Jävla unge - orkar inte mer

Känner helt klart igen mig. Har nyligen fått mitt tredja barn och har hela graviditeten varit hemma med svåra komplikationer och en SUPERgnällig ettåring. Det hjälper väl inte när jag säger att detta är mycket vanligt för ettåringar, att vara frustrerade och gnälliga. Jag kände mig också usel, jag hade hotande förtidsbörd och fick inte lyfta Viktor och inte gå omkring (var inte utanför dörren på tre månader mer än för läkarbesök ). Det tar på krafterna att lyssna på detta gnäll gnäll gnäll heeeela tiden, inget snack om saken.

En sak som jag märkte var att Viktor speglade mig och mitt humör och mående. Ju tröttare och mer avvisande jag var desto gnälligare och klängigare blev han. Vi löste det lite tillfälligt så att min man började jobba kl 6 på morgonen och gick medan vi sov. Sen kunde han sluta vid 15-rycket och hjälpa mig med eftermiddagarna som var de jag tyckte var jobbigast. Han tog också hand om allt hushållsarbete under den här tiden, det var ett måste för att jag skulle orka vara civilicerad med Viktor. Maken handlade, lagade mat, diskade, dammsög och tvättade och allt sånt, så jag kunde använda min mentala energi till att hantera Viktors gnäll. Jag vet itne var din sambo har för typ av arbete, men kanske kan ni anpassa hans schema lite för att underlätta för dig? han måste ju inte vara helt pappaledig, det kanske räcker med några timmar eller bara en förskjutning av hans tidet till höger eller vänster?

Ja, det är viktigt med avlastning, jag tror ni skulle tjäna på det i längden att dela upp lite mer. Jag föreslår att du kontaktar BVC och pratar lite med deras psykolog. De har ofta bra, handfasta råd som kan hjälpa dig att få vardagen att flyta bättre. inte sällan följs ju sån känslor som vi haft inför våra barn av dåligt samvete och det kan vara jättetärande! Ibland lättar det bara man får prata av sig ordentligt. En vän till mig fick också hjälp från BVC-psykologen med dispens för dagistimmar, så det kan ju vara ett tips om du stöter på patrull.

Jag tror att det kan vara en lösning att lämna några timmar på dagis, men det beror förstås lite på tösen. Min förstfödde älskade sitt dagis från första stund, men jag tror att mellangrabben skulle må väldigt dåligt av att gå på dagis i dagsläget. Det där känner du bäst. Ingen mår hur som helst bättre av den situation ni är i nu, någon typ av förändring är på sin plats. Det är jobbigt när man inte har någon familj som kan avlasta lite emellanåt- Vi bor i USA och har varken familj eller något socialt nätverk med vänner, så jag vet hur det är.

Har du själv något kontaktnät utanför hemmet? Någon vän/vänner att gå på promenader med, fixa picknick, få lite intellektuell stimulans av?

Ja, jag tror att alla BVC i allafall har en psykolog knuten till sig även om det inte skulle finnas en på plats. Fråga, du behöver ju inte gå genom din ordinarie sköterska om du inte vill.

Det har varit hårt utan familjen, nåt annat kan jag inte säga... Har också en tonårig son som bor kvar i Sverige, det är det absolut svåraste av allt! Men det går *tackar nån högre makt för Internet*