Jävla unge - orkar inte mer

Vi har en dotter som nyss fyllt ett år. Jag har varit hemma med henne under hela detta år och kommer att vara det tills på obestämd tid då hon kommer att få ett syskon i februari. Sambon har endast en projektanställning som han inte vågar vara pappaledig från (av rädsla att förlora jobbet), och jag mår dåligt att vara på mitt ordinarie jobb då jag vantrivs. Därför har vi valt att lösa det på detta sätt.

Nu till problemet. Dottern har under de senaste veckorna utvecklat ett sådant vansinnigt jobbigt temprament. Gnäller och skriker hela tiden. Ständigt missnöjd med allt och hänger mig i byxbenen vart jag än går. Att gå på toa eller hänga tvätt blir ett jätteprojekt och jag måste ha henne i matstolen för att få något gjort.

Detta ständiga missnöje och gnäll börjar tära på mig. Jag känner mig misslyckad som mamma som inte kan göra sitt barn glad och tillfredsställd. Jag försöker verkligen med allt, men nu börjar tålamodet att tryta. Jag känner mig utbränd - tom, ledsen och trött av att bara ge och ge och inte få något tillbaka. Jag gråter varje dag. Jag vill inte vara hemma med hemme en dag till, både för hennes och min skull! Jag får panik bara jag tänker på det. Jag har börjat drömma om att inte ha barn och tänka tillbaka på livet innan henne. Självklart kommer skuldkänslorna med det.

Jag har börjat titta lite på andra jobb, men vem vill anställa en gravid?????? Kan man ljuga om sådant på en anställningsintervju? Känns inte riktigt juste...

Hjälp mig!!!!!! Vad ska jag göra???? Kan inte tänka mig att vara hemma med henne tills i jul och sedan börja om med en till. Orkar inte det - måste få pausa och vara mig själv ett tag. Men HUR?

Kram!