Svar på #11
Fy vad tragiskt, man blir bestört. Jag trodde aldrig att jag skulle få denna responsen när jag startade denna tråden. Finns inga ord på hur hemskt det är, och vilka konsekvenser det blir för ens liv och hela självkänslan när man inte känner att man hör hemma hos sina a.föräldrar. Sörjer för din kompis oxå.
Min mamma har aldrig velat att jag ska snoka i mitt förflutna och hon har alltid velat ha mig som en lite docka att gulla med och som aldrig ska lämna henne. Detta funkade när jag var liten men när jag kom i tonåren upptäckte jag att det fanns annat också. Det har bara blivit värre och värre. Jag gjorde aldrig någon större revolt när jag var i tonåren för jag vågade inte, MEN vad jag ångrar det idag. Istället har jag och min egna familj fått lida för det många gånger om. Jag påminns flera ggr om dagen ibland om henne och hennes konstiga handlande under mina uppväxtår. Man skulle kunna skriva en bok om alla känslor, och upplevelser och kommentarer och hur man känner idag men just nu hinner jag inte.
Hade varit jättekul om du hörde av dig igen.
Har du ngn e-post jag kan skriva till?
Ha en bra dag! Sköt om dig!!
Hälsa din kompis
Kram AnnaSofia73
