 månader var oxå just därför.
  • Stird

    Jag är väldigt tveksam till att man kan anse att det skulle varit bättre om "man tog beslutet tidigare"....man vet ju inte vad det hade inneburit för båda parter. Det handlar inte bara om en själv, det är VI, 2 parter. Självklart kan man se till det man har nu och tycka att man skulle velat ha det tidigare men den andra parten måste ju också få en chans, såvida det inte handlar om felaktigheter av grövre rang. Men vid en "normal" separation som inte innebär att någon "springer" in i nåt nytt förhållande för att fly från ensamhet eller i tro om att det kommer bli bättre om 5 år utan att analysera var man själv står, vad man själv gjort fel (sällan bara den ena som har fel...båda har ju valt att leva ihop nån gång).

    Med insikt och erfarenhet av att samhället kräver för mycket för att leva i en högre social rang anser jag att det bästa förhållandet, med barnen i fokus, är det där resp. part har mest att ge barnen varje dag. Det infinner sig inte med 2 normala (karriärslystna) människor som kommer hem utarbetade varje dag utan snarare i en separation där barnen varvas varannan vecka. Tyvärr, men det är min åsikt!

  • DILLIGAF

    Hej
    Jag skilde mig efter 10år tillsammans med min man, vi var helt enkelt för olika och är det bara en som kämpar så funkar det inte. Vi gick på familjerådgivning men han var aldrig riktigt intresserad av att försöka förbättra situationen, förren jag sa att jag ville skiljas och då var allt försent. Känslorna var väck och nu 1 år senare har vi ingen kontakt alls (mitt val) och det är nog bäst för oss båda.
    Tvivla gör man nog alltid när man varit tillsammans en tid för de flesta människor är allt en vana, vakna upp med någon, äta middag, ha någon att prata med, ja allt det där som vi vänjer oss vid även om det inte är bra, man drar sig för att vara ensam behöva tänka på ekonomin ja allt som blir lite jobbigare, tror mest där tvekan finns.
    Men jag kan absolut säga att det var ett av mina bästa val att lämna den relationen, jag ångrar att jag inte gick tidigare, tyvärr blev det inget bra avslut mellan oss, det ångrar jag också.

Svar på tråden Varför separerade ni??