Anonym (Mina allt)

Äldre 23 Aug 14:37

64 svar

Barn med en psykopat

Jag undrar om det finns fler? Och hur många vi är...
Jag har levt med en man till och från i 7 år, mått fruktansvärt dåligt pga hans beteende och inte riktigt förstått förrän jag hittade den här sidan och själv kunde ställa diagnos: http://evah.org/
Fruktansvärt bra sida för dig som på något sätt råkat i klorna på en sån här människa. Den har hjälpt mig i mycket av mitt bearbetande och stärkt mig i att gå vidare med mitt beslut att lämna honom helt och hållet. Dessutom har den hjälpt mig med något som samhället inte kan när det rör sig om sån här sjuk och personligt känslomässig misshandel, den har bekräftat mitt helvete och lyft mycket smärta och skuld ur mitt hjärta.
Jag kommer att gå fri, jag kommer att klara mig och vet att jag kommer att må bra. Problemet är våra barn, vi har en dotter som är 5 år och en till som är på väg, hon kommer i december.
Min oro handlar nu om dem, deras välmående och hur han kommer att påverka dem. Om han kommer att göra det och på vilket sätt.
Sen har vi ju den genetiska faktorn, som jag nu måste vara medveten om i mitt förhållningssätt och i min uppfostran.
Tack och lov så var min dotter till största delen med mig de första åren, och detsamma kommer det att bli med nästa. Men jag kommer ju alltid att få oroa mig.
Kanske mycket svammel, men jag hoppas lite på att få vädra detta med någon i samma sits och någon som kanske har kommit lite längre än jag och som har några lugnande ord och tips.

Anonym (Mina allt) Trådstartaren

Äldre 29 Aug 13:23

#51

Anonym (???) skrev 2008-08-29 11:40:25 följande:

Jag vet inte var jag ska börja... Jag älskar min sambo oerhört mycket. Vi har ett barn tillsammans på 7 månader. Jag och min sambo har kännt varann i många år och blev tillsammans för 3 år sedan. Flyttade ihop direkt. Till en början var han hur gullig som helst. Jag hade bara ögon för honom. Kompisarna försvann och nu har jag väldigt få kvar. Han säger att det är mitt fel att vi inte har något umgänge. Allt är mitt fel. Hans svartsjuka är sjuklig i allra högsta grad. Tror att jag raggar på andra och vill helst att jag ska hålla mig hemma. Han vägrar följa med till mina föräldrar och hälsa på. Har kanske vart med där max 5 ggr under vårt förhållande. Och det enda dom har gjort är att ställa upp för oss. Dom är ledsna och jag är ledsen. Vad dom än gör så är det fel. Han är otacksam!Han säger att jag är en slampa. Och jag skulle inte ens titta åt en annan man! Han anklagar mig för att flörta med dom få kompisar vi har bara för att jag har roligt när vi ses. Han vill helst inte att jag ska jobba, men utan min inkomst klarar vi oss aldrig. Han unnar sig tv-spel och saker hela tiden och jag köper aldrig något till mig själv. Jag sa upp kontakten med en opålitlig/våldsam person i hans familj och det gör att vi inte heller kan träffa min sons farmor. Då tycker han inte heller att jag och sonen ska få träffa mina föräldrar... Men mina föräldrar skulle aldrig skada vårt barn. Det skulle däremot den där andra personen kunna göra. Min sambo har extremt kort stubin och en skitgrej gör honom förbannad i en vecka. Min far erbjöd sig att betala lagning på vår bil för att jag ska kunna ta mig till jobbet. Då blev sambon förbannad för det och sa att vi är vuxna och kan fixa det själva. Men han borde ju märka att vi inte klarar det. Får låna pengar av mina föräldrar varje månad för att det ska funka här hemma. Han tjatar om sex varje dag. Hade lätt orkat 3 ggr om dagen. Ok att det var så när vi var nykära, men vi har bott ihop i 3 år och jag vill helt enkelt inte så ofta. Och absolut inte när han klagar på mig och säger att jag är dålig och att han inte litar på mig. När vi väl har sex (för att jag har gett med mig efter allt tjat) så tänker han nog inte ens på att jag är där. Bara det går för honom så är det skitsamma med mig. Vad är förspel?Jag är ofta ledsen, men har aldrig någonsinn fått tröst av honom. Gråter och visar så tydigt man kan att jag är ledsen, men han låtsas att jag inte är där och vägrar prata med mig på flera dagar. När jag var gravid ville han ta faderskapstest för han trodde inte barnet var hans. Jag har aldrig gett honom någon anledning att tro att jag är otrogen. Jag är alltid hemma. Träffar inte ens mina tjejkompisar. Han har sagt att jag absolut inte ska säg någonting om honom till någon annan. Ingen annan har med hans liv att göra. Han kollar mig på nätet bara för att se hur mycket skit jag snackar om honom...Jag orkar snart inte mer. Jag älskar honom trots att han är sån här. Från början var det ju inte så. Fattar inte vad som hände... Jag kämpar på. Tar skiten och låtsas som ingenting. Han säger att jag är dum i huvudet, trög och en jävla fi**a... Han använder könsord i närheten av vår son trots att jag har sagt att jag inte vill det. Kommer inte orka länge till...Jag har inte druckit en droppe sedan några månader innan jag blev gravid. Dom få ggr vi har festat ihop har det slutat med sönderslagna saker, skrik, bråk och en sönderslagen fönsterruta/hand... Jag vill gå ut och ha kul, men låter bli för att jag vet hur han blir. Han säger att han inte vill att jag ska gå ut bara för att jag flörtar runt med andra och raggar... Men det gör jag inte! Jag hade sett fram emot att sluta amma och ha en utekväll med drinkar och dom få vänner vi har kvar. Men han vägrar. Han säger att han inte KAN gå ut i denna stan längre på grund av att mitt ex kan vara ute. Och det är mitt fel... Men mitt ex har ny tjej och han skiter nog ganska mycket i det där gamla nu. Det var ju 3 år sedan jag lämnade honom...Träffar mitt ex ibland hos mina föräldrar. Men det vet inte min sambo om. Han skulle bli vansinnig. Han tror att jag vill ha tillbaka mitt ex, men det vill jag absolut inte. Hade jag velat ha honom hade jag ju inte dumpat honom från början! Pratar med mitt ex som med vilken kompis som helst nu för tiden. Men skulle min sambo få reda på det så vet jag inte vad som skulle hända. Men jag kan ju inte hindra mitt ex från att hälsa på mina föräldrar. Dom har en nära relation och jag och mitt ex hade vart tillsammans i 5 år när det tog slut. Bodde till och med hemma hos mina föräldrar...Hm.... Fattar mer och mer att detta är fel. Men jag älskar ju honom ändå!? Varför älskar jag en människa som säger att jag är korkad och inte kan någonting? Hur går det ihop? Jag är smart. Jag vet det innerst inne. Jag gick ut gymnasiet med betyg över medel, har körkort och ett hyfsat fast jobb. Han gick typ aldrig i skolan. Inget körkort och ett jobb som man inte vet något om från dag till dag... Men högtflygande planer om båtar, hus och stooor platt-tv har han. Och jag försöker snåla med den lilla inkomsten vi har och han köper upp alla pengar som kommer in på hans konto. Det som kommer in på mitt konto går till mat...

Ja, vad du lever med är ju någon som skulle kunna visa sig bli en livsfarlig pykopat.
Känner igen det där med att ingenting man gör är bra, tillslut är det fel bara man är glad.
Det "positiva"är att han inte verkar vara den manipulerande sorten och bryr sig inte så mycket om att dölja de här sjuka och otrevliga sidorna inför andra (om jag förstått det rätt?) så du kan ju vänta dig ett stöd från omgivningen i det här. Börja där!
Och ta kontakt med en kvinnojour, de kan hjäpa dig med hur du ska göra.
En bok som jag tror skulle hjälpa dig att inse ännu mer än du redan gör är "Är du gift med en psykopat"?" av Eva Rusz. Jag tycker att din sambo stämmer väldigt bra in på de exempel som tas upp i boken.
Gå och prata med någon! För jag tror att du behöver hjälp med att komma ifrån idén att det är handlar om kärlek, för att lättare ta dig ur det.
Usch, förstår hur dåligt du måste må.

Anonym (???)

Äldre 29 Aug 16:17

#52

Anonym (Mina allt)(Trådstartaren):

Han däljer det inte på det sättet att han struntar i att umgås med mina närstående. Så dom fattar ju att något är fel. Men han låtsas som ingenting när man träffar dom. Samma med andra. Alla tror att han är helt underbar och är avundsjuka på mig för att jag har en så bra man.

Lite stöd har jag från mina föräldrar och mina två bästa vänner. Dom enda två som stannade kvar. Berättade alldeles nyligen för dom hur vi har det och dom blev helt chockade. Men dom stöttar mig det vet jag.

Just nu är allt bra. Men det räcker med en skitgrej så är allt kaos igen...

Anonym (me too)

Äldre 1 Sep 16:03

#53

Det som är mest jobbigt nu när jag är gravid är hur han ena stunden beter sig normalt för att i nästa helt vara en annan människa.

Anonym (min vän)

Äldre 2 Sep 10:10

#54

Jag har följt denna tråden i bakgrunden sen start. Jag har en stark misstanke om att en av mina käraste vänner träffat en sådan man som ni beskriver här. Jag är väldigt orolig för att min misstanke skall visa sig stämma och att min underbara vän ligger risigt till.

Jag hoppas att det är ok att jag fortsätter att följa denna tråd. Jag vill så gärna konfrontera min vän men jag är så rädd för att stöta bort henne. Jag vill inte att hon skall isolera sig mer än hon redan gjort.

Anonym (???)

Äldre 2 Sep 10:26

#55

Nu är det slut... Men det var han som tog det beslutet. Jag älskar honom fortfarande enormt mycket och vi kommer att bo ihop ett bra tag framöver eftersom det är så stor brist på lägenheter här där vi bor. Men nu är han trevlig. Han är samma person som jag en gång blev så vansinnigt kär i. Snäll, rolig, hjälpsam. Han sa igår att han är så trevlig och glad för nu behöver han inte tänka på vad jag gör för nu är jag inte hans längre... Men jag saknar närheten... Och jag saknar att vara älskad av honom... Om jag nu var det... Jag trodde ju att jag var det iaf. Hur ska jag orka bo med honom när jag inte får ta i honom?

Åkte till en kompis igår sent på kvällen och berättade allt. Det tog några timmar. Hon lyssnade och jag pratade... Hon är en av få som finns kvar nu efter mitt förhållande med denna man och jag är evigt tacksam för dom få som orkade stanna kvar. För nu behöver jag dom mer än någonsinn... Dom som konfronterade mig stötte jag bort. Men dom som visade att dom fanns för mig och inte sa något. Dom är kvar och det är jag glad för.

Anonym (me too)

Äldre 13 Sep 22:45

#56

Anonym (me too) skrev 2008-09-01 16:03:01 följande:

Det som är mest jobbigt nu när jag är gravid är hur han ena stunden beter sig normalt för att i nästa helt vara en annan människa.

Helt sjukt hur han kan svänga. Igår ansåg han att jag terroriserade honom och tänkte polisanmäla mig, (för att han kastar på luren och jag ringer upp igen när jag vill att han ska hålla ett löfte ang. vår sons födelsedag som var igår.) Idag är han vänligheten själv. När jag frågar honom vad som hänt (varför han är så trevlig) så säger han att jag inte har gjort honom förbannad än idag, men det skulle jag ju lätt kunna göra....

Och just detta med hans hot om polisanmälan, att ringa mina vänner och anhöriga (för att berätta hur sjuk jag är), att försöka ta barnbidraget av mig, hota med ensam vårdnad, familjerätten osv..... GUUD!!

Jag fattar inte hur någon kan vara så sjuk. Och samtidigt försöker jag prata med honom, vädja, förhandla osv... NÄR ska jag inse att det inte finns NÅGON EMPATI? Ingen ånger, inget dåligt samvete.

Decnet

Äldre 13 Sep 23:07

#57

JAg har läst trådstartarens inlägg och inget mera men innan jag läser tråden på djupet måste jag bara poängtera att folk skall akta sig för att kasta sig med ord som "psykopat" om de verkligen inte är införstådda i vad det egentligen innebär. Jag antar att folk skulle bli oerhört kränkta om jag skulle börja kalla vissa för manodeppresiva eller bioplära människor för att dom har en liten "svacka" i livet.. På liknande sätt kan en inställsam människa kallas vid ordet psykopat. Det vill säga extremt förstorat.

En psykopat är inte något man bör kasta sig med i vanligt tungomål utan krävs en analys för att bevisa detta. Jag har blivit kallad psykopat av åtskilliga människor men i grund och botten har det bottnat i att dels jag är en "god människa" och vill folk allt väl i världen.. Men när andra inte kan relatera till mina normer och levnadssätt att sätta sin nästa före sig själv i alla sätt och på något undermedvetet sätt hos den "utsatta" ser en som högre stående människa, börjar som sagt kasta sig med ord såsom psykopat osv.

Psykopati är en personlighetsstörning av GRAV natur... Och lika lite som folk vill bli kallade imbiciller för att dom inte reder ut ett logiskt beskymmer vill folk bli kallade psykopater då det till 99% säkerhet bottnar i ett bekvämt ord som "offret" använder sig av, och mycket till grund för att "offret" inte kan relatera till dess sanna natur av vad den "skyldiga" hade tänkt med gärningen...

Empati är ett sätt att känna för någon annan... Och på lika sätt så som vissa av "er" vill att den "skyldige" skall känna empati för ER vill med all sannolrikhet den andra känna att NI är empatiska tillbaka, istället för att NI skall nyttja varje liten händelse till er favör och vatten på kvarnen gällande att kalla personen psykopat...

djupanalys, jag vet.. Men som sagt, blivit kallad det av åtskilliga människor på felaktiga grunder och de största "psykopaterna" i min tillvaro har inte varit mig själv... Utan personerna som, som ovanstående, har kastat sig med uttryck dom inte vet innebörden av...

Bara en parentes..

Anonym (me too)

Äldre 13 Sep 23:15

#58

Du vet du att det är lätt att hitta diagnoskriterier för psykapati. Sen vet nog vi kvinnor här dom diskuterar detta att det är RIKTIGA psykopater vi pratar om inte ett skällsord man kastar ur sig till någon. TYVÄRR har vi fått uppleva detta, så din lilla parantes kan du ta med någon annan.

Här pratar vi med gemensamma traumatiska händelser bakom oss med varann och söker stöd. Kanske du inte passar in här.

Och att inte bli trodd och så vidare är vi rätt less på, så hejdå.

Decnet skrev 2008-09-13 23:07:51 följande:

JAg har läst trådstartarens inlägg och inget mera men innan jag läser tråden på djupet måste jag bara poängtera att folk skall akta sig för att kasta sig med ord som "psykopat" om de verkligen inte är införstådda i vad det egentligen innebär. Jag antar att folk skulle bli oerhört kränkta om jag skulle börja kalla vissa för manodeppresiva eller bioplära människor för att dom har en liten "svacka" i livet.. På liknande sätt kan en inställsam människa kallas vid ordet psykopat. Det vill säga extremt förstorat.En psykopat är inte något man bör kasta sig med i vanligt tungomål utan krävs en analys för att bevisa detta. Jag har blivit kallad psykopat av åtskilliga människor men i grund och botten har det bottnat i att dels jag är en "god människa" och vill folk allt väl i världen.. Men när andra inte kan relatera till mina normer och levnadssätt att sätta sin nästa före sig själv i alla sätt och på något undermedvetet sätt hos den "utsatta" ser en som högre stående människa, börjar som sagt kasta sig med ord såsom psykopat osv.Psykopati är en personlighetsstörning av GRAV natur... Och lika lite som folk vill bli kallade imbiciller för att dom inte reder ut ett logiskt beskymmer vill folk bli kallade psykopater då det till 99% säkerhet bottnar i ett bekvämt ord som "offret" använder sig av, och mycket till grund för att "offret" inte kan relatera till dess sanna natur av vad den "skyldiga" hade tänkt med gärningen... Empati är ett sätt att känna för någon annan... Och på lika sätt så som vissa av "er" vill att den "skyldige" skall känna empati för ER vill med all sannolrikhet den andra känna att NI är empatiska tillbaka, istället för att NI skall nyttja varje liten händelse till er favör och vatten på kvarnen gällande att kalla personen psykopat... djupanalys, jag vet.. Men som sagt, blivit kallad det av åtskilliga människor på felaktiga grunder och de största "psykopaterna" i min tillvaro har inte varit mig själv... Utan personerna som, som ovanstående, har kastat sig med uttryck dom inte vet innebörden av... Bara en parentes..

Decnet

Äldre 13 Sep 23:33

#59

Anonym (me too) skrev 2008-09-13 23:15:45 följande:

Du vet du att det är lätt att hitta diagnoskriterier för psykapati. Sen vet nog vi kvinnor här dom diskuterar detta att det är RIKTIGA psykopater vi pratar om inte ett skällsord man kastar ur sig till någon. TYVÄRR har vi fått uppleva detta, så din lilla parantes kan du ta med någon annan. Här pratar vi med gemensamma traumatiska händelser bakom oss med varann och söker stöd. Kanske du inte passar in här.Och att inte bli trodd och så vidare är vi rätt less på, så hejdå.

Skall jag tolka ditt inlägg att dels 1: Detta är den "kvinnliga forumsinlägget som blivit utsatta för manliga psykopatet" och att JAG inte passar in här som upplevt precis samma skit fast med fruntimmer i MIN närhet??

Du har nog rätt.. att diskutter och söka stöd här är juh lögn i helvete när du på så extremt plumpa sätt förklara vad jag skall "ta med någon annan"..

Jag hoppas verkligen "innerligt" att du inte stöter på någon psykopat igen... Det är juh uppenbart att "empatin" tar stryk..

Anonym (Mina allt) Trådstartaren

Äldre 14 Sep 12:12

#60

Decnet skrev 2008-09-13 23:07:51 följande:

JAg har läst trådstartarens inlägg och inget mera men innan jag läser tråden på djupet måste jag bara poängtera att folk skall akta sig för att kasta sig med ord som "psykopat" om de verkligen inte är införstådda i vad det egentligen innebär. Jag antar att folk skulle bli oerhört kränkta om jag skulle börja kalla vissa för manodeppresiva eller bioplära människor för att dom har en liten "svacka" i livet.. På liknande sätt kan en inställsam människa kallas vid ordet psykopat. Det vill säga extremt förstorat.En psykopat är inte något man bör kasta sig med i vanligt tungomål utan krävs en analys för att bevisa detta. Jag har blivit kallad psykopat av åtskilliga människor men i grund och botten har det bottnat i att dels jag är en "god människa" och vill folk allt väl i världen.. Men när andra inte kan relatera till mina normer och levnadssätt att sätta sin nästa före sig själv i alla sätt och på något undermedvetet sätt hos den "utsatta" ser en som högre stående människa, börjar som sagt kasta sig med ord såsom psykopat osv.Psykopati är en personlighetsstörning av GRAV natur... Och lika lite som folk vill bli kallade imbiciller för att dom inte reder ut ett logiskt beskymmer vill folk bli kallade psykopater då det till 99% säkerhet bottnar i ett bekvämt ord som "offret" använder sig av, och mycket till grund för att "offret" inte kan relatera till dess sanna natur av vad den "skyldiga" hade tänkt med gärningen... Empati är ett sätt att känna för någon annan... Och på lika sätt så som vissa av "er" vill att den "skyldige" skall känna empati för ER vill med all sannolrikhet den andra känna att NI är empatiska tillbaka, istället för att NI skall nyttja varje liten händelse till er favör och vatten på kvarnen gällande att kalla personen psykopat... djupanalys, jag vet.. Men som sagt, blivit kallad det av åtskilliga människor på felaktiga grunder och de största "psykopaterna" i min tillvaro har inte varit mig själv... Utan personerna som, som ovanstående, har kastat sig med uttryck dom inte vet innebörden av... Bara en parentes..

Och du ska akta dig j-ligt noga för att ifrågasätta ett 8 år långt helvete som någon annan har som grund för sin "diagnos".
I fortsättningen: läs hela tråden så kanske du undviker att kränka någon som redan är kränkt och gör allt för att ta sig ur det.
Okej?

Anonym (Mina allt) Trådstartaren

Äldre 14 Sep 12:26

#61

Anonym (me too) skrev 2008-09-13 23:15:45 följande:

Du vet du att det är lätt att hitta diagnoskriterier för psykapati. Sen vet nog vi kvinnor här dom diskuterar detta att det är RIKTIGA psykopater vi pratar om inte ett skällsord man kastar ur sig till någon. TYVÄRR har vi fått uppleva detta, så din lilla parantes kan du ta med någon annan. Här pratar vi med gemensamma traumatiska händelser bakom oss med varann och söker stöd. Kanske du inte passar in här.Och att inte bli trodd och så vidare är vi rätt less på, så hejdå.

Exakt, bra skrivet.
Helt sjukt att man ska behöva känna att man måste förklara och försvara sig här också....

Jag har tänkt skriva och fylla på flera gånger här, men inte haft ork för det har hänt så mycket...
Han fick ett ryck där han skulle ha tillbaka mig, skickade mellan 10-20 sms om dagen och förklarade sin "kärlek". "Han var ingenting utan mig, jag var hans liv, hans universum, han går sönder, han har inte sovit en hel natt på flera månader för att han vet hur illa han gjort mig, han har varit en egoist, han ska söka hjälp osv osv". När han inte fick som han ville så svängde det lika tvärt från ena sekunden till det andra och jag kunde istället få ett sms där det stod "Men vad är det du inte får in i din hjärna ditt jävla nöt?!"
Han gjorde några försök till att gå via vår dotter och skulle helt plötsligt ringa henne och säga godnatt och såna saker (från någon som inte varit det minsta intresserad av henne hennes första år då han kunde ha varit med henne jämt, skitsnack!)
Skulle komma och lämna blommor och fast jag sade ifrån att jag inte ville ha dem, att han fick ge dem till någon annan så struntade han i det. En kväll får jag ett sms om att det står lite "ogräs" utanför min dörr...när jag går och tittar så står där en hink med mellan 100-200 rosor i. Från en människa som precis snikat till sig halva barnbidraget med anledningen att han "har lite dålig ekonomi just nu". Vilket jävla hån! (jo just det, barnbidraget skulle jag ju "såklart" ha sa han i vevan när han försökte få mig att mjukna, han "dummade sg bara", vi får väl se hur det blir med den saken nu...)
Ja, det har hänt en hel del och jag har återigen mått skitdåligt en period, drömt mardrömmar om att brutit sig in hos mig, kännt mig konstant stressad och pressad och kännt mig allmänt otrygg.
Men jag stod på mig och nu har jag inte hört från honom på en vecka.

Anonym (Mina allt) Trådstartaren

Äldre 14 Sep 19:24

#62

Skall jag tolka ditt inlägg att dels 1: Detta är den "kvinnliga forumsinlägget som blivit utsatta för manliga psykopatet" och att JAG inte passar in här som upplevt precis samma skit fast med fruntimmer i MIN närhet??

Du har nog rätt.. att diskutter och söka stöd här är juh lögn i helvete när du på så extremt plumpa sätt förklara vad jag skall "ta med någon annan"..

Jag hoppas verkligen "innerligt" att du inte stöter på någon psykopat igen... Det är juh uppenbart att "empatin" tar stryk..

Och det är tyvärr lite med skrattet i halsen jag faktiskt måste tillägga att du, med ditt sätt att lägga dig i här med konstiga åsikter och sen gör dig själv till offret när du inte får gensvar för ditt "insiktsfulla" inlägg....faktiskt liknar en psykopat alltför mycket i ditt beteende...

Anonym (me too)

Äldre 15 Sep 15:00

#63

Jag håller verkligen med dig i inlägg 62!

Och sen måste jag säga att vad bra att du kan "hålla på dig". Själv försöker jag men är rätt dålig på det, ser genast möjligheten att han fått dåligt samvete och har äkta genuina känslor, inte bakomliggande motiv, vilket det oftast är.... Nu är det det med förlossningen som står på spel. Hur ska du göra? Vet ej om jag vill ha med honom..

Anonym (Mina allt) Trådstartaren

Äldre 18 Sep 13:31

#64

Anonym (me too) skrev 2008-09-15 15:00:06 följande:

Jag håller verkligen med dig i inlägg 62!Och sen måste jag säga att vad bra att du kan "hålla på dig". Själv försöker jag men är rätt dålig på det, ser genast möjligheten att han fått dåligt samvete och har äkta genuina känslor, inte bakomliggande motiv, vilket det oftast är.... Nu är det det med förlossningen som står på spel. Hur ska du göra? Vet ej om jag vill ha med honom..

Det är samma här, så jävla svårt att stå på sig när han sätter igång och visar sina "fina och mänskliga" sidor, de som får en att nästan vilja kapitulera TROTS att man vet att det bara är skitsnack och att man kommer att må lika dåligt om ett tag igen, för att det är så jäkla mycket lättare än att ta in hur en människa kan vara så fruktansvärt elak känslomässigt.
Och det är ju inte det han säger och att man är "svag" och faller för och går på det, utan för att det är något man i nuläget nästan skulle kunna mörda för, bara för att för en enda gång få känna och uppleva att det är sant!
Och det är det som är så svårt, att utåt kan man stå emot, men inombords är man ett vrak efter att han är klar...för jag har inte de reserverna kvar för att han ska kunna lattja mer med mina känslor. Ändå kan han göra det.
För så sjuk är han.
Så lite bryr han sig.
Får han inte som han vill så har han inget ansvar längre för vad han lämnar bakom sig.
Och det är skrämmande hur en männsika kan vara så mörk, svart rakt igenom.
Förlossningen har han visat sig ovärdig för länge sen. Och hans närvaro skulle bara påminna mig om allt obehag han utsatt mig för. Jag vill att det ska vara en fin och positiv upplevelse och med tanke på de saker han stundvis kallat mig under den här graviditeten så kan det aldrig bli bra om han är med.
Jag har en kompis som ska följa med istället, och min mamma kanske kommer med på ett hörn

så det känns bra.
Du vet inte alls hur du ska göra? Vad säger han själv om saken?
Självklart bestämmer ju du hur du vill ha det, men det vet du säkert redan.

Barn med en psykopat

INNEHÅLL