Jag har precis insett att min pappa nog är mer än bara allmänt konstig och dum. Jag tror att han faktiskt skulle kunna diagnoseras som psykopat. Finns det fler här inne som har växt upp med föräldrar med denna störning? Hur hanterar ni eran relation nu som vuxna?
Jag är heller inte särskillt arg på pappa. Men jag har svårt att hitta en balans i vår relation. Jag älskar honom trots alla fel och brister så jag vill inte bryta med honom men jag vill inte ha honom för nära för han sårar och söndrar för mycket. Men hur lyckas man med det? Just det faktum att jag faktiskt älskar honom gör mig sårbar och han är expert på att leta upp ens svaga punkter och utnyttja dem. Och jag vill skydda mina barn från hans framfart men utan att förvägra dem sin morfar.
Nej, det låter inte hårt. Jag förstår precis. Men jag har inte riktigt kommit dit än, jag vill så gärna ha en fungerande kontakt. Men jag vet som sagt inte hur. Tror dock att jag hade mått dåligt av att bryta helt. Gud så besvärligt han gör mitt liv! Till och med när han inte är direkt inblandan så får han mig att må dåligt och ha dåligt samvete. 
Tusen tack BlueTopaz att du tar dig tid att svara. Bara det faktum att man vet att man inte är ensam om denna typ av relationsproblem stärker mig.
Nej jag har insett att resonemang som "pappa, förstår du inte att jag blir lessen när du..." inte funkar så jag brukar faktiskt köra med "pappa, gör du så där så kommer jag inte.." resonemang istället.
Andra människors känslor är inget som betyder något för honom, däremot andra människor handlingar.
Ibland kan jag tycka så synd om honom. HAn kommer att bli så ensam tror jag. Många faller för hans karisma men de brukar ganska snabbt falla ifrån. Han har numera inga nära vänner och han är frånskilld flera gånger. Och ingen av oss barn har någon vidare kontakt med honom. När han pensioneras så kommer han bli väääääldigt ensam. Och jag tror faktiskt inte att han kan kontrollera det. Han har helt enkelt inte förmågan att förstå hur han sårar. Han kan inte se att problemet ligger hos honom utan anser att hela världen sviker.
Det är så sorgligt på något sätt.
Men samtidigt så kan och vill jag inte offra mig själv för att rädda honom. Jag har en egen familj och jag behöver vara stark, glad och lycklig för dem. Och det kan jag inte vara med pappa i närheten. Så jag måste nog faktiskt lämna honom åt sitt öde.
Och någonstanns finns rädslan att jag någon gång kommer att bli likadan.