Jag har precis insett att min pappa nog är mer än bara allmänt konstig och dum. Jag tror att han faktiskt skulle kunna diagnoseras som psykopat. Finns det fler här inne som har växt upp med föräldrar med denna störning? Hur hanterar ni eran relation nu som vuxna?
Japp, jag är uppvuxen med en pappa som troligen är psykopat (enligt mina två psykologer jag har besökt under många år).
Jag klarade inte av den psykiska terrorn pappa utsatte mig för så jag bröt med honom år 2000. Jag läkte mig själv med hjälp av ovanstående och återupptog kontakten 2005 med kravet att vi inte får prata om tidigare bråk/ jobbiga minnen osv. Pappa blev rasane och mkt elak men efter att han förstått att jag verkligen menade allvar och skulle vända ryggen till igen om han inte godtog kravet så har han tro det eller ej gått med på det! Idag har vi kontakt då och då och ses ibland mn bara på ett rätt ytligt plan då inget annat fungerar.
För att kunna ta det här stora steget var jag tvungen att ändra min syn helt på min pappa. Idag är jag inte arg, frustrerad och ledsen över vad han gjort och hur han är. Jag tycker nu synd om honom och har förståelse för att att han saknar vissa känslor och inte förstår på samma sätt som alla andra. Jag ser honom lite som ett barn.
Hade han inte gått med på mitt krav så hade det varit tråkigt men då hade jag iaf gjort allt jag kunnat för att få relationen att fungera med gott samvete.
Jag är heller inte särskillt arg på pappa. Men jag har svårt att hitta en balans i vår relation. Jag älskar honom trots alla fel och brister så jag vill inte bryta med honom men jag vill inte ha honom för nära för han sårar och söndrar för mycket. Men hur lyckas man med det? Just det faktum att jag faktiskt älskar honom gör mig sårbar och han är expert på att leta upp ens svaga punkter och utnyttja dem. Och jag vill skydda mina barn från hans framfart men utan att förvägra dem sin morfar.
Jag har en pappa med drag av psykopat. Jag har brutit kontakten med honom.Det som jag tycker är svårast är att han suger energin ur mig och att det faktiskt inte går att prata med honom utan att jag blir manipulerad. Jag har valt att bryta och det känns skönt men han skickar mig sms om att jag driver honom till självmord och att jag är så självisk som inte vill ha kontakt. Jag hatar honom inte, men jag mår inte bra av att träffa honom så om jag skulle ta upp kontakten så skulle det enbart vara för att jag tycker synd om honom. Jag mår bättre när jag inte har min pappa i mitt liv och jag vet att han inte kan förändras, han kan helt enkelt inte känna empati. Därför vill jag inte heller han ska ha kontakt med mina barn.Låter kanske hårt men jag har kommit till den punkten att jag fått nog av konstigheter och elakheter och att det alltid handlar om honom och att jag ska bekräfta honom.
Nej, det låter inte hårt. Jag förstår precis. Men jag har inte riktigt kommit dit än, jag vill så gärna ha en fungerande kontakt. Men jag vet som sagt inte hur. Tror dock att jag hade mått dåligt av att bryta helt. Gud så besvärligt han gör mitt liv! Till och med när han inte är direkt inblandan så får han mig att må dåligt och ha dåligt samvete. 
Känner så väl igen mig i allt ni skriver.. Tragiskt men samtidigt skönt att man inte är ensam!
Jag tror det enda man kan göra för att få dem att förstå är att vara konstruktiv, rak och mkt bestämd, att visa sina känslor funkar ju inte. Man får helt enkelt vädja till deras ego, sätta upp krav med belöning eller "hot", typ som till småbarn. Förstår ni vad jag menar?
När de är för taskiga måste man mota bort dem och starkt och med kall röst förklara att det beteendet inte fungerar, då är du inte intresserad av att prata mer med honom. Låt honom inte manipulera dig! När han försöker, tänk då hela tiden på att det är DU som är stark, det är DU som är den sunda i förhållandet. Se dig själv som en förälder istället för tvärtom. Prova det, jag lovar att han blr helt ställd och tappar kontrollen och blir tvingad att ändra sitt förhållningssätt till det bättre mot dig. Psykopater är inte dumma.. de gör allt de kan för att få dig dit de vill. När du ändrar dig (och blir starkare) blir de tvungna att göra det samma för att kunna ha dig kvar.
Tusen tack BlueTopaz att du tar dig tid att svara. Bara det faktum att man vet att man inte är ensam om denna typ av relationsproblem stärker mig.
Nej jag har insett att resonemang som "pappa, förstår du inte att jag blir lessen när du..." inte funkar så jag brukar faktiskt köra med "pappa, gör du så där så kommer jag inte.." resonemang istället.
Andra människors känslor är inget som betyder något för honom, däremot andra människor handlingar.
Ibland kan jag tycka så synd om honom. HAn kommer att bli så ensam tror jag. Många faller för hans karisma men de brukar ganska snabbt falla ifrån. Han har numera inga nära vänner och han är frånskilld flera gånger. Och ingen av oss barn har någon vidare kontakt med honom. När han pensioneras så kommer han bli väääääldigt ensam. Och jag tror faktiskt inte att han kan kontrollera det. Han har helt enkelt inte förmågan att förstå hur han sårar. Han kan inte se att problemet ligger hos honom utan anser att hela världen sviker.
Det är så sorgligt på något sätt.
Men samtidigt så kan och vill jag inte offra mig själv för att rädda honom. Jag har en egen familj och jag behöver vara stark, glad och lycklig för dem. Och det kan jag inte vara med pappa i närheten. Så jag måste nog faktiskt lämna honom åt sitt öde.
Och någonstanns finns rädslan att jag någon gång kommer att bli likadan.
Återigen, jag hade kunnat skriva det där själv för ett antal år sedan.
Du kommer aldrig att bli likadan, det kan jag lova dig. Du är inte psykopat och då kommer du aldrig att bli sådan.
Men visst går vissa mindre trevliga drag igen, det är svårt att undvika. Det sätt man själv blivit uppfostrad på använder man ju gärna själv mer eller mindre frivilligt.. Även jag oroar mig väldigt! Jag har ett hemskt temperament, dåligt tålamod och noll tolerans mot trots. Det är något jag måste kämpa med varje dag... (Har en treåring och en till i magen)
Jag kan bara rekommendera någon form av terapi. För mig fungerar EMDR mkt bra för att ta bort riktigt jobbiga minnen och upplevelser samt att det hjälper mig att få ett bättre självförtroende.
Min pappa kallade mig för djävulens dotter när jag var liten, så ofta att jag faktiskt trodde på det i många år. Jag trodde att jag var ond och född till jorden för att göra ont...