Varför separerade ni??
Jag skilde mig när jag insåg att jag bara stannade kvar i äktenskapet för att göra alla andra nöjda. Jag var 16 när vi träffades och 33 när vi skildes, så båda två hade vi blivit vuxna och mognat och utvecklats under vår tid tillsammans och vi var inte längre de personer som blev kära 17 år tidigare.
Mina känslor för min man försvann men jag tänkte att det var fullt normalt i ett längre förhållande, man kan ju inte vara så där nykär hela livet. Men problemet var att jag inte längre hade kvar den "mogna" kärleken heller. I vilket fall så tänkte jag att ingenting skulle ju bli bättre av att skiljas, det enda som händer är att man efter ett tag träffar en ny och sedan blir det samma vardagstristess med den nya. Varför skulle man då hålla på och såra alla genom att bryta upp, när det ändå blir likadant igen? Då kunde man ju lika gärna stanna kvar och göra mannen och barnen nöjda och glada. För det är svårt att vara den som bryter upp familjen, man sårar de människor man bryr sig mest om i hela världen.
Efter att ha stannat kvar i några år trots att mina känslor var borta så blev jag mer och mer deprimerad (pga att jag levde för alla andra och trängde undan mig själv). Jag började gå i terapi och det var som att tända en lampa. Jag såg mitt beteendemönster och såg också hur destruktivt det var.
Efter skilsmässan (för 5 år sen) mår jag toppen! Jag är jättenöjd med mitt liv. Och även om barnen fortfarande ibland ifrågasätter varför inte mamma och pappa kan bo ihop så vet jag att det här var det bästa sättet.
Mitt ex har frågat mig ett par gånger (i anklagande ton) varför jag inte skilde mig tidigare, för han kände ju instinktivt på sig att jag inte älskade honom och det var jobbigt för honom att känna sig oälskad. Att han fortfarande ser sig som ett offer och inte ser att det var lika mycket hans ansvar att bryta upp, är en av anledningarna till att vi inte är gifta idag.