Glada sidan
mammatillvictor skrev 2008-08-26 10:46:10 följande:
Jo, det gäller ju oss med men tyvärr är det ju bara spädbarnspaket där...och ja...det funkade inte för oss i alla fall, likadant är det med pampers.
Inlägg från: Manchester
|
-
De första blöjproverna är väl inte så mycket att ha när man kommer hem med en ettåring. De är ju oftast i pyttestorlek, men man får ju en massa annat, inte minst rabattkuponger på blöjor. Låter lite småttigt kanske, men det var många rabattkuponger som damp ned lite nu och då det första året och sammanlagt sparar man åtskilliga hundralappar på att använda dem. Förresten, om man är osäker på om de lämnar ut paketet till ett adopterat barn så kan man gå dit utan barnet! När jag hämtade ut lådan till vår bio-son hade jag inte honom med mig (han är född för tidigt och fick inte följa med i affärer pga infektionsrisken) och det gick bra.
-
Jag var med om ungefär samma. När vi visste att vi snart skulle till Ukraina och bli utsedda som föräldrar åt ett barn hittade jag så otroligt söta strumpor en affär. Den trevliga äldre damen i kassan frågade om det var till mitt barn. Mycket nöjd svarade jag ja. Då fortsatte hon med något i stil med "Nu kommer väl pappa att bli stolt. Hur gammal är din son?" (strumporna hade fotbollsmotiv och det var i en affär i England där knappast någon flicka skulle gå klädd så). Jag blev lite ställd och svarade förvirrat att "Det vet jag inte och förresten vet jag inte om det är en son eller en dotter heller". Jag såg hur damen liksom tog ett steg bakåt, som om hon inte ville vara för nära den där galningen på andra sidan kassan. Från att ha varit pratsam och trevlig blev hon tyst som en mussla och ryckte bara snabbt åt sig pengarna jag höll fram. Själv kände jag hur jag blev pionröd och jag lämnade affären så fort jag någonsin kunde.Cerdrica skrev 2008-09-01 20:38:35 följande:Haha, förra veckan var jag i en butik och kikade lite och en villrådig tjej stod vid hyllan med baby saker. Hon tittade på mig och frågade till sist försiktigt om jag hade barn. Ja, sa jag (vi har en son som är snart fyra, kom hem för snart ett år sen) och hon frågar: när börjar små barn äta själv med sked varpå jag blir helt illröd i ansiktet och tvingas erkänna att jag inte vet... Hon måste tyckt jag var urkonstig, jag menar, tänk om hon trodde att jag av någon anledning ljög om att jag hade barn!!! Hahahahaha
-
bebis ja tack skrev 2008-11-12 18:14:22 följande:
Jag känner mig glad och hoppfull idag eftersom vi snart snart snart är klara med papperssamlandet till Nigeria. Det är inte så många eller svåra dokument som krävs därifrån egentligen, men för oss har det tagit lååång tid. Vår lägenhet helrenoverades precis innan och det har bara dragit ut längre och längre på tiden med allt fixande. Nu har vi bara friskintyg och lite foton kvar att ordna. Också såklart att fylla i den formella ansökan till landet där vi ska skriva ner vad vårt/våra barn kommer att få för svenska namn... Jo, det är sant! Vi måste redan nu namnge barn som vi aldrig sett. Lite märklig situation och vi har fortfarande inte riktigt bestämt oss, men det ska bli såå skönt när det väl är ivägskickat. Och nästa helg blir det långweekend för att fira vår ettåriga bröllopsdag... Mysigt.Det där med namnen känner jag igen. Mina föräldrar var på väg att adoptera på 70-talet. Jag fanns redan, men det ville sig inte med syskon. Mamma och pappa hann få medgivande och ha det mesta klart för att adoptera från Korea. Det enda som saknades var just namnet på det kommande barnet. De var även tvungna att bestämma kön, fick alltså inte ange både ett pojk- och ett flicknamn. De hade bestämt sig för att fundera i en vecka, men under den veckan hann min mamma inse att mensen var sen. Min lillasyster var på väg. På den tiden ansågs det ju mer eller mindre OK att adoptera och få bio-barn ungefär samtidigt, men mina föräldrar trodde att det kunde bli lite för mycket, så de avbröt adoptionen. Nu är de morföräldrar till ett adopterat barn i stället, så cirkeln är liksom sluten.