Efterlyser adopterade personer som man kan dela känslor och tankar med.....

Förlåt om jag för in din tråd på ett stickspår.
Mina döttrar är ännu ganska unga och vi känner fortfarande stor tillit till varandra och är så tacksamma att just vi blev en familj.

Men HJÄLP, jag blir fullständigt skräckslagen när jag läser om att så många vuxna adopterade har dålig kontakt med sin adoptivmamma. VAD har blivit fel i kontakten med er mamma och HUR hade era mammor kunnat agera för att er relation skulle vara bra idag? Ge mig råd så jag kan undvika era föräldrars misstag, det vore så oerhört sorgligt att inte kunna ha en god relation till sina vuxna barn.

Som adoptivmamma blir jag chockad, VAD har era mammor varit så rädda för?! Och HUR kan man bara handla så mot sina barn, kan man inte se att en människa kan behöva känna sitt ursprung för att känna sig hel? För mig är det obegripligt att man kan vara rädd för sitt barns biologiska mamma, vad finns att vara rädd för? Att barnet ska föredra sin biofamilj framför en själv? Kanske är det så om man är en sådan som inte har något eget liv men för mig är den rädslan helt obefintlig.
För mig vore det fantastiskt om mina döttrar kunde finna sina biofamiljer och förhoppningsvis känna en tillhörighet, det skulle säkert lägga många pussebitar på plats i deras liv. Och jag måste erkänna att även jag är väldigt nyfiken på de kvinnor som födde mina barn, att få lära känna dem tror jag skulle föra mig ännu närmare mina döttrar, inte längre ifrån.

Tack, det var snällt sagt.
Och ändå lever jag med en skräck om att inte vara "good enough". Jag dignar ibland under ansvaret att bygga trygghet hos barn som har många separationer i bagaget, jag är så oerhört rädd att göra något "fel" som gör barnen ännu mer sårbara för livet. Föräldraskap är inte lätt...

Och min farmor föredrog mina pojkkusiner, vet inte om hon tyckte om mig överhuvudtaget, det kändes åtminstone inte så.