Jävla unge - orkar inte mer

Man kan ljuga om det! De har inte ens rätt att ställa frågan!

Din man måste hjälpa dig! Ni är två om detta och du behöver mer hjälp i ansvarstagandet av ert barn! Finns det ingen annan som kan avlasta dig?

Du är gravid och har hand om ett barn, kvinna! Jag beundrar dig verkligen!
Jag är bara gravid och känner mig ledsen och utbränd ÄNDÅ!

Du kanske ska försöka få in din dotter på dagis. Då får ni en liten paus från varandra och hon får lite extra stimulans. Ni borde ju kunna få 15 timmar per vecka iallafall?

Känner helt klart igen mig. Har nyligen fått mitt tredja barn och har hela graviditeten varit hemma med svåra komplikationer och en SUPERgnällig ettåring. Det hjälper väl inte när jag säger att detta är mycket vanligt för ettåringar, att vara frustrerade och gnälliga. Jag kände mig också usel, jag hade hotande förtidsbörd och fick inte lyfta Viktor och inte gå omkring (var inte utanför dörren på tre månader mer än för läkarbesök ). Det tar på krafterna att lyssna på detta gnäll gnäll gnäll heeeela tiden, inget snack om saken.

En sak som jag märkte var att Viktor speglade mig och mitt humör och mående. Ju tröttare och mer avvisande jag var desto gnälligare och klängigare blev han. Vi löste det lite tillfälligt så att min man började jobba kl 6 på morgonen och gick medan vi sov. Sen kunde han sluta vid 15-rycket och hjälpa mig med eftermiddagarna som var de jag tyckte var jobbigast. Han tog också hand om allt hushållsarbete under den här tiden, det var ett måste för att jag skulle orka vara civilicerad med Viktor. Maken handlade, lagade mat, diskade, dammsög och tvättade och allt sånt, så jag kunde använda min mentala energi till att hantera Viktors gnäll. Jag vet itne var din sambo har för typ av arbete, men kanske kan ni anpassa hans schema lite för att underlätta för dig? han måste ju inte vara helt pappaledig, det kanske räcker med några timmar eller bara en förskjutning av hans tidet till höger eller vänster?

små barn kan vara lite extra jobbiga runt ett år, de skriker o gnäller mycket just då det beror nog på att de utvecklas så otroligt mycket under den perioden den brukar väl börja runt 10 mån och hålla på tills barnet blivit 14-16 mån sen blir det lite lugnare. sök dagis imorgon så att det är avklarat så snabbt som möjligt och ta lite vikariat eller ströjobb om ingen anstälning finns att få
det är jobbigt med barn det tycker nog alla mammor som ansvarar för dom men det är ju faktiskt riktigt kul imellanåt oxå

Tack för era svar!!!

Jo, dagis känns som ett lockande alternativ då vi inte har några släktingar på nära håll som kan hjälpa till. Känns lite jobbigt att lämna bort henne dock, men det kanske är en vanesak? Får man ha sitt barn på dagis när man är mammaledig?

Jo jag får ta ett snack med min sambo. Jag kanske får skylla mig själv lite att det har blivit så här då jag är lite kontrollerande och inte riktigt kan släppa ansvaret till honom. Han har inte tagit för sig heller direkt. Jag tar alla nätter eftersom han inte vaknar när hon skriker. Han klagar inte på det direkt... Börjar bli lite tröttsamt nu.

Kram!

små barn har jag än så inte mkt erfarenhet av (om man inte ser till de gånger man suttigt barnvakt förr)... men

är gravid och gått över halvatiden och fått jobb dock bara extra men kommer upp hyffsat i timmar!
hade tur de inser jag (dels för att min chef är gravid men hon är verkligen super och hoppas och tror att de inte hade gjort någon skillnad om hon inte hade varit de) men de finns även andra som skulle kunna anställa en gravid person.

Så sök de skadar inte, se har du än så länge långt kvar innan barnet skall komma.

Ja, det är viktigt med avlastning, jag tror ni skulle tjäna på det i längden att dela upp lite mer. Jag föreslår att du kontaktar BVC och pratar lite med deras psykolog. De har ofta bra, handfasta råd som kan hjälpa dig att få vardagen att flyta bättre. inte sällan följs ju sån känslor som vi haft inför våra barn av dåligt samvete och det kan vara jättetärande! Ibland lättar det bara man får prata av sig ordentligt. En vän till mig fick också hjälp från BVC-psykologen med dispens för dagistimmar, så det kan ju vara ett tips om du stöter på patrull.

Jag tror att det kan vara en lösning att lämna några timmar på dagis, men det beror förstås lite på tösen. Min förstfödde älskade sitt dagis från första stund, men jag tror att mellangrabben skulle må väldigt dåligt av att gå på dagis i dagsläget. Det där känner du bäst. Ingen mår hur som helst bättre av den situation ni är i nu, någon typ av förändring är på sin plats. Det är jobbigt när man inte har någon familj som kan avlasta lite emellanåt- Vi bor i USA och har varken familj eller något socialt nätverk med vänner, så jag vet hur det är.

Har du själv något kontaktnät utanför hemmet? Någon vän/vänner att gå på promenader med, fixa picknick, få lite intellektuell stimulans av?

Ta en dag..eller fler då du struntar i allt som ska göras hemma och bara lek med din dotter. Hjälps sedan åt med allt när din man kommer hem..så gör jag ibland fast jag inte ens är gravid.
Hoppas det löser sig, kramar.....

Jag känner igen det där. Min tjej blev så där gnällig oh missnöjd runt 10 mån. Sen när hon fyllde ett år, började gå så blev hon mkt gladare. Nu är hon 15 mån och sen en vecka tillbaka har hon blivit så där gnällig, klängig, arg, lessen och missnöjd igen. Absolut inte hela tiden men ofta. Speciellt när vi bara är hemma och inte gör något särskilt. Så det känns skönt att höra att andra med jämntgammla barn också har det lite så här. Man blir ju lite orolig över att nått ska vara fel.

Oj vad jag känner igen det där! Min son är oxå precis ett år o så har jag en tjej som är tre år. Vissa dagar är dom billiga Min son hade en sån där gnällig period i några månader o nu har det äntligen släppt men jag vet hur otroligt jobbigt det är! Jag kunde inte göra ett smack när det var som värst, knappt vända ryggen från honom utan att han gallskrek, 100% uppmärksamhet skulle det va + tjejen som oxå ville ha 100%. MEN det går faktiskt över även om det inte känns så just när man står där.
Dagis tror jag oxå skulle kunna vara en bra lösning, man har ju rätt till 15 timmar i veckan som mammaledig. Ett annat tips är att byta miljö, ut o gå, handla, till nån park, allt du kommer på, det hjälpte för mej att få komma ut om så bara en timme o hämta lite kraft!

Lycka till, tänker på dej! *kram*

min dotter destiny är ett år o hon är jätte gnällig o bråkig oxå...

jag tycker som alla andra att du ska söka dagis plats åt din tjej och ha henne några timmar per dag man behöver va själv o kan tänka mig att du är oxå trött utbränd o så o din lilla tjej kommer att må bra av att va bland andra barn o leka o göra av med energi plus att när du hämta henne kommer du att va mera utvilad o med mera ork att va med henne

lycka till

Pallas; Tack för tipset! Har alla BVC en psykolog? Skulle aldrig kunna tänka mig att prata med min BVC-sköterska som är totalt oproffsig. Har inget förtroende för henne alls. Hon får väga och mäta mitt barn, that´s it!

Föressten, hur orkar du med att inte ha varken släkt eller vänner? Strongt!

Jo jag har en del vänner utanför hemmet. De flesta har dock barn, så det är svårt att pussla ihop tid utan barn. Det blir mest att man träffas på dagtid, med barnen.

Kram!

Malinka2; precis, 100% uppmärksamhet.

Tack för era svar. Det känns så skönt att känna att jag inte är en dålig, knäpp mamma.

Ja, jag tror att alla BVC i allafall har en psykolog knuten till sig även om det inte skulle finnas en på plats. Fråga, du behöver ju inte gå genom din ordinarie sköterska om du inte vill.

Det har varit hårt utan familjen, nåt annat kan jag inte säga... Har också en tonårig son som bor kvar i Sverige, det är det absolut svåraste av allt! Men det går *tackar nån högre makt för Internet*

Förra våren när jag väntade min dotter och min son var ett yrväder på 1,5 år var nog något av den kämpigaste perioden i mitt liv. Min man jobbade 6 dagar i veckan, åkte klockan nio på morgonen och var hemma mellan 19 - 19.30 på kvällarna. Jag var stor, tjock och svettig och de sista två månaderna så orkade jag mig knappt ut med min son, trots att det var just stimulans som han behövde. Som tung gravid och gravt understimulerad vuxen så var det lätt att förlora tålamodet och jag tror att jag grät i stort sett varje dag över att känna mig så otillräcklig som jag kände mig då. När min dotter var 4 månader så insåg jag att det inte var ett alternativ för mig att vara hemma med båda barnen... utan jag började leta dagisplats till min son, vilket tog ytterligare fyra månader. Men det blev min räddning. Jag tror att jag fått lägga in mig om jag inte fått någon dagisplats .

Jag har nu varit hemma i tre år med barn och det som har varit tyngst är nog understimulansen. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att bygga lego eller byta blöja. Jag är en människa som behöver nya utmaningar och avskyr rutinarbete oavsett om det handlar om barn eller yrke. Det har många gånger fått mig att känna mig usel som mamma - att jag inte tycker att det är roligt - men det kan inte hjälpas, jag TYCKER INTE att det är roligt. Ingenting i övermått är roligt. Hur gott är det egentligen med två och ett halvt kilo lösgodis?

Det känns sorgligt att känna så - eftersom jag vet någonstans att den här tiden aldrig kommer tillbaka. När jag är ute i hetluften och jobbar igen så kommer jag förmodligen drömma om de där mornarna när jag bara kunde strosa runt och fisa i min pyjamas. Jag vet inte varför jag fungerar som jag gör, jag vet bara ATT jag gör det. Mitt råd till dig tills vidare är att försök att komma iväg på kvällarna när din man kommmit hem så att du får se någonting annat. Jag vet att det är lätt att hitta tusen ursäkter för att inte komma iväg - men när man väl kommer iväg så är det en befrielse! Hitta någonting som du tycker om att göra och gör detta lite då och då när det finns utrymme. Läs en bok? Måla? Skriv? Renovera kökssoffan? eller vad vet jag... ett projekt som bryter vardagstristessen! Jag började gå och simma två kvällar i veckan, det gjorde underverk!

Lycka till med allt!!! Det är värt det!!!

Kramar

Remsan

Känner igen det helt och hållet. Min son är snart 1 år och 4 månader. Han har ett hemskt humör, och det tär verkligen på en. Han blir inte nöjd för någonting. Bryter ofta ihop och gråter. Panikångest har jag även fått nu när det varit mycket med honom och med allt annat runt omkring. Det känns förjävligt rent ut sagt (ursäkta svordomen), men sedan när han är på det där mysiga, gosiga underbara humöret så blåser allting bort. Då glömmer man det dåliga. Har honom på dagis 15 timmar i veckan nu under sommaren. Sen i höst så fortsätter han som i våras med att vara där varje dag. De 15 timmarna i veckan är en otrolig avlastning. Jag brukar alltid gå och lägga mig och sova i två timmar, sedan tar jag mig ett bad och bara ägnar tid åt mig själv. Det hjälper

För mig var öppna förskolan en avlastning för dit kunde man komma utan några som helst ceremonier och avtal.
Det är ohyggligt själsdödande att gå hemma ensam med småbarn. Ändå var mina så kloka och läraktiga.
Galenskapen står på lur.
Litet tror jag att skulden till det dåliga samvetet vi får beror på
uppfattningen man har att barnen MÅSTE vara GLADA.
Var den nu kommer ifrån ??
Astrid Lindgren skrev många kloka saker om vikten av att låta barnen ha tråkgt
och få vara själva utan konstant övervakning.
DEt som räddade mig var nog att jag började tro på ödet i den meningen att det som sak ske det sker.
Är det meningen att barnet ska överleva så gör det så.
Och är det inte meningen så har jag inte skulden för detta.
Tänker jag tilbaka så har jag ju överlevt mängder av grava tillbud
och räddats från helt sanslösa olyckshändelser.
Men aldrig var mina föräldrar räddande änglar - dom jobbade båda.

Helle Klein i Aftonbladet skriver ofta om vilka fantastiskt duktiga pedagoger som håller i våra barn på dagis.
Jag tror att det är skitsnack men det ge oss ju möjlighet att med liiiite bättre samvete låta dagis förvara våra barn så att vi orkar överleva själva.

Tacka alla ni som skrivit. Det känns lite bättre att veta att jag inte är ensam om detta. Det kanske t.o.m är lite "normalt"

Kram!

Min son fick också en sån period nu runt 1-årsåldern! Antagligen separationsålder, tror det är ganska vanligt i denna ålder. Nu är han 15 månader, och det börjar smått gå över, men jag vet hur jobbigt det är..
Nu håller han dessutom på och får kindtänder, så gnället fortsätter här

Har inga bra tips tyvärr, mer än att försök stå ut! Det går över! Skaffa nån mjuk filt/gosedur! Ofta tar de sig en snuttefilt eller ett snuttedjur i denna ålder, ett så kallat "övergångsobjekt" som de tyr sig till istället för föräldrarna.